Emma Gray Munthe: Vi är marinerade i idén att kvinnor inte kan hålla ihop

You and I will always be together

From this day on you’ll never walk alone

You’re a part of me, I’m a part of you

Wherever we may travel

Whatever we go through

I veckan fyllde Thelma & Louise 30 år. Efter att jag sett den på bio gemade jag fast biljetten i dagboken. Den kändes värd att bevara, för både eftervärld och mig. Och så lyssnade jag på Glenn Freys Part of me, part of you från eftertexterna och skrålade, igen och igen.

30 år senare är det fortfarande Thelma & Louise det pratas mest om när det kommer till hela konceptet kvinnlig vänskap på film. Slutscenen när de håller varandra i handen, gasar den nedcabbade Ford Thunderbirden mot kanten och flyger genom Grand Canyon-luften mot en säker död har blivit ikonisk.

Till skillnad från den har många andra filmer om kvinnor som har varandras rygg avfärdats som sentimentala och ytliga. Samtidigt har vi blivit intalade att tjejer och kvinnor i grupp överhuvudtaget inte fungerar.

Rivaliserande flickor och kvinnor har varit ett standardinslag i film och böcker för både barn och vuxna. Vi har badat i löpsedlar om kändiskvinnor som hatar varandra. Kvinnor är falska, hugger varandra i ryggen, kan bara umgås två och två, knappt ens det. Oj, oj, det kommer att bli problem i klass 3C med så många tjejer.

Vi är helt marinerade i idén om att flickor och kvinnor inte kan hålla ihop.

Kvinnor i grupp ska inte få stöka till det

Hur blev det så här? Det var en hallick i en några år gammal dokumentär om kriminalitet i Chicago som först fick mig att fatta. Mest i förbifarten pratade han om hur prostituerade spelades ut mot varandra med falska rykten, påeldade svart- och avundsjukor och privilegier till vissa medan andras togs ifrån dem. Varför då? För om de höll ihop skulle de begära bättre villkor och mer pengar.

Det är så enkelt och så självklart. Kvinnor i grupp tenderar att stöka till saker och ting.

Att vi så ofta framställts som falska sladdertackor och något för samtliga att undvika är inte heller så konstigt, när man ser de enorma effekterna av att verklighetens skvallerdammluckor faktiskt öppnats. Det blev ju lite stökigt.

För den som vill bringa ordning i huvudet, få hjälp med att se de här mönstren, sina egna fördomar och sin egen roll i att upprätthålla de här myterna är Johanna Westers nyligen utgivna Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp ett hett lästips. Där finns en hel del aha-upplevelser.

Nu kontrollerar kvinnorna sina egna historier

Men jag har en ljusare syn på popkulturläget just nu än vad Wester har. Bara de tio senaste åren har det hänt så otroligt mycket med skildringarna av kvinnlig vänskap och kvinnor i grupp.

Titta på filmer som Girlhood, Moxie, Rocks, Whip it, Tangerine, Booksmart, Never rarely sometimes always, Unpregnant, Ghostbusters, Girls trip, Ocean’s Eight… Nu är det kvinnlig vänskap som blivit ett standardinslag, och irrationellt rivaliserande känns omodernt och daterat. Som den elaka drottningen-avundsjukan i Wonder Woman 1984? What’s up med den?

Min dotter började marineras med kvinnlig vänskap redan av Lego Friends. Och den här scenen i Röjar-Ralf, där alla Disney-prinsessorna slappar i myskläder tillsammans? Ett helt otänkbart inslag för inte så länge sedan.

Titta på röda mattorna och kändiskvinnornas sociala medier. Stjärnor som håller varandra i händerna, är med i varandras musikvideor, lyfter varandra så fort de kommer åt. I veckan lagade till exempel bästa vännerna Drew Barrymore och Cameron Diaz mat ihop på Instagram, Gwyneth Paltrow kommenterade ”You guys kill me”. De där veckotidningspåhittade kattfajterna är helt enkelt svårare att hålla vid liv när stjärnorna själva kontrollerar sina historier.

På just den här fronten går vi definitivt mot ljusare tider.