Författaren Johanna Ekström har gått bort – läs hennes vackra ord i Feminas intervju

Författaren Johanna Ekström var alltid otroligt välformulerad. När Feminas bokredaktör träffade henne år 2020 delade hon med sig av sina vackra tänkvärda ord. Vi hedrar hennes minne genom att dela den fina intervjun om hennes älskade bok Minnena.

Öppningen är drabbande, det är ingen dålig programförklaring:

”Mamma är i färd med att dö”, skriver hon, och ”Jag måste uttala den här boken. Och sedan ska jag förändra mitt liv.”

– Mammas döende har varit starkt pågående i mig under många år. Hennes ­stroke gjorde att hon förlorade språket och med tiden krävde alltmer omsorg. Innan hon kom in på ett äldreboende bodde hon själv i en lägenhet, jag åkte dit regelbundet, besökte henne ibland flera gånger i veckan, säger Johanna Ekström.

– Hon är inte dement, men ofta orkar hon inte ta in mig annat än korta stunder, är outgrundlig, befinner sig på en plats inom sig där jag inte har möjlighet att nå henne. Men ibland händer det, våra blickar möts och det är som att en ridå dras undan, hon ser på mig som om allt det här bara är strunt. ”Kom så går vi ut och tar ett glas vin”, säger blicken, ”det här med åldrandet är bara en vansinnig lek, vi skiter i den nu, kom så drar vi.” Då är hon där igen, Margareta, den humoristiska anarkisten, hon som alltid hade en särskild känsla för det vackra, fantasifulla livet.

Margareta Ekström, poet, författare och översättare, fick Johanna tillsammans med Per Wästberg, författare (och med­lem av Svenska Akademien), som lämnade familjen för en annan kvinna när Johanna var i tonåren.

– Min mamma var väldigt verbal, hon kunde vara mycket underhållande på fester och middagar, hade ett ekvilibristiskt ordflöde, samtidigt som hon var skygg för andra människor. Men språket var också ett skydd för henne, hon kunde gömma sig bakom orden.

– Mamma har alltid också varit skör. Hon föddes med ett hjärtfel. När jag var tio år var hon femtio och genomgick en hjärtoperation som var mycket avancerad på den tiden. I vår relation blev jag mer den som fick vara omhändertagande än den som blev tagen om hand. Hon ville inte vara en mor bland mödrar, var obekväm i det som skulle vara kollektiva åtaganden. Hon var en människa som på många sätt förblev ensam.

Johanna upplevde det inte som att hon fick någon villkorslös kärlek av mamman. Kärlek fanns där men också ett indirekt krav på att vara lätt att ha att göra med. Johanna tänkte ofta i termer av prestation, att vara någon som mamman skulle orka med att älska.

Ur Johannas bok Meningarna:

Jag övade på det när jag var barn: att bli sedd från min bästa sida när hennes blickar föll på mig. // Jag frös i en pose och blev barnet som ritar, diskar, läser stilla, grimaserar. Alltid medveten och beredd. Den som inte smälte av hennes ögonkast utan härdade sig i smyg innanför skinnet.

– Det är en tuff bok på många sätt, det finns nog en vrede i boken som jag har försökt hålla nere, men skriva mig fram till och ut ur. Jag var inte förälder till min mamma när jag var liten, men jag kände alltid ett stort ansvar för henne. Och ett sådant ansvar alstrar en stor vrede över att inte få vara ansvarslös och därigenom befriad från skuld.

Meningarna skulle också kunna läsas som ”minnena”, ett sätt att bevara en mor- och dotter-relation på väg att upphöra med mammans annalkande död, ge den en fast form att förhålla sig till – och lämna bakom sig.

– Om man någonsin kan lämna sin mamma bakom sig, säger Johanna med ett skratt. När jag skrivit färdigt boken slog det mig vilket slutet system en bok är, den är som ett objekt som ligger utanför en själv på något vis.

– Men visst är den autobiografisk, ligger nära mig. Jag har varit mån om att stryka texten mothårs, få den faktisk och karg, det har också varit mitt sätt att måna om min mamma, att inte bli för yvig kring henne. I viss mån är det ett övergrepp att berätta om någon annan på det här viset, men för att minimera effekten har jag velat ligga så nära henne som möjligt. Jag har också tagit med citat från hennes böcker.

Johanna använder ofta ordet ”sanning” i boken, säger att det alltid varit en av hennes centrala frågeställningar, vad som kan vara eller ses som sant.

– Jag tycker själva intentionen att finna sanningen är intressant, allting i tillvaron är ju så föränderligt, ett minne som är smärtsamt ena dagen kan te sig lättviktigt en annan. Jag är intresserad av det psykoanalytiska och hur vi berättar om våra liv. Som författare tror jag att jag berättar mig fram till en historia som är fungerande, som i viss mån är uthärdlig för mig själv. Där liknar psykoanalysen den litterära skrivprocessen. Men när man skriver finns det ett annat krav på begriplighet. Att skriva är ju både förtydligande och förvandling.

Johanna om Jean-Claude Arnault & Forum

Vi kommer in på historier från ungdomen, pratar om Matilda Gustavssons Klubben, berättelsen om kulturföreningen Forum där ”kulturpersonligheten” Jean-Claude Arnault blev anklagad för, och dömd för, sexuella övergrepp.

Johanna finns med i boken. I samband med Metoo skrev hon själv en text om vad hon upplevt i den engelska dagstidningen The Guardian. Hon skriver att inget våld förekom men undrar om det var ”ett slags transaktion, sex i utbyte mot tillträde till den inre kretsen […] Jag vill inte ha sex med honom. Han är 24 år äldre än jag. Å andra sidan vill jag att vi båda ska ha något ­speciellt, något vuxet, mellan jämlikar. Det är en neutral akt. Utan motstånd och utan förståelse.”

– Jag var så ung, det var så mycket antaganden, kretsen var ingenting, det var ingen där, många kretsar är hägringar som syns på håll, men när man närmar sig dem upplöses de. Klubben är en viktig bok, jag hoppas verkligen att Metoo mynnar ut i en värld där människor inte kommer till skada, där man respekterar varandras gränser. Man måste tala om det, skriva, men fördömanden och hat gör inte samhället bättre, jag tror på ett prövande tonfall.

– Vi måste ha ett öppet samtal om synen på våra kroppar och den kultur vi lever i. Det går inte att komma runt klasstillhörighet när man talar om makt och sexualitet. Jag skrev också en text i DN om att det i vår kultur tas för givet att man för att bli en vuxen kvinna måste gå igenom smärtsamma erfarenheter. Så vill jag inte att min dotter ska växa upp.

Dottern, elva år, har hon med författaren Tomas Lappalainen.

– Hon bor hos mig varannan vecka, säger ­Johanna. Jag fick också barn sent, som min mamma, och som hennes mamma, min mormor.

Johannas mamma Margareta skriver (textutdrag i Meningarna, ur en av Margaretas dagböcker): ”Jag fick mina barn sent. Jag fick min mamma sent också, i 40-årsåldern. Dessförinnan hade vi bara känt varandra ytligt, umgåtts glimtvis, skymtat varandra genom borgerlighetens spjälstaket.”

Men nu är det borgerliga spjälstaket rivet (eller åtminstone bra mycket glesare, korrigerar Johanna), en bok är färdigskriven, och något nytt och vackert är på gång.

– Jag tänkte på det när jag simmade i morse, att jag simmade mig ur en existentiell oro, man ser så annorlunda på livet när man känner lugn än när saker och ting står på spel. Den här sommaren har varit fin på ett personligt plan, jag har träffat en man (Niklas Darke, författare och översättare) och är väldigt förälskad. Tursamt nog är det ömsesidigt.

Skriver inte som pappa Per Wästberg

Johanna säger att hon har känt ett stort ansvar inför den nya boken, den har varit svår att skriva. Processen har varit lång, trevande och full av motstånd. Hennes bror har varit ett viktigt stöd och första läsare.

– Men nu kan jag äntligen släppa det för­hållningssättet till text, jag skriver annat nu, ansvarslöst, friare. det är så skönt att få leka. Det kunde jag inte göra med Meningarna, med min mamma.

Pappa Per Wästberg har vid något tillfälle sagt att skriver, det gör han varje dag, det är som att ”borsta tänderna”.

– Nej, så är det faen inte för mig, säger Johanna och skrattar, för mig är det mer som när man befinner sig nära havet, man tittar ut över det för att se om något dyker upp. Skrivandet, eller tanken på att skriva, jag försöker alltid se om det finns någonting där.