Lars Norén kommer höra till de levandes skara länge än
Den 26 januari kom beskedet att dramatikern och regissören Lars Norén lämnat oss. Feminas kulturskribent Kenneth Gysing berättar om mötet med honom – och en karriär fylld av svärta.
Jag träffar Lars Norén en gång, hösten 2000 då är han chef för Riksteatern ute i Hallunda och arbetar som regissör med pjäsen ”Om detta är en människa”, efter författare Primo Levis text om tiden i nazisternas koncentrationsläger. Michael Nyqvist är skådespelaren som ska hålla den två timmar långa monologen, och det är egentligen Michael jag ska träffa. Vi har setts förut och pratat om ”Mickes” löpning (han kopplar av från skådespelandet med att löpa), nu ska jag intervju honom om hur han bär sig åt för att lära sig en åttio sidor lång text utantill, och med ett fruktansvärt starkt innehåll.
Lars Norén och Michael Nyqvist kommer ut tillsammans efter förmiddagens repetition (jag har fått löfte om att intervjua Michael över en lunch), Lars Norén håller beskyddande handen över Michaels rygg och spänner blicken i mig.
– Du får låna Micke i en timme, sedan vill jag ha honom tillbaka, säger han med antydan till ett leende. Det lovar jag högtidligt.
Nu är de båda borta.
Så var sommarpratet 2005
Jag lyssnar på Lars Noréns sommarprat från 2005, det är en mycket ovillig Norén som ställer upp på att sommarprata. Men nu har han lockats att ställa upp av en producent som han tycker väldigt mycket om, Elisabeth Åsbrink, och det är också så tråkigt att säga nej om och om igen.
Sommarpratet börjar med en begravning, en nära vän, Niklas Brunius, dramaturg på Dramaten, har gått bort i cancer. Lars Norén har skrivit ett tal som han inte förmår läsa själv, Michael Nyqvist ska göra det i stället.
”Niklas är inte död än. Inte så länge vi saknar honom”, säger Norén.
En stor dramatiker har gått bort, vida berömd både hemma och ute i världen, många anser honom vara Sveriges störste dramatiker sedan Strindberg. I pjäser som ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, använder han familjehistorien, den kaotiska uppväxten på Järnvägshotellet i Genarp i Skåne, som drevs av pappan, en före detta hovmästare från Stockholm, svårt alkoholiserad. I skolan var Lars mobbad, familjen levde i ständigt medberoende av pappans missbruk. En familj i kris, med hög igenkänning hos en stor publik.
Noréns dramatik är mörk och gruvlig, med ett absolut gehör för människors smärtpunkter. Samtidigt kan han vara (förfärligt) rolig, är full av svart humor, med knivskarpa repliker, så vassa, som han själv uttryckte det vid ett tillfälle, ”att man skulle kunna skära prosciutto med dem”.
Släppte En dramatikers dagbok
Han var också poet och författare, inte minst till de självbiografiska dagböckerna, tre till antalet, ”En dramatikers dagbok 2000–2005”, ”En dramatikers dagbok 2005–2012” och ”En dramatikers dagbok 2012–2019”, väldiga volymer på över tusen sidor och alltid utan sidnummer (till många läsares förtret). Där kan man följa Lars Norén dag för dag, om allt mellan himmel och jord; läsa hans tankar om kommande pjäser, om premiärer och honorar för pjäser, om eländiga kritiker och om vad han ska ha till middag, om kostymer han ska köpa, om att eventuellt adoptera barn, om resor och krämpor och filosofi och inte minst omdömen om bekanta och kollegor, som kunde vara rejält elaka.
Han skriver i en dagbokspassage, ”Viktigt, viktigt att skapa fiender, att göra sig arvlös, trolös, hemlös, för att i ensamhet kunna upprätthålla och behålla sitt eget universum”. En strategi för skrivandet som (av naturliga skäl) väckte hat både här och där. Samtidigt kastade sig kritiker (och annat löst folk i svenskt kulturliv) över varje ny dagbok, för att se om hen blivit omnämnd. Norén skapade ett nytt kriterium för ryktbarhet, fanns man omnämnd dagböcker var man någon att räkna med, oavsett om man blev hånad eller hyllad (undertecknad är icke någon att räkna med i det fallet, bör kanske tilläggas).
Sedan kan man kanske också fundera lite över om det verkligen är Lars Norén som träder fram i dagböckerna, eller om han där mer gjort sig själv till en litterär gestalt. ”Dagboken är inget annat än litteratur”, har han förklarat – oavsett vilket är det alltigenom uppslukande läsning, inte minst för den som till äventyrs vill byta liv med en berömd dramatiker då och då. Och vem vill inte det?
En period av dagböckerna är dock inte publicerad, den han skrivit om händelserna kring teaterprojektet ”7:3” vid Tidaholms-anstalten, 1999, då tre interner som också var nazister, skulle spela med i en pjäs. Efter den sista föreställningen rymde ”skådespelarna”, rånade en bank i Kisa och i den efterföljande polisjakten mördade de två poliser i Malexander. En fruktansvärd händelse som skapade en intensiv debatt om teaterprojektet och Lars Noréns skuld i att poliserna mördades.
Vad han skrivit dagboken om det får vi läsa först efter hans död, berättar han i sommarpratet – och har med det inte sagt sitt sista ord fast han nu har gått bort.
Orden om vännen Niklas Brunius tål att upprepas.
”Niklas är inte död än. Inte så länge vi saknar honom”.
Med det sagt – Lars Norén kommer höra till de levandes skara länge än!
