Lydia Sandgren följer upp succédebuten: ”Alltid haft gott självförtroende”

Efter reklamen: Vad är grejen med? #1 – Banksy

INTERVJUAREN: [harklar sig] Så, Lydia Sandgren, när bestämde du dig för den litterära banan?

LYDIA SANDGREN: [lutar sig tillbaka] Jag har alltid skrivit. Och jag har alltid spelat musik. Ett tag målade jag mycket också. Under några plågsamma år hade jag ingen riktning eller form för mitt skrivande. Jag skrev, men jag lyckades inte samla ihop det till en sammanhållen satsning. När jag var 20 eller 21 bestämde jag mig för att skriva en roman. En riktig roman. Det var Samlade verk som jag började på då. Om någon frågat mig där och då om jag tänkt mig en litterär bana, hade jag svarat ”nej, aldrig”. Jag tänkte alltid att jag skulle ha ett riktigt jobb, och att jag skulle utbilda mig. Jag skrev mycket och pratade ofta om att jag skrev på mina ”samlade verk”, men jag satsade nog på den litterära banan på allvar först 2023, när jag sa upp mig från mitt jobb inom psykiatrin och började leva på min penna.

Lydia Sandgren mejlar och meddelar att hon är på ”ingång men blir ev 5 min sen”. ”Har överskattat min förmåga att orientera mig i Sthlm city”, konstaterar hon. Det visar sig dock att hon hämtar upp förseningen. Två minuter efter överenskommen tid kommer hon in genom den tunga porten till Albert Bonniers Förlag på Sveavägen. Hon har anlänt till huvudstaden, tågledes, bara en stund tidigare och har sedan dess checkat in på sitt hotell, ett hotell som har bokats efter tips från självaste Klas Östergren.

– Det har ett ordentligt skrivbord, slår hon fast.

Jag nickar. Klart Östergren och Sandgren behöver skrivbord, de är ju båda just skrivande. Dessutom har de fler likheter än så. I Lydias debutbok spelar huvudkaraktären Martin Bergs far korrespondensschack med en man från Borås. Det är förstås en liten hyllning till Klas bok Gentlemen, där bröderna Morgan också spelar denna typ av schack med en Boråsbördig man …

Kanske är det Klas Östergren och hotellhistorien, kanske är det hennes tidlösa look (det röda håret, svarta Converse, sidenskjorta, högmidjade jeans, Clubmasterbågar för att skugga ögonen mot solen och chokladbrun mockajacka vilande över armen), kanske är det bara det faktum att hon avslöjar att Feminaintervjun är en av de allra första hon gör inför höstens släpp av romanen Artens överlevnad (”så jag är verkligen inte sönderintervjuad!”), men Lydia Sandgren är otroligt svår att motstå. Senare, när jag skriver ut intervjun, får jag fatt i vad det är, mer exakt, som bidrar till det oemotståndliga. Låt oss återkomma till det.

Den uppmärksamma har eventuellt redan noterat att inledningen av denna text är en blinkning till Samlade verk, Lydias debutroman. Det kan, möjligtvis, uppfattas som en smula arrogant att, i en text om en ny bok, inleda med ett långt stycke om en gammal. Men den lättstötta får ursäkta. Samlade verk tål att dröja sig kvar vid. Det är en debut av sällan skådat slag. Plötsligt var boken bara där: solgul (Heike Schüssler gav romanen dess form), 690 sidor tjock och, kanske primärt, läst. Samlade verk vann recensenternas hjärtan – och tilldelades Augustpriset.

Kitty fyller 95 år – historien bakom världens mest älskade detektiv

Debuten tilldelades Augustpriset

Över en natt gick Lydia Sandgren från totalt okänd till totalt känd. Hon, uppväxt i lilla Hyssna i Västergötland med en pappa som drev ventilationsfirma och en mamma som var hemma med Lydia och hennes sex yngre syskon, har gjort det många drömmer om. I tio år satt hon på kammaren och skrev. När manuset väl var klart (ja, klart. Inget utkast, inget synopsis …) skickade hon in det till Albert Bonniers Förlag, Sveriges mest kända, och erkända förlag.

I tidiga intervjuer har Lydia berättat att hon våndades en del och funderade över vad hon gjort, egentligen. Vem skickar in ett manus på 700 sidor? Sex veckor senare fick hon svar från förlaget: ”Vilken storslagen roman du har skrivit.” Hon åkte upp till Stockholm, skrev kontrakt och resten är, som man brukar säga, historia.

Det unika med Samlade verk är inte bara berättelsen om dess författare och tillkomst. Det är också handlingen, en handling som inte går att sammanfatta på ett kvickt och svängigt sätt. Den går inte att, så att säga, hisspitcha. Likadant är det med den nya boken, den vi ses för att tala om.

– Det är litteraturens, diktarens privilegium. Att göra något som inte går att reducera till en caption på Instagram, säger Lydia Sandgren.

Fem år har gått sedan Samlade verk kom ut. I fem år har Lydia Sandgren också skrivit på sin nya bok, Artens överlevnad. Här kretsar handlingen kring Karl Hillberg (Kalle), lärare och författare (som tycks ha gjort en debut liknande Lydias. För övrigt heter hans bok Kvinnor och män, en titel som Lydia hade som arbetstitel på Artens överlevnad innan det visade sig att Lena Anderssons senaste roman om Ester Nilsson fått namnet Män och kvinnor…) som får erbjudandet att skriva en biografi om en italiensk dirigent. Han antar uppdraget och reser till Italien. Väl där visar det sig att han inte är ensam om att försöka teckna den geniförklarade maestrons historia. Någon ligger hela tiden steget före.

Handlingen rör sig mellan Göteborg, Rom och New York. Tiderna växlar, från 60-tal till nutid. På många sätt påminner Artens överlevnad om Samlade verk. Lydias språk känns igen. Också skildringen av staden Göteborg är där. En annan likhet är att vissa karaktärer ur Samlade verk gör små gästspel. Ett grepp Lydia lånat från Hjalmar Söderberg, berättar hon.

– Hans figurer vandrar in och ut ur varandras böcker. Så det är en ärebetygelse till en äldre kollega. Och jag har ju också saknat dem, karaktärerna.

Därför är det så svårt att följa upp en boksuccé – författarna som lyckats (och misslyckats!)

Läser 40 böcker om året

Hur har det varit att skriva när någon väntar?

– Väldigt dubbelt. Jag har ibland saknat den totala friheten som rådde när jag skrev Samlade verk. När ingen visste. Å andra sidan har jag läsare nu, och det är otroligt värdefullt. Jag känner ett ansvar mot dem samtidigt som jag, framför allt, skriver om det som roar mig. Jag skriver inte för att pleasea, säger Lydia Sandgren.

– I den här boken har jag jobbat med frågor jag funderar mycket på: Att inta den vuxnes plats, att vara en auktoritet. Att bli vuxen på riktigt. Det sammanhänger, så klart, med att jag blivit förälder. Mitt föräldraskap, den erfarenheten, är närvarande i den här boken även om boken i sig handlar ganska lite om att ha barn.

Under intervjun duggar de litterära referenserna tätt. Lydia Sandgren läser 40 böcker om året, ungefär. Kort sagt: mer än många. Femina har tidigare skrivit om att läsandet i Sverige minskar, medan fler än någonsin vill skriva böcker. Just drömmen om att skriva en roman har Lydia varit inne på i en text hon skrivit för Svenska Dagbladet. Den handlar om att skriva klart, om att våga satsa. Så länge ett manus inte är färdigt är alla en potentiellt bästsäljande författare. ”Det är en sak att ’skriva på en bok’ och en annan att färdigställa den. Att ’skriva på en bok’ är att befinna sig i det potentiella”, skriver hon i texten. Psykoanalysen lärde henne att skriva klart, berättar hon i artikeln. Men patientarbetet har också bidragit. I många år arbetade Lydia som psykolog inom psykiatrin, där publicerade hon sig dagligen, i journalform.

– De texterna är otroligt viktiga. Det måste bli rätt och det som står där kan bli avgörande för människor under svåra delar av livet. Dessutom har man en tydlig deadline.

Att tala med Lydia Sandgren är att tala med en författare – men också en psykolog. Att undertecknad just nu studerar till psykolog gör förstås detta faktum mer påtagligt. Men det är inte bara det. Vi lever i en tid då många lyssnar för att replikera. Färre lyssnar för att försöka förstå. Lydia tycks dock göra något så ovanligt som det senare, inte bara i sin yrkesroll som psykolog utan också i rollen som författare.

Fler vill bli författare – men allt färre läser böcker

Har alltid haft gott självförtroende

I dag har Lydia lämnat psykiatrin. Ett beslut som inte var helt lätt.

– Jag slutade i samband med att jag fick barn. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna vara småbarnsmamma, skriva och arbeta inom psykiatrin. Men nu har jag börjat ta emot lite privata patienter. Sedan får vi se hur det blir …

Många gånger var arbetet på den mottagning hon jobbade på en buffert mot att hon blev känd så pass snabbt, närapå över en natt.

– Vad någon recensent hade skrivit eller så blev väldigt sekundärt för mig. Patienterna brydde sig inte heller. Dessutom träffade jag min man, precis då. Så jag hade fullt upp. Jag minns att jag även fick tipset från min förläggare att inte säga upp mig, att inte bli för upptagen av statusen i den litterära världen.

Mot slutet var hon sliten. Hon arbetade mycket. Höggravid, efter en planeringsdag på mottagningen, blev hon jättesjuk. Hon åkte in till sjukhuset och snart stod det klart att hon drabbats av sepsis, orsakad av en njursten. I slutet av den vårdresan skrev Lydia en text baserad på hennes upplevelse. Det hela var en kritik mot psykiatrin. Inte mot patientarbetet, men mot byråkratin. Den texten blev ett avsked.

– Jag tror att min man insåg att det var ett hejdå långt innan jag förstod det, säger hon.

I den litteraturpodcast, Har du inte läst den?, som Lydia Sandgren har tillsammans med vännen och psykologkollegan Hedvig Löfqvist talar duon ibland om författare och deras hälsa. Eller ohälsa, snarare. Är det inte tuberkulos så är det svaga nerver. Raden av sköra författare kan göras lång. Lydia Sandgren tycks dock oerhört stabil. Hur kommer det sig?

– ”Jag föddes med god självkänsla”, sa Gun-Britt Sundström då hon intervjuades av Karolina Ramqvist. Jag känner likadant. Jag har alltid haft gott självförtroende.

– Jag känner mig dessutom skyddad av diktarens särskilda välsignelse. Så länge man har sitt diktarvärv behöver man inte bry sig. Man har sin fantasi och sin värld och när andra läser är man redan inne i något annat. Och vad som än händer kommer jag alltid att ha Samlade verk.

Lydia återkommer till det viktiga i att faktiskt göra något och att, därmed, också möta handlingens ­konsekvenser.

– När människor pratar om att de har prestationsångest känner jag ofta ”ja, det ska du ha”. Det är jobbigt att göra något som blir bra.

Och det är här som det där oemotståndliga med Lydia Sandgren åter kommer in i bilden. I hennes resonemang kring att anstränga sig – och att våga. När hon gör något gör hon det helhjärtat. På allvar. Det finns inget ironiskt eller ursäktande över henne. Kanske är det favoritfilmerna om boxaren Rocky som ­bidragit till synsättet? Att förbereda sig, träna, gå ut i ringen, få en smäll, resa sig på nio…

– Att göra något ordentligt och att göra ett ordentligt försök – det är lika mycket värt som att lyckas. Och om man inte lyckas, då får man försöka igen.

Lydia Sandgren

Namn: Lydia Anna Sandgren Missios (döpt efter karaktären Lydia i Hjalmar Söderbergs Den ­allvar­samma leken).

Gör: Författare (skriver, förutom romaner, också regelbundet i flera tidningar, bland annat Göteborgs-­Posten och Svenska Dagbladet. Medlem i redaktionen för kulturtidskriften Arche. Psykolog. Driver podcasten Har du inte läst den?

Ålder: 38 år.

Bor: I Göteborg.

Familj: Maken Peter, också han psykolog, sonen Johannes, 3 år.

Aktuell: Med boken Artens överlevnad (Albert Bonniers Förlag).

Efter reklamen: Vad är grejen med? #2 – The Lost Leonardo