Betat av ”Jag for ner till bror”? Här är andra guldkorn på SVT att se i helgen

AINOS-JULFILMER

Julen är över. Nyårsafton likaså. Men ledigheten är fortfarande igång... Och när familj och vänner samlas under lediga dagar uppstår så gott som alltid jakten på att, som det heter, ”se något”? På tv, på streamingtjänsterna, på bio...

Så, vad ska man egentligen se då, i helgen? Jo! Här kommer Feminas tips. Det bästa av allt? Allt finns tillgängligt på SVT Play. (Denna artikel förutsätter att du redan sett Jag for ner till bror, miniserien som bygger på Karin Smirnoffs bok med samma namn. Den har hyllats av recensenterna och ja, den ÄR riktigt bra. Har du inte sett den? Då ska du givetvis göra det och ta dessa tips därefter... Mer om en eventuell andra säsong av serien kan du läsa här).

Året var 1976

Detta är årets höjdpunkt (i alla fall om du frågar övertecknad...). Året var-programmen av Jonas Fohlin och Eva Tillberg är så rysligt härliga och välgjorda att man sörjer att de är slut redan innan man börjat kolla. Årets variant (som betar av året 1976) är givetvis inget undantag. Ett måste för alla nostalgiker.

Sunes jul

Ja, detta är en gammal klassiker som de allra flesta redan sett. Nu rekommenderar jag att du ser denna med dina barn. Eller se serien själv och begrunda VARFÖR denna julkalender är så fruktansvärt bra? Och varför den så totalt skiljer sig från de senaste årens julkalendrar (inget ont om Bildsköne Bengtsson och co. men jag föredrar Rudolf Andersson)? Är det kanske att det skaver lite? Att allt inte är helt perfekt (varesig det är familjens hem eller look)? Eller är det för att den sätter det relationella i fokus, och inte ”äventyret”? Diskutera i smågrupper!

Parterapi i Gagnef

Mys, mys, mys. Aldrig har en serie fått mig att längta till landet (och till att jobba på vårdcentral...) som denna. Annan längtan som också väcks: ett sug efter att bära ett mjukt, stickat, plagg.. Kanske en... kofta i ull? Joel Spira är genial i rollen som KBT-psykologen som skjuter ut sig från livet i Stockholm och ”tvingas” (vad hans far, psykodynamikern, skulle säga om mekanismerna bakom det ”misstag” som leder honom dit är jag MYCKET intresserad av!) till Gagnef för att bli småstadsskrynklare. Scenen där den hundrädda tonåringen i exponeringsterapi ringer sin mamma och förhandlar sig till mascara och kaffedrinkar för att närma sig det ångestväckande objektet (en mycket gullig jycke) är oslagbar.

Gubben i stugan

En dokumentär som verkligen är ett exempel på slow tv när den är som allra bäst. Denna dokumentär är helt underbar. Det är, minst sagt, fascinerande att se gubben i stugan (Ragnar, som han heter) och hans vardag under årets alla årstidsskiftningar. Han skalar potatis, skriver om vädret, spelar musik, eldar och sköter gården. Numera har ju SVT fått totalt dille på att visa dokumentärer om ”ett enklare” liv, om människor som flyttar ut i skogen, sysslar med självhushållning, hugger ved och skalar ner och bort. Frågan är varför detta tilltalar dem, och publiken, så mycket? Om jag får välja kan man nöja sig med denna dokumentär. Den är OG, som ungdomarna skulle säga.

Tillsammans 99

2023 kom denna uppföljare till Lukas Moodyssons kultklassiker Tillsammans från 2000. Handlingen beskrivs, av SVT, såhär: ”1975 var kollektivet Tillsammans en storfamilj men 24 år senare har det förvandlats till världens minsta. Kvar finns bara världens snällaste Göran och Klasse som väver sina trasmattor. När Klasse i hemlighet bjuder in till Görans födelsedagsfirande så återförenas alla för en kväll. Vad har hänt i deras liv sedan sist? Och har de gamla kollektivmedlemmarna ännu kvar sina drömmar från 70-talet?”

Jag älskade Tillsammans när den kom och jag älskar även denna film. Olle Sarris tal och uppgörelse med sina tidigare ideal är oslagbar. Det är en film om att växa upp, med all den sorg, smärta, insikt och klarhet som det innebär.