Författaren bröt upp – inspirerad av 1800-talets starka kvinnor

Jag läser Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten, en alldeles underbar blandning av reseberättelse, självbiografi och kvinnohistoria, och får några rader av Karin Boyes dikt I rörelse i tankarna.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst. / …

/… På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.”

– För några år sedan befann jag mig i en situation i mitt liv där jag behövde inspiration, säger Mia på telefon från Helsingfors. Min första bok var publicerad, jag var fyrtiotvå år, jag var singel, hade inga barn och jag hade sagt upp mig från det bokförlag jag arbetat för så länge. Jag behövde seriöst tänka över vad jag ville göra i framtiden med mitt liv.

Hon började söka efter kvinnor i historien som gått sin egen väg, förebilder som vågat bryta upp och följa sin egen längtan.

– Ju mer jag letade desto fler stötte jag på, fantastiska kvinnor och kvinnoöden som försvunnit i glömska. Författare, konstnärer, upptäcktsresande, deprimerade ungmör, vanliga kvinnor, de blev till ett allt vidare nätverk av kvinnor från olika tider och olika hörn av världen som började kryssa runt i mitt huvud. Det var de kvinnorna jag började tänka på om natten. Många av de här kvinnorna förändrade sina liv sent i livet, när de passerade fyrtio, fyrtio för hundra år sedan sågs också som en betydligt högre ålder än i dag.

Mia Kankimäki följde 1800-talets kvinnor i spåren

Mia bestämde sig för att följa några av dem i spåren, att resa dit de reste och på plats uppleva vad de skrivit om.

– Jag ville också jämföra mitt liv som kvinna i dagens samhälle med hur det var att resa förr i tiden för kvinnor, vilka problem de ställdes inför, hur de lyckades göra det de gjorde trots massivt socialt motstånd. ”Jag har hittat 1800-talets kvinnliga upptäcktsresande. Eller rättare sagt: ett antal helt vanliga medelålders kvinnor, som efter att ha klarat av sina förpliktelser gentemot familjen bestämde sig för att förverkliga sina drömmar, trotsa konventionerna och ensamma resa jorden runt i korsett och långa kjolar”. (ur Kvinnor jag tänker på om natten)

Mary Kingsley reste till djungeln i svartt långklänning

En av Mias favoriter är engelskan Mary Kingsley.

– Hon växte upp med en ständigt frånvarande far och en sjuklig mor som hon fick ta hand om. När både pappan och mamman gick bort när hon var tjugonio, bestämde hon sig för att åka till Västafrika. Det var ingen plats för kvinnor att åka ensamma till i slutet av 1800-talet, men det gjorde Mary. Där paddlade hon runt i kanot i djunglerna i lång svart klänning och studerade stamreligioner och fiskar skrev böcker fulla av humor om äventyr och faror fram till det att hon dog vid trettiosju års ålder.

En annan är Isabella Bird, med rötterna i Skottland, en ungmö som led av depression, ryggbesvär och sömnlöshet till dess att hennes läkare ordinerade en liten sjöresa. När hon sedan började resa, kunde hon inte sluta.

”Det är rena dårskapen! Det är som att leva i en ny värld, så frisk, så full av liv, så bekymmerslös, så utan fjättrar, så alltigenom intressant att man knappt vill unna sig att sova …”, skriver Isabella på ett fartyg under en storm på Atlanten året 1872. Vid 57 års ålder gör hon en upptäcktsresa i Himalaya på jakrygg, och på det hundra farofyllda mil genom Persien. På den senare resan tappade hon fjorton kilo och blev gråhårig, men depressionen och sömnlösheten var som bortblåst.

På jakt efter Karen Blixen

Danskan Karen Blixen ägnas ett långt kapitel.

– Jag har alltid drömt om att ta mig till Tanzania och Kenya och ge mig ut på safari, och bestämde mig för att följa Karen Blixen i spåren. Hon for till Afrika för att bygga upp en kaffefarm, det var verkligen ingen dans på rosor. Periodvis led hon av depression, och hade stora ekonomiska problem. Räddningen för henne var att ge sig ut på jakt.

”Mycket av det som är värdefullt i mitt liv, om nu någonting är det, beror på att jag skjuter. Och på att jag kan leva fritt och göra det jag vill med mitt liv” (skriver Karen Blixen i ett brev).

– Jag har själv svårt att förstå hur man kan skjuta lejon och uppleva det som värdefullt, men när låg där i ett tält ute på savannen och på natten hörde lejonen ryta, sov jag inte mycket, kände mig väldigt liten. Den övriga världen var långt borta, naturen runt omkring magisk.

– Karen debuterade som författare först vid fyrtioåtta års ålder, och skrev på sitt sista bokkontrakt två dagar innan hon dog. Fullblod springer tills de stupar, skrev Karen om sig själv.

Kvinnor jag tänker på om natten har prisbelönats

Mia Kankimäki debuterade som författare 2013 med Things That Make One’s Heart Beat Faster, om den japanska hovdamen Sei Shonagon som levde för tusen år sedan. Kvinnor jag tänker på om natten kom ut 2018 (först nu på svenska), har översatts till sexton språk, blivit prisbelönt och toppat många bästsäljarlistor.

– Jag hade planerat att åka till New York 2020 när min bok skulle komma ut i USA, men så kom pandemin. Jag hade sett så fram mot att resa, jag har aldrig varit i New York. Jag skulle också ha åkt till Japan några månader för att göra research för, och skriva på, min nästa bok (hemligt vad den ska handla om) men den resan fick jag också ställa sin. Nu när vaccineringen kommit igång hoppas jag komma iväg.

Japan ligger henne nära om hjärtat.

– Jag började studera japansk kultur i tjugoårsåldern, jag läste kurser på universitetet om japansk kultur och litteratur. Jag är bland annat mycket förtjust i kabukiteater och ikebana, konsten att arrangera blommor, en gammal tradition i Japan.

Ett slutord till alla de svenska kvinnor (och män) som kommer att drabbas av brinnande reslust efter att ha läst din bok?

– Då tar jag ett citat av Karen Blixen, ”Du tror att du vet vad en resa kan erbjuda, men i själva verket är det just det du inte vet.”