Kolla in Feminas omslag – från 40-talet till 90-talet
Ska mannen vara med under förlossningen? 1950 ställde Femina sina läsare den frågan via en enkät. Svaren blev ett reportage där en rad kvinnor trädde fram med både namn och bild. De delade generöst med sig av både erfarenheter och tankar i ämnet.
Att det inte är en lätt fråga framgår i artikeln. Det fanns inget tydligt ja eller nej för de intervjuade. Först på 1960-talet fick pappor möjligheten att vara med och sedan 1970-talet har det mer och mer blivit en självklarhet.
Att Femina ställde frågan till sina läsare redan 1950 känns både modigt och framsynt.
Det som berör mig mest i reportaget är öppenheten och generositeten hos kvinnorna. De delar med sig av en lätt förbjuden tanke, den estetiska synpunkten … Detta blandas med känslor och tankar, som att det är skönt att ha någon vid sin sida när man lätt kan känna sig ensam och övergiven och ”bara bli ett nummer på ett barnbördshus”.
Lite roande är att de kvinnor som redan har haft sin man med vid förlossningen, det vill säga de kvinnor som fött sina barn hemma, är rörande överens om att maken egentligen inte kan göra så mycket. Den omtanke och det stöd som de alla uppskattar ser man tydligen inte som en uppgift för en man 1950.
Problem i ett andra äktenskap tas också upp i ett reportage på 50-talet. Dåtidens expert, som tillfrågas i ämnet, är nervspecialist, intressant titel. Jag fastnar dock för att man pratar om just skilsmässa, och inte bara det, även kvinnors ekonomiska självständighet, ömsesidig respekt och viljan att lyfta varandra i ett äktenskap diskuteras.
Alldeles nyligen läste jag att 37 procent av dagens svenska kvinnor upplever att de inte har råd att skilja sig …
Samma ämne lyfter en av dåtidens skribenter i en krönika med den i dag så klassiska rubriken: Upp till kamp syster. Hon vill slå hål på alla kvinnomyter och de mönster som kvinnor har ärvt. Tänk om! Tänk nytt! Tänk som du vill! är hennes tydliga budskap i en krönika som verkligen sprakar av energi och engagemang.
Startskottet för Femina gick 1877. Laura Aller och hennes make Carl var verksamma i den grafiska industrin så klivet till att ge ut en egen tidning var kanske inte så stort – men att rikta sin första tidning till en kvinnlig publik var unikt. Här fanns ett hål i marknaden, såg Laura, och gav ut den första tidningen som var skapad för kvinnliga läsare: lllustreret Familie-Journal.
När färgtrycket kom tog affärerna ordentlig fart och Lauras tidning gjorde succé. Hon var chefredaktör, och både översatte internationella reportage och skrev egna.
I hennes anda har många tidningar startat inom Aller Media, alla med fokus på den kvinnliga läsaren.
Femina har i sin nuvarande form funnits sedan 1944. Då hade Aller många års erfarenhet av vad kvinnor ville läsa om. Efter några nummer lät man dåtidens författardrottning Alice Lyttkens uttala sig om det hon läst och mötts av i Femina:
”Det nummer av Femina, som jag läst, förefaller mig mycket tilltalande. Idéen att ge läsarna en nypa svenskt och en nypa utländskt är speciellt i dessa den trista isoleringens tider utan tvekan lyckad. Femina bör kunna bli en önsketidning för kvinnan av i dag.”
Livet utomlands som hon refererar till kan mycket väl vara ett reportage från 1944, där vi möter franska Lucette, vars dagar i Paris under kriget beskrivs i text och bild. Vi får små inblickar i Lucettes liv. Lunchen består av surr, det vill säga kaffesurrogat, och en skiva bröd. Smör och ost är inte tillgängligt. Till middag kan hon njuta av ostron (!), denna delikatess kunde man köpa, men vin fanns inte längre att få.
Under 2020 gjorde Femina ett omtag, ädelstenen putsades upp för att bli än modigare och mer relevant. Femina ska vara den röst som lyfter frågor som är viktiga för kvinnor i dag.
Kvinnors mod, generositet, nyfikenhet och underbara förmåga att accelerera från gråt till skratt fortare än den snabbaste racerbil är grundstenen i Femina och har alltid varit, sådan är Femina-läsaren och sådant ska magasinet vara. Femina ska beröra på djupet och ta ytan på allvar.
En resa i vår historia visar att det har man gjort gott och väl i 80 år. Mycket är annorlunda, men förvånansvärt mycket – som att beröra, uppröra, våga fråga och prata – är sig väldigt är likt.
Lucettes vardag 1944 är i dag Petras dagbok som vi publicerade våren 2023. I den följer vi hennes kamp mot BUP för sin sons hälsa.
Utifrån det faktum att 23 940 barn stod i kö till BUP gjorde Femina ett upprop, som lät så högt att frågan lyftes på politisk nivå.
I reportaget delade flera modiga, starka kvinnor med sig av sin förtvivlan, kamp, sorg och små glädjeämnen. Petra konstaterar i reportaget att det inte räckte med en mammas tårar för att få en reaktion, det krävdes en medelålders mans …
Ja, nog finns det likheter.
Vi kan inte lämna tillbakablicken utan ett besök i garderoben.
”Vad är det för fel på mig?” lyder rubriken till ett modereportage från sent 1940-tal.
Hur många gånger har jag inte hört kvinnor säga den meningen? Jag ryggar bakåt av rubriken. Att läsa vidare är inte heller helt upplyftande, man går igenom olika ”skönhetsfel” som kvinnor kan uppleva att de har och ger stiltips utifrån dessa.
Detta är verkligen ett stekhett ämne även i dag och allt annat än lättnavigerat. Jag och de flesta jag känner vill se ut som och vara våra bästa jag utifrån våra förutsättningar. Det ser jag inget som helst fel i. Felet ligger snarare i idealen, som troligen alltid har varit lite uppåt väggarna. Självklart ska vi kunna få guidning och hjälp att klä oss så att vi mår bra, känner oss starka och stolta. Men det handlar inte om skönhetsfel, det handlar om att hitta sin stil. Och tar man ytan på allvar så gör man.
Femina genom decennierna
1940-tal
Det första numret av Femina kom den 23 april 1944 och kostade 45 öre. Efter några nummer fick succéförfattaren Alice Lyttkens uttala sig om det nya magasinet och betyget blev gott.
1950-tal
Nu pratar man om mannens plats i förlossningssalen. Dessutom diskuteras både dopet och konfirmationen.
1960-tal
Med hjälp av en internationell jury delar Femina ut Oscarinan, ett pris för bästa mode. Och kläderna visas av rökande modeller.
1970-tal
Feminas hovillustratör heter Jane Bark och hon tecknar allt från mode till porträtt. Nu ges också en bild av Femina-kvinnan – hon är fri, lycklig och förbannad.
1980-tal
Modet, som går i tidens anda, andas disco. Ulf Lundell pratar ut om sina barn och ordet bantning har ännu inte bannlysts.
1990-tal
Kulturkvinnorna får mycket utrymme och vi träffar både Lena Endre och Marianne Lindberg-De Geer. Den stora trendguiden handlar om nästan allt.
