Karin Magnusson: ”Jag har alltid haft en känsla av att ­livet är jävligt skört”

Efter reklamen: 10 klassiska böcker och samtida succéer du borde läsa

Det börjar drastiskt. ”Om en vecka kommer jag att vara död men först ska jag måla klart den här lägenheten.” Stefan, en målare i medelåldern, har kommit till vägs ände, livet blev inte det liv han drömt om. Familjen, firman och vännerna har gått förlorade, det finns inget kvar att leva för. I Karin Magnussons debutroman Stockholmsvitt får vi följa hans väg från uppväxten i en liten ort i Småland fram till det sista målerijobbet, en sekelskifteslägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Det är en både ömsint, sorgsen och brutalt rolig berättelse om stora drömmar som går i kras, passionerad kärlek och stark vänskap.

Men var kommer målaren Stefan ifrån? Hur kom den här berättelsen till?

Karin kommer till vårt möte direkt från Morgonstudions sändningar i SVT, hon har varit uppe sedan 03.00 i morse, nu är klockan 11.00. En stor kopp kaffe är vad hon behöver!

– Jag ville skriva om en person som mötte olika miljöer, säger Karin, om en person som har ett yrke som oavsett om man vill det eller inte gör att man ställs inför andra människor. Där man hela tiden är i en situation där man kan jämföra vad man själv har med vad andra har. Där tyckte jag att ett hantverksyrke skulle vara passande.

Stefan växer upp under rätt stökiga familjeförhållanden, med en mamma och en halvsyster och ett par olika pappor. Till slut fastnar mamman för Roffe, men också han har sina brister. ”Den dagen Roffe dör ska jag träffa en karl som har husbil”, muttrar mamman efter en campingsemester där Roffes husvagn gått i två delar bakom bilen.

– Visst har jag med en del självbiografiskt material, en husvagn kan faktiskt gå i två delar, skrattar Karin, men i stort är det en fiktiv historia. Jag tycker väldigt mycket om personerna i den här boken, de har det inte så lätt. Stefan har ingen riktigt runt omkring sig, som kan leda honom, ge honom råd, som kan berätta: så här gör man, så här gör man inte. Han får inget riktigt stöd, det tror jag är en del av hans olycka.

Stefan får jobb som målarlärling efter grund­skolan, det går bra, han börjar tjäna pengar, skaffar lägenhet och träffar kärleken Anette. Han startar en egen målerifirma med barndomsvännen Tommy, får två barn och livet ser ljust ut. När de får i uppdrag att måla om ett stall till Peter och Malin, ett par i toppen på den sociala skalan i den lilla staden, börjar Stefan och Anette drömma om att själva kliva upp ett par pinnar på samhällsstegen.

Ur romanen: ”De som räknades i vår stad var en del av ett intrikat socialt nätverk där du kunde kompensera din bakgrund med ambition och färdighet. Att ha byggt något och åstadkommit något själv var en väg ut ur något och in i något annat.”

– Jag kommer ur den miljön, jag kommer inte från en akademisk storstadsmiljö, jag har mina rötter i en mindre ort i Småland. Den är en del av mitt ursprung. Eliter finns i alla städer, stora som små, det är ­spännande. Statusmarkörer, människors vilja att vara samman med vissa människor, jag är enormt intresserad av social tillhörighet och klass, hur man manifesterar det det genom kläder, i saker, i språk, i olika sociala lekar.

Lydia Sandgren följer upp succédebuten: ”Alltid haft gott självförtroende”

Det går bra en tid för Stefan och Anette. Men så kommer finanskrisen på nittiotalet, räntan går upp till 500 procent, det blir kärvt med ekonomin på alla håll och kanter och konflikter uppstår.

– Stefan har ju också ett ganska betydande självskadebeteende, det finns vissa situationer där han kanske skulle ha varit tyst i stället. Samtidigt kan jag sympatisera med den där känslan att man vill få sitt sagt i en diskussion, eller att man vill ge igen mot någon som man upplever har varit taskig emot en. Han går väldigt mycket på impuls.

Lång karriär som journalist

Karin har arbetat på SVT sedan 2017, med en lång karriär som journalist bakom sig, bland annat som kulturchef på Aftonbladet. Att nu debutera som ­författare, är det en ungdomsdröm som har gått i ­upp­fyllelse?

– Nej, faktiskt inte. Författandet har inte funnits där, fram till att det fanns där. Det är ett fantastiskt gäng jag jobbar med på tv, vi har väldigt roligt ihop, det är ett grupparbete. Men jag har också haft ett ­uppdämt behov av att arbeta själv, jag trivs väldigt bra med att vara själv, jag är ganska mycket en ensamseglare på det sättet. Där har funnits en längtan att skapa något eget.

Det var nära vännen konstnären Ingela som fick henne att ta steget.

– Efter riksdagsvalet 2022 åkte jag ner till vänner på Öland för att vila upp mig lite, jag hade jobbat ­jättemycket med valet. Vi satt där i köket och pratade om vad man innerst inne ville göra, då kom tankarna upp om att skriva en bok. Ingela sa: Skriv nu! Och så blev det.

– Ingela var äldre än vad jag är, hon var från min föräldrageneration, men hon var en av mina absolut bästa vänner. Nu lever hon inte längre, hon gick bort i cancer förra året. Jag önskar att hon hade fått läsa boken. Jag har henne att tacka för väldigt mycket av det här.

Mot slutet av berättelsen kommer Miriam in i bilden, en kvinna i övre medelåldern, välutbildad, ensamstående med en utflyttad dotter hon har dålig kontakt med, som bor i en stor våning på Kungsholmen, en hyresrätt ombildad till bostadsrätt (en ombildning Miriam satte sig emot). Hon kommer i kontakt med Stefan, bjuder honom på middag.

– Jag tycker väldigt mycket om Miriam, hon är en typ av kvinna som jag i delar av mitt liv haft nära mig och lärt mig väldigt mycket av. Hon är väldigt självupptagen, tar mycket plats, men hon har också ett gott hjärta. Hon är den enda som ser Stefan som en människa, inte bara en målare på besök, och bjuder honom på middag.

Det tog ett tag att finna en form för romanen, men när den väl var på plats flöt skrivandet på fint, efter ett år var Karin klar.

– När jag förstod att Stefan skulle berätta sin historia genom möten med andra människor, då var det inte särskilt komplicerat.

Stefan stöter på en hel del jättelika blå soffor i ­berättelsen.

– Haha, ja det var en tid när sofforna blev en grej. Gigantiska, jättedjupa blå soffor från Room var en markör i en specifik klass under en period. Och färgen Stockholmsvitt, jag har själv målat många lägenheter i Stockholmsvitt.

Poppa popcornen! 8 Netflixnyheter vi längtar efter i september

Nu ska romanen möta världen, hur känns det?

– Jag har faktiskt inga förväntningar, jag är bara otroligt glad över att få dela den här berättelsen med läsare. Skrivandet har varit en så otroligt viktig del av mig under de här åren, jag känner att jag har öppnat en ny dörr i min kreativitet.

– Det har varit så tillfredsställande att skriva, jag tycker om processen, och tänker att det var ju fasen att jag inte började tidigare. Men det som är bra nu är att jag är väldigt fokuserad när jag jobbar, jag tar jobbet på allvar, jag känner att jag inte har någon tid att ­slarva bort.

– Jag är faktiskt halvklar med min nästa roman, som är någonting helt annat än den här. Om den här berättelsen handlar om någon som är väldigt osynlig så handlar min nästa bok om en person som är synlig på ett helt annat sätt.

Författare på heltid

Tankar på att bli författare på heltid vågar hon (än så länge) inte tänka högt.

– Jag tycker otroligt mycket om mitt arbete på SVT, med alla tidiga morgnar så blir det också att vi jobbar väldigt mycket varannan vecka och är lediga varannan. Då finns det tid att skriva.

– Jag är otroligt stolt över att jag kan ägna mig åt den här typen av berättande, som är så mycket längre och mer tidskrävande än det snabba berättande som vi ägnar oss åt på nyhetsredaktionen.

Romanens Miriam tar sin plats i tillvaron som självklar, det har Karin aldrig gjort.

– Jag har alltid haft en känsla av att livet är jävligt skört. Om man inte från början kommer från en självklar position är det så enkelt att hamna fel, att hamna utanför. När jag flyttade till Stockholm kände jag ingen. När jag fick jobb på radion kunde jag tänka, har jag verkligen tillåtelse att vara här? Jag kunde betrakta människor med andra arbeten, som städade och annat, för mig var det en självklarhet att jag skulle kunna vara en av dem.

Stefan får sista ordet – på besök i Stockholm! ”Att kunna snacka bekvämt med människor man inte ­känner om saker man inte begriper är vad folk ägnar sig åt här.”

TV4:s bästa höstnyheter – här är serierna och filmerna vi längtar efter

Karin Magnussons 3 boktips

Frihet av Jonathan Franzen

”Jag grät när den var slut. Både för att slutet var så gripande och för att den tagit slut.”

Det femte barnet av Doris Lessing

”Gastkramande rapport inifrån samhällets minsta beståndsdel.”

American Wife av Curtis Sittenfeld

”När du inte trodde att det du längtade efter var en historia baserad på Laura Bush.”

Kenneth Gysing, bokredaktör

Kenneth Gysing är Feminas erfarna och uppskattade bokredaktör. Han läser allt och ger Feminas läsare boktips och recensioner varje månad. Kenneth har arbetat som journalist och redaktör sedan 19 års ålder. Han har varit kriminalreporter på Expressen, filmkrönikör på Damernas Värld, kåsör i SvD.

Efter reklamen: Vad är grejen med? #12 – Gösta Berlings saga