Henrik Fexeus om de blodiga scenerna
Hej, Henrik Fexeus, nybliven kriminalroman-författare, hur kommer det sig att du har blivit en mentalist med mord i sinnet?
– Om du frågat mig för två år sedan hade jag sagt: Det kommer inte att hända! Varför skulle jag skriva kriminalromaner? Det är ingen typ av litteratur jag närmat mig, inte för att jag haft någon aversion mot genren, det är bara det att jag läst andra grejer.
Men så började du och Camilla bolla idéer.
– Jag tror stjärnorna måste ha stått i rätt ascendent, vi har känt varandra länge utan att ha haft några jobbmässiga överlappningar. Men så tände hon på en bokidé jag hade, och på den vägen blev det.
– Jag var lite orolig i början, här stod ju en hel vänskap på spel. Det var ju inte bara det att två röster skulle bli till en, det handlade också om att två viljor skulle bli till en. Men det har varit fantastiskt roligt att skriva ihop, det visade sig att Camilla och jag tänker ganska lika. Har jag en idé som jag tycker är okej, så kommer hon med en idé som gör den ännu bättre, och då tycker också jag att det är okej. Och vice versa.
Det har ryktats att du stått för de mer blodiga inslagen i handlingen, att du varit drivande i mordscenerna.
Vem är Henrik Fexeus?
Gör: Mentalist, illusionist, författare, föreläsare och programledare.
Ålder: 49 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Linda Ingelman, maka. Sonen Sebastian Fexeus.
Aktuell: Med kriminalromanen Box (Forum), tillsammans med Camilla Läckberg, och showen Henrik Fexeus är att lita på i december.
– Nu när du säger det så stämmer det nog. Samtidigt var frågan: Vad är det som gör att en scen blir läskig? Min första scen, som många som läst tycker är extremt magstark, är faktiskt inte så blodig. Men personen som utsattes fick mycket utrymme, vilket gjorde scenen mänskligare. Jag insåg att det inte är de yttre attributen som gör en scen obehaglig, det är att vi bryr oss om personerna.
Hur var det att jobba ihop med Camilla?
– Camilla är så enormt driven, det var en fantastisk framåtrörelse hela tiden. Det var lite befriande också, när vi hade en karaktär i boken som vi var lite klara med, var frågan vad den karaktären skulle ha för funktion framöver. ”Då tar vi livet av hen”, sa Camilla. ”Så kan man väl inte göra”, sa jag. ”Klart man kan”, sa Camilla. Då föddes nog en liten djävul i mig, ha, ha.
– Vi hade också en tendens att sitta och kalla varandra ”genier” hela tiden, vilket fick Camillas man Simon, som satt i samma rum, att fnittra åt oss. Men har man någon där som ropar heja hela tiden, då kan man få undan det eviga självtvivlet, det är lättare att fortsätta då.
Det låter som att du fått blodad tand för kriminalgenren.
– Definitivt, det här är inte det sista jag skriver i genren.
