Malin Wollin: Därför får jag ångest av rinnande vattenkranar
En eftermiddag efter skolan stod jag i en källarlägenhet hos en kompis till en kompis och stirrade på vatten.
Året var 1995 och hon som bodde i lägenheten diskade grytor och tallrikar och varför jag såg på vet jag inte, jag minns bara att blicken var fixerad vid vattenstrålen. Kranen var fullt öppen och en vitblå fräsande kaskad sköt rakt ner i diskhon medan hon som bodde i lägenheten i lugn och ro ställde undan grytorna hon precis torkat av.
Vattnet sprutade och jag fortsatte stirra. Det kliade i kroppen. En barndom fylld av ”stäng av kranen, varför ska den stå och rinna?”, ”släck lyset, varför brinner det överallt?”, ”stäng dörren, det är iskallt ute”.
Släpp inte ut värmen, slösa inte på vattnet, varför ska lamporna stå och brinna? Ni förstår: om man inte är på sin vakt så brinner vi upp, torkar vi ut, fryser vi ihjäl. Så tänkte jag och så kändes det. Vad jag inte förstod var att pappa hade det långa perspektivet i åtanke. Som barn undrade jag hur allt hängde ihop, hade med mig att göra och hur han kunde blir så mäkta upphetsad över småsaker.
Ångest lades på ångest
I sjuan räckte jag upp handen och frågade min lärare i kemi vad det gör för nytta för människor i torra länder om jag slutar borsta tänderna med rinnande vatten och då svarade han att det inte gör det och då blev jag lång i ansiktet och tänkte för mig själv: Så varför håller jag på?
I en trång källarlägenhet i en stad långt hemifrån vrålar kranen vidare från ett öppet gap. Men inte så långt från hemma att ryggmärgsreflexerna slappnar av. Nu pratar det med mig, vattnet. Kan du snälla be henne stänga av tills hon behöver mig igen? Jag blöder ut.
Ångest lades på ångest. Till tonårsbruset i huvudet adderades bruset från diskho.
Men när man är sexton år och har fått följa med till en kompis till en kompis med näsring och frisyr som är rakad på ena sidan så säger man inte till henne att vara försiktig med färskvattnet. Vattenförbrukningen är bara en av alla saker man inte lägger sig i.
Jag ska inte säga att kranen väcker mig om natten, men varje gång jag ser en kran gråta så minns jag kranen från 1995 och alla kranar i alla hem som stått öppna sedan dess.
När jag var liten så tog jag för givet att vatten var gratis. Inte får de vuxna en räkning i brevlådan som avser vatten? Avgiftsfritt i sjöar och hav och ändå det dyrbaraste vi har.
Alla snabbduschar, alla tandborstningar med avstängd kran. Alla tankar på vatten i alla år. Varför har jag ängslats så? Har jag tänkt.
Om två år har det gått trettio år sedan jag stod framför en kran som aldrig slutade. Jag sparar, sparar och sparar mitt vatten, snålar och snålar och stänger av men jorden blir varmare och torrare.
Jordklotets egen vattenkran vrålar högt innan den tystnar helt.
