Emma Gray Munthe recenserar House of Gucci med Adam Driver och Lady Gaga
1:05

Efter reklamen: Nytt på Disney+ i december

(1:05)

Den 27 mars 1995 sköts Maurizio Gucci till döds utanför sitt kontor. Som barnbarn till ur-Guccin som grundade företaget som så småningom blev lyxmodehus hade han efter diverse familjekonflikter blivit huvudägare och styrelseordförande i märket, men sedan styrt det kapsejs och tvingats sälja. 1993 slutade det nu 100-årsjubilerande företaget helt att vara ägt av familjen.

Några år efter de dödande skotten dömdes hans exfru Patrizia Reggiani till 29 års fängelse för att ha lejt mördaren, och blev ”Svarta änkan” med hela pressen. Motivet: svartsjuka, rädsla för att bli av med underhållet och makthunger.

Adam Driver och Lady Gaga i huvudrollerna

Om allt detta handlar Ridley Scotts sedan länge surrigt omtalade House of Gucci, där Lady Gaga och Adam Driver spelar Patrizia och Maurizio. I övriga roller: en oigenkännlig Jared Leto (Gucci-ansikte sedan flera år) med flintperuk och rund kostymmage, Salma Hayek (fru till huvudägaren av företaget som numera äger Gucci), Al Pacino och Jeremy Irons.

Samtliga med italienska fejkbrytningar och överspel i olika grader av ren fars.

Det är överhuvudtaget som om ingen kunnat bestämma sig för om de hållit på med glimten i ögat-kitsch, melodrama eller ett drama av allvarligare sort. House of Gucci kränger vilt mellan de tre.

House of Gucci bygger på Sara Gay Fordens bok

Filmen bygger på Sara Gay Fordens bok The House of Gucci: A Sensational Story of Murder, Madness, Glamour and Greed, och man skulle önska att filmen kunde leva upp till en sådan titel – eller ens till en bråkdel av den hype som drog igång när de första bilderna på Lady Gaga och Adam Driver släpptes från filmen i mars.

Musikquiz: Här är testet som kräver att du är minst 50 år

Men, nej. Det bidde bara 2 timmar och 35 minuter House of Guzzzzi.

Med bland annat The Martian har Ridley Scott hyfsat nyligen visat att han fortfarande kan leverera, men House of Gucci hade kunnat vara regisserad av vilken anonym och personlighetslös bruksregissör som helst.

Många gånger känns det som att kastas tillbaka till 80-talet, och då inte bara för att miljöerna, kläderna och (de hopplöst trötta) musikvalen pliktskyldigt skriker 80-tal, utan för att själva filmen känns daterad och mossig.

En sexscen luktar till exempel 9 ½ vecka, fast skrikigare än vad jag kan minnas att Kim Basinger och Mickey Rourke var. Vita spetstrosor och strumpebandshållare och mot väggen-, slänga upp på bordet- och riva ner allt på golvet-sex. Och inte på ett glimten i ögat-sett heller. Man får nästan nypa sig i armen.

Trots Scotts tidigare starka filmkvinnor har Patrizia få kvaliteter

Och Scott, som ändå gett världen filmkvinnor som Ripley i Alien-filmerna, Thelma & Louise och Demi Moores G.I. Jane ger knappt Patrizia några andra nyanser än lömsk, konspirerande golddigger med få kvaliteter eller förmildrande drag. Maurizio, stackarn, blir duperad – och bara gradvis medveten om hennes fel och brister.

Bortsett från själva mordet är det en klassisk uppgång- och fallhistoria vad gäller både deras företagsaffärer och deras relation, och det blir helt enkelt inte så mycket nytt under solen. Mest av allt känns det tv-såpa – där inte ens de modeintresserade har något direkt att hämta.

Sanningen bakom SVT-serien En kunglig affär

På Wikipedia kan man läsa att Patrizia lyckades övertyga fängelset hon satt i att hon skulle få ha sin iller med sig i cellen, och att hon sedan frigivningen 2016 ofta syns på Milanos gator med sin papegoja på axeln.

Jag tycker att det låter som att det är där någonstans som filmen som egentligen borde ha gjorts finns.

Mer läsning

Femina