Malin Wollin: Jag önskar att jag vågade säga ifrån

Det händer ofta, jätteofta, mer ofta än vad som borde vara möjligt, att jag ställer en fråga och får ett svar jag inte vill ha.

Det beror ofta, jätteofta, mer ofta än vad som borde vara möjligt, på att jag redan visste svaret på frågan men ville ha ett annat svar.

Hur mycket sanning orkar vi med?

Sekunden jag inser att det där var ju precis vad jag själv tänkt, obehaget jag fylls av, jag kom ju till dig för att få ett bättre svar, en lösning på mitt problem som är snabbare och mer smärtfri än den jag kommit fram till. Vad ska jag ens ha dig till? Ska det vara så svårt att linda in och ljuga mig rakt upp i ansiktet? Trolla med knäna, lös det!

Till våra vänner går vi för att få sanningen, men hur mycket sanning orkar vi med?

Och inte är det bättre att vara i andra änden heller. Att säga sanningen ger inga bonusrundor i samspelets tidevarv. Folk blir sura och stötta och inte sällan börjar de argumentera. Mot sig själva. Nu vill ni förstås ha ett dagsfärskt exempel på hur jag menar. Låt mig gräva i tågvagnen jag far fram i och rapportera från den förstaklassvagn jag delar med en megafontelefonerare.

Det sitter en ungvuxen man ett par säten bort. Han har linne, det får han ­förstås ha, men jag vill ändå passa på att avråda från det då det är

Höst.

Och

Fult.

Mannen i linne och strumpor utan skor med fötterna på sätet har ett möte via Teams. Och som han har det! Han skrattar högt och frågar saker som när de ”kan vara på banan”.

Jag har betalat 1 700 kronor för att få arbetsro och tvingas nu dela utrymme med kapitalismens sista utpost som sitter och undrar när han kan FÅ EN ESTIMATE som om hans rykte och själva livet hängde på det.

Jag beskriver den uppkomna situationen i ett sms dränkt i ursinne som jag skickar till min syster.

Som svarar:

”Be honom hålla käften, snälla.”

Och jag misströstar. Be honom att hålla käften var min egen impuls så tydlig att jag nästan fick den innan jag faktiskt hörde honom. Min kropp kände ­instinktivt att det är håll truten o’clock.

Och min syster tillför ingenting. Jag vill att hon ska säga något annat!

Kanske att det enda rätta är att jag går bakåt i tåget och skvallrar för ­tågpersonalen, går tillbaka till min plats och sedan filmar när killen i strandkläder får en tillsägelse inför alla.

Eller kanske att jag bara tittar på honom med kisande hat tills han alldeles tappar självkänslan?

Men jag gör som jag alltid gör. Ingenting och sedan avslutar han mötet och sedan ska han gå av. Allt är över och jag fick inte säga till, fick inte rätt i sak, fick inte tyst på honom innan han blev tyst på sina egna villkor.

När ska råden vi ber om bli bättre?

Och kanske den viktigaste frågan av alla:

När kan jag få en estimate på det?