Kenneth Gysing om hatet mot Alex Schulman efter nya boken
Tre bröder, Benjamin, Pierre och Nils, har tagit sig i bil till torpet där de tillbringade barndomens somrar. Nils är äldst, Pierre yngst, och mellanbrodern Benjamin berättaren i Alex Schulmans nya roman ”Överlevarna”. De har tagit sig till torpet med en urna med mammans aska i bagaget. Mamman skulle egentligen ha begravts bredvid pappan, som gått bort ett drygt decennium tidigare, men i mammans lägenhet hittar bröderna ett brev från mamman; hon vill att hennes aska ska strös ut i sjön vid torpet.
Relationen mellan bröderna är minst sagt komplicerad, då romanen tar sin början är en polisbil på väg till torpet. Nils och Pierre har hamnat i bråk över gamla oförrätter, gått ”i barndom” då de kommit fram till torpet, och hamnat i ett våldsamt slagsmål. Det är Benjamin som har ringt efter polis, han tror bröderna håller på att slå ihjäl varandra. Men när polisen kommer fram sitter de tre bröderna och gråter på trappan till torpet.
Gradvis vecklar Schulman upp barndom i tillbakablickar, relationen till föräldrarna och till varandra och inte minst till de där somrarna på torpet som präglade dem för livet. Boken står som roman, Alex Schulmans två bröder i verkligheten heter inte Pierre och Nils, men i ett inslag i ”Alex & Sigges podcast” spelar Alex upp ett inslag från en annan podd, som så att säga föregår kommande recensioner. Där hånas Alex för ”att återigen kapitalisera på sin dysfunktionella familj”, först var det pappan i ”Skynda att älska”, på den ”Glöm mig” om mamman, och följande om morfadern i ”Bränn alla mina brev”. Nu är det alltså dags ”att hänga ut bröderna”. Alex och Sigge funderar över tonen i podden, som närmast är att likna vid hat.
Alex Schulman är inte älskad i alla läger, men så har han själv (och med–poddaren Sigge Eklund) också gått hårt fram i den egna podden, sågat andra (konkurrerande) poddare med mer eller mindre subtila medel, spridit elakheter omkring sig. Det kan väldigt underhållande, för den som inte själv drabbats, eller har någorlunda hård hud och kanske ett visst mått av självdistans, för att uppskatta en väl formulerad elakhet, en kategori jag själv räknar mig till, en smula drabbad en gång i tiden. Den gången framträdde Alex Schulman i helfigur i magasinet Amelia, med en cigarett i handen, och ondgjorde sig över en bok han fått med i en goodiebag på någon tillställning, med titeln ”Ett år av magiskt löpande” (författad av undertecknad). Schulman skrädde inte orden över alla dessa löpande människor, hade de inget bättre för sig än att springa bort livet i tajta trikåer? Några år senare, då Schulman passerat fyrtio, gick dock ihållande rykten om att Schulman själv börjat löpträna. Om detta ville jag förstås intervjua honom, men det ville inte Alex – han vägrade ställa upp. Det var lite synd, men inte alldeles oförståeligt.
I ”Överlevarna” steker den yngste brodern en abborre levande efter ett fiskafänge. Han vet inte varför, han bara gör det. Alex själv berättar i en podd hur han då han en gång bodde i en (sunkig) lägenhet vid Gullmarsplan, upptäcker hur en blind kvinna i rullstol, som bor på tredje våningen, brukar ha ett tejpat märke vid hissknapp för tredje våningen för att hitta rätt. Alex kan inte motstå en impuls att flytta märket till knappen för våning fyra. Nästa dag är märket åter satt vid våning tre, och Alex flyttar återigen märket till våning fyra. Dagen därpå finns en lapp uppsatt bredvid hissknapparna från hyresvärden, som i hårda ordalag ber den skyldige att sluta med sitt tilltag. Då kommer skammen över Alex, han kan inte ge någon förklaring till varför han gjorde det han gjorde. Mer än tanken på – undrar hur det gick för den blinda kvinnan i rullstol när hon hamnade på våning fyra i stället för våning tre?
Alex funderar själv mycket över andras elakheter i andra poddar. Som när Gunilla Brodrej och Martina Montelius i ett poddavsnitt i ”Lunch med Montelius” diskuterar Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader” och fnissar över att Åsa Linderborg minsann bara har manliga vänner, ”en manskör”. Förutom då bästa vännen, författaren Lena Andersson, men som också ”i princip är en man”. Det får Lena Andersson att fråga, ”Varför är ni så elaka?” Det får hon aldrig något riktigt bra svar på.
Allt detta sammantaget (med en och annan spretig utvikning) Alex Schulman har skrivit en mycket fin barndomsskildring, full av dramatik och med en klar blick för naturens alla skiftningar (både den mänskliga lika väl som skogens) i barndomens landskap. Att han också tycks ha ett hår av hin i sig – det är kanske det som gör författaren?
