Yvonne de Geer aktuell med ny bok.
1:47

Efter reklamen: 5 snabba med David Lagercrantz om författarskapet

(1:47)

När Yvonne De Geer debuterade som författare 2017, vid åttiosju års ålder, med självbiografin Aldrig en av oss gav hon ett hisnande perspektiv bakåt i tiden till ett Stockholm med gengasbilar, utedass i city, krigsår med ransoneringskort. Det var också en lika underhållande som hjärteknipande berättelse om en uppväxt i en ytterst ovanlig miljö.

Pappa Jakob De Geer hör till landets absoluta överklass, mamma Ingrid är dotter till en hovpredikant på Östermalm. Men Yvonne är ingen ”äkta” De Geer, hon föds som Ejvor Jonsson, är dotter till en ”fallen” kvinna och hamnar femton månader gammal på ett barnhem på Lidingö. Där kliver baronen Jakob De Geer en dag in på jakt efter ett adoptivbarn, får syn på Ejvor när hon dänger en nalle i huvudet på en pojke och skriker, ”min, min”. ”Den där ser ut att ha temperament”, säger Jakob, ”jag väljer henne.” Yvonne blir i vuxen ålder Expressens första kvinnliga nyhetsjournalist, och där ungefär tar debutboken slut. Vi är många läsare som har väntat på en fortsättning, och nu kommer den äntligen.

Yvonne de Geer

Gör: Pensionerad journalist, författare.

Ålder: 92 år.

Bor: På Åland men har också lägenhet i Stockholm.

Familj: Sonen Michael Hancock med familj.

Framtidsdröm: ”Att få resa till Spanien igen innan jag blir för gammal.”

Aktuell: Med ­självbiografin Är det nåt särskilt med dig? (Polaris).

När jag ringer upp Yvonne De Geer på Åland, där hon bor i en gammal bondgård, är hon just i färd med att skriva klart sista kapitlet till uppföljaren Är det nåt särskilt med dig?. Den tar vid när hon kommer som journalistvolontär till Smålands Allehanda, och vidare till Gefle Dagblad och så småningom Expressen.

Här finns alldeles underbara anekdoter om att vara kvinnlig journalist i en tid då kvinnliga journalister var ytterligt sällsynta, en kärlekshistoria med en gift man som höll på att sluta med döden och ett äktenskap som gick mot ”själslig död”. Men Yvonne skriver med gott humör och fantastiskt driv och med ett otroligt minne för detaljer. Hon har hunnit fylla nittiotvå år, och frågan är naturligtvis hur hon kan komma ihåg så mycket? Har hon fört dagbok under alla år?

– Inte jag, skrattar Yvonne, men pappa var manisk dagbokskrivare, han skrev dagbok varenda dag, så jag gick till dukat bord, kan man säga. När han gick bort 1983 lämnade han efter sig en massa dagböcker. När jag började läsa dem blev jag alldeles förbluffad. Pappa tillhörde den gamla överklassen, där uppfostrades man till att inte visa några känslor utåt, och speciellt då om man var karl.

– Jag tror pappa omfamnade mig högst tre gånger under livet. Det var fult att berömma, barnen skulle hållas hårt, inte tro att de var något. Men i ­dagböckerna släppte han loss alla känslor, stoltserar över mig på ett sådant rörande sätt. Han kunde skriva att det inte är många femåringar som kunde åka två mil på skidor. Det är pappa som har berättat för mig om mitt liv.

Aldrig en av oss av Yvonne De Geer.

Aldrig en av oss av Yvonne De Geer.

Från början var det inte alls tänkt att det skulle bli någon bok

– Jag har en son, Michael Hancock, som också är min bästa vän. Han bor bredvid mig med sin hustru och deras barn, för ett tiotal år sedan slog det mig plötsligt att livet inte är oändligt. Jag tyckte själv det var så tomt när mina föräldrar gick bort, det var så många frågor jag aldrig hunnit ställa om deras liv. Så jag satte mig ner och började skriva ett långt brev till min son. Där blev sedan ett länge avbrott i skrivandet, men när jag återvände till texten tänkte jag att, herregud, det är ju början på ett bokmanus.

Den första boken, Aldrig en av oss, fick fantastiskt fina recensioner, och plötsligt började massor av brev och mejl trilla in hemma hos Yvonne.

– Det kom brev från läsare från överallt i Sverige, ända uppe från Lappland, jag har förstått att läsarna har tyckt det har varit roligt att läsa om den här tiden, 1950- och 60-talen, att det var nytt för många.

– Jag måste också säga att jag har haft vansinnigt roligt när jag har skrivit de här böckerna, jag har insett att hjärnkontoret man går runt och bär på är en intressant apparat. När jag har satt mig ner för att skriva har minnena plötsligt bara vällt fram, det ena minnet har givit det andra, det har varit som att titta på en film.

Omtalade Vivian Gornick är tillbaka – så bra är boken!

Alla minnen har dock inte varit av det ljusa slaget. När hon arbetade på Gefle Dagblad fick hon en dag göra en intervju med en vid den tiden mycket populär radioröst, som också visade sig vara en mycket karismatisk man. Yvonne kallar honom för M i boken.

– Det är ingen som minns honom i våra dagar, han var rektor på en folkhögskola utanför Gävle.

M var tjugo år äldre än Yvonne, och gift, Yvonne blev hans älskarinna och upp över öronen förälskad. Men efter ett möte på ett hotell i Stockholm stannade M tvärt då han fick syn på en kvinna i matsalen.

– Jag undrade om det var hans fru, säger Yvonne, men det var det inte och jag glömmer aldrig svaret. Han förklarade att det var hans trogna älskarinna sedan tjugo år.

Yvonne De Geer står lutad mot en vägg.

Yvonne De Geer blev aldrig accepterad i överklassen eftersom hon var adopterad och ”oäkta”.

Viktor Gårdsäter

Yvonne far tillbaka till Gävle med hjärtat krossat, sväljer en massa sömntabletter, men hittas lyckligtvis i tid av en manlig bekant, Lennart. Han arbetar som lärare, kommer från en släkt av valloner som alla arbetat på järnbruk under släkten De Geer i generationer. Yvonne gifter sig med Lennart, och Lennarts släkt blir alldeles till sig. Ända fram till dess det uppdagas att Yvonne inte är en ”äkta” De Geer, utan bara adopterad. Då vänder de henne ryggen.

– Det finns en sådan ironi i det där, säger Yvonne, i överklassen var jag en uppkomling, Lennarts släkt såg ner på mig för att jag inte var ”äkta”. Jag platsade inte i någon klass, varken över- eller under-.

Äktenskapet med Lennart blev inte lyckat.

– I början var allt fint, han såg ohyggligt bra ut och var passionerat förälskad i mig. Men skönheten är farlig, han höll käften så väldigt mycket, man fick aldrig något riktigt grepp om honom. Det tog mig alldeles för lång tid att förstå att han var en tom och innehållslös människa. Så här efteråt tror jag att jag gifte mig med honom för att jag kände tacksamhetsskuld för att han räddade mig till livet.

– Efter ett par år förklarade jag att jag ville skiljas, men då blev han så fruktansvärt förtvivlad. Sedan förstod jag att han mest var olycklig över att behöva skiljas från lägenheten vi bodde i, en trerummare i Sundbyberg där mamma och pappa prackat på oss en massa gamla möbler, bland annat en fin sekretär och några mattor som en farbror till pappa kommit ­släpande med från Persien för många år sedan.

– En sen kväll när jag var ute och rastade hunden kände jag plötsligt att ”jag klarar det inte”. Så jag tog hunden under armen och tog spårvagnen till Norra Bantorget, som var ändstationen, gick in på ett hotell på Kungsgatan och frågade om det fanns något rum. Portiern stirrade misstänksamt på mig och frågade om jag hade något bagage. ”Ja”, sa jag, ”jag har en hund.”

Yvonne skrattar åt minnet. Men Lennart nöjde sig med lägenheten, träffade snabbt en annan kvinna och fick tre barn.

– Jag tror han blev lyckligare med henne än med mig, säger Yvonne. Jag träffade honom aldrig mer. Nu är han död sedan några år tillbaka.

Det var ingen lek att som ung kvinna komma till Expressen som nyhetsjournalist, den första någonsin. Det var en mycket manlig miljö, ofta med en sexistisk jargong. Hur skulle männen på Expressen på femtiotalet ha klarat sig i en tid präglad av metoo?

Yvonne De Geer ler in i kameran.

Vid 92 års ålder ­släpper hon uppföljaren till succén Aldrig en av oss. Men några fler böcker blir det inte. ”Jag har blivit så trött på mig själv”, säger Yvonne de Geer.

Viktor Gårdsäter

– Jag har faktiskt gått och tänkt på det, men aldrig att någon har tafsat på mig, och då ska du veta att jag älskar karlar, skrattar Yvonne, och karlar har varit mycket förtjusta i mig. Jag har pratat om det med gamla kvinnliga journalistkolleger, men de har heller inga erfarenheter av det, jag tror det är något som har kommit med senare generationer. Med ett undantag, det fanns en stackars kulturchef på Expressen som ­försökte ibland, men han hade klumpfot och när man hörde honom komma hasande då sprang man i väg som en oljad blixt, haha.

När bok nummer två slutar går också sextiotalet mot sitt slut. Yvonne kommer att träffa ekonomijournalisten Bill Hancock på Expressen, gifta sig och få sonen Michael. De kommer flytta till ett hus i en liten bergsby så långt söderut man kan komma i Spanien, vid Gibraltar, och bo där i tio år. Maken Bill är då utrikeskorrespondent för Dagens Industri, när han går bort tar Yvonne över hans jobb i ett par år innan hon flyttar tillbaka till Åland.

Nu har serien alla talar om premiär & andra kulturfavoriter i vår!

Törs vi hoppas på en bok tre om de åren?

– Jag tror nog det här är sista delen, jag har blivit så trött på mig själv.

Fyllda nittiotvå, hur upplever man livet då?

– Nu har jag bråttom, skrattar Yvonne, nu jävlar i mig måste jag hinna göra en massa saker innan det är för sent. Jag har alltid varit förtjust i Spanien, och åker dit så ofta jag kan.

Efter bok nummer ett damp det ner ett brev från De Geerska släktföreningen.

Är det något särskilt med mig av Yvonne De Geer.

Är det något särskilt med mig av Yvonne De Geer.

– Det blev jag väldigt förvånad över, jag har aldrig varit medlem där. Mina, så att säga, ”De Geerare” är bortgångna allihop. Men okej, jag kan väl gå och titta på dem, tänkte jag. När jag presenterade mig strömmade det fram folk, dunkade mig i ryggen och tackade för boken. Alla hade tagit emot den med stor humor och glädje, det gjorde mig mycket glad.

Fler ryggdunkar och läsarbrev lär det bli efter Är det nåt märkvärdigt med dig?. Yvonne De Geer nya är en fröjd att läsa!