Malin Collin: Därför är Carola Häggkvist Sveriges enda stjärna

På sistone har jag lagt alldeles för många timmar på att fundera över mediebilden av Carola Häggkvist. Från den dagen hon som 16-åring vann Melodifestivalen och berättade om sin tro, har också hennes karriär och liv skildrats på ett amerikanskt vis. I vårt land är det annars svårt att få en riktig stjärnstatus. Vi uppskattar framgångsrika personer så länge de har fötterna på jorden, betalar skatt och uppför sig som vanligt folk när scenkläderna åker av.

Men Carola Häggkvist är ett undantag. Hon har blivit nästan mytiskt – en oförutsägbar kraft som svävar lite ovan oss alla och därför kan också allt hända – och medierna rapporterar om henne som amerikanerna rapporterar om ja, Mariah Carey?

När Carola på ”Allsång på Skansen” 2005 rev upp en krukväxt ur en kruka på scenen och kastade den rakt i knät på ett fan som hade väntat på idolen sedan klockan nio på morgonen, menar Carola att Gud var inblandad. Det ska sägas att kvinnan som fick blomster i knät log på tv-bilderna när hon frenetiskt borstade bort jordfläckar från sin ljusa klänning så hon verkade okej med både Carola och Guds infall.

Så blev det november 2016 och det började snöa. Ja, det snöade så pass mycket att trafiken i Stockholm stod still. Carola sitter då i en taxi på väg till sin egen bokrelease och kommer ingenstans. Då kliver hon ur bilen likt en hjältinna i en dystopisk film om jordens undergång och mötte snöstormen. Packningen lämnades kvar hos en gissningsvis förvirrad taxichaufför. Där satt han med en sminkväska, ett stativ och en kandelaber, men ingen stjärna. Carola pulsar mot en tunnelbanenedgång och står förvånad vid spärrarna. För hur betalar man för kollektivtrafik när man inte har åkt med den på 34 år? Carola blev en Disney-karaktär, Lilla sjöjungfrun som för första gången får ben och ska navigera på den märkliga jorden. Till slut plankar hon efter att ha uppmanat en okänd kvinna att släppa in henne ”med sitt blå kort”. Sjöjungfru-Carola frågar sig fram på perrongen hur man tar sig till centrala Stockholm och till slut står en representant från hennes bokförlag på plats och kan ta emot henne.

Carolas tunnelbaneresa ledde till stora rubriker i tidningarna. Både för att Sveriges största stjärna inte ska behöva nedlåta sig till att tuffa runt i tåg i Stockholms mag- och tarm-system: tunnelbanan, men också för att medier älskar att framställa Carola som fullkomligt världsfrånvänd.

Mediebilden av Carola är med andra ord att hon är en stjärna, men fullständigt virrig och förmer än alla oss andra. Som den gången hon på plats gav en Hugo Boss-parfym i present till till sitt haitiska fadderbarn som bara behövde ”mat och kläder” efter den fruktansvärda jordbävningen 2011.

Alla medier fokuserade på presenten som låg på fel steg i Maslows behovstrappa, men i backspegeln ser jag något annat. Carola var faktiskt där på plats, i ett söndertrasat Haiti. Och här finns det intressanta mönstret.

Ingen annan svensk kändis skulle göra samma sak

I förra veckan, vid lunchtid, rusade jag förbi SVT-huset på Östermalm i Stockholm för att köpa någon sallad till överpris. Från andra sidan gatan ser jag en manifestation. Det står poliser och många människor med Tigray-flaggor och de skanderar. Människorna protesterar mot medieskuggan över kriget i Tigray-provinsen i norra Etiopien där civilbefolkningen har drabbats enormt hårt. Jag tänker på fruktansvärda bilder jag sett och de vittnesmål om svält, våldtäkter och död jag läst. Jag ryser och stressar vidare med mitt liv.

På kvällen hamnar jag på Carolas Instagramkonto. Först ser jag en bildserie där hon poserar i päls, zebrarandig klänning, solglasögon och väldigt högklackade boots. Men det är något i texten som väcker min nyfikenhet. Det handlar om Tigray. Carola skriver att hon hade varit på möte på SVT och på väg ut förstod hon att det var en manifestation utanför. Så hon började filma och skrev att ”lunchen fick vänta”. Jag bläddrar hungrigt till Carolas nästa inlägg. Nu skriver hon en lång text om folkmordet i Tigray och står mitt i manifestationen där hon intervjuar kvinnor som demonstrerar och låter de berätta om vad som pågår i landet. Carola gick alltså ut från SVT i skyhöga klackar och lösögonfransar, undvek den väntande bilen för att istället börja demonstrera och därefter dela intervjuerna till sina 231 000 följare för att bryta medieskuggan i Tigray.

Jag kan inte komma på en enda annan svensk kändis som hade gjort samma sak.

Så slår det mig. Carola var ju en av dem som precis i början av kriget åkte ner till gränsen mellan Polen och Ukraina för att hjälpa folk på flykt. När resten av Sveriges mediehus hade intensiva (och rimliga) säkerhetsmöten för att skicka journalister rakt in i ett krig, promenerade vårt lands stjärna rakt över gränsen och in i getingboet Ukraina där hon delade ut soppa i några dygn.

Hon gav till och med nyckeln till sitt hem till några av de ukrainska flyktingarna och sa: det är bara att flytta in, jag kommer till Sverige när jag är klar här. Och så blev det.

I helgen hålls en konsert som ska sändas på SVT för att stötta de flickor och kvinnor i Iran som outtröttligt har demonstrerat mot regimen trots livsfara. ”En kväll för Iran: Kvinna, liv, frihet” heter konserten och både Darin, Laleh och Tusse kommer att stå på scen. Och givetvis Carola. För ända sedan Mahsa Jina Amini dödades av den iranska moralpolisen för sex veckor sedan har Carola engagerat sig i manifestationer, i sociala medier och nu med en konsert.

Carola Häggkvist må vara en förvirrad diva som inte ens kan åka buss, men hon är till skillnad från de flesta av oss andra någon som inte nöjer sig med att skicka en virtuell styrkekram när katastrofen är där. Hon kavlar upp sina svindyra klänningsärmar och gör något. Och det är just det som gör att hon förtjänar att fortfarande kallas Sveriges enda stjärna.