Så bra är Liza Marklunds nya bok Kallmyren
Det hände sig en gång i tiden att min farmor kom på besök en helg med två kassar böcker i händerna. Jag var åtta år fyllda och redan en fullfjädrad bokslukare, kånkade stadigt hem travar med böcker från skolbiblioteket, Enid Blytons Vi Fem–böcker, Sivar Alruds serie Tvillingdeckarna, västernhjälten Svarta Masken (som till min häpnad blev film med Johnny Depp ett halvt decennium senare med titeln ”Lone Ranger”) och hade precis börjat med baronessan Emilia Orczys böcker om Röda nejlikan som räddade franska aristokrater från döden under franska revolutionen. Min farmor var änka sedan något år tillbaka, och som jag förstod på kassarna med böcker ägnade hon mycket tid med att läsa (och förmodligen ganska uttråkad, det var inte direkt någon poesi hon läste). Jag tittade storögt ner i farmors kassar, det var en typ av böcker jag aldrig tidigare sett, med färggranna omslag med tanter nästan utan kläder, farbröder i kostym med pistoler och glas i händerna fyllda av något som knappast var O´Boy, och här och där knivar och blodpölar och andra läskigheter. ”Det där är inga böcker för dig”, sa mamma bestämt och ställde in kassarna i en klädkammare, ”de är bara för vuxna”. Det gjorde förstås böckerna oerhört intressanta, så när de vuxna blev upptagna av annat smög jag in i klädkammaren med en ficklampa i handen. Här fanns saker att upptäcka – och som jag upptäckte!
Den första boken jag plockade upp hade titeln ”OSS 117 – Blottat brott i Berlin” där hemlige agenten Hubert Bonisseur de La Bath (amerikan trots det märkliga namnet) slogs med onda ryska lönnmördare i tunnlar under Berlin, mördare med specialitet att strypa sina offer med pianotråd. Det var annat det än Tvillingdeckarna! Där fanns också böcker med de snabbskjutande cowboysen Bill och Ben (tvillingar de med, men av en betydligt slagkraftigare sort än Sivar Alruds), den lika snabbskjutande ensamvargen Walt Slade, böcker av Mickey Spillane, där jag minns särskilt en med ett mordoffer som blivit fastspikat genom händer och fötter på ett golv.
Det gick åt en hel del ficklampsbatterier ett par veckor framöver, med en läslust på absolut toppnivå. Mitt unga jag borde kanske ha blivit depraverat för livet av ett sådant brutalt möte med vuxenvärlden i forma av vad som kallades ”kioskdeckare”, men livet som bokslukare gick vidare och ett antal år senare stötte jag på tyske författaren Herman Hesse, där böcker som Siddhartha, Demian och Under Hjulet gav samma skjuts i läsandet som farmors kioskdeckare, då dock på ett aningens annorlunda vis.
Men kriminalhistorier har jag ändå aldrig tröttnat på – här tips på tre som håller högsta klass!
Anna Jansson, Tala med de döda
Kristoffer Bark vid Örebropolisen får hand om ett fall där skelettet efter en nioårig flicka hittas i en blockstensgrotta i ett naturreservat, med spår som leder tillbaka i tiden till ett fosterhem som tog emot unga flickor. Den som ger tips om flickan är en kvinna som säger sig kan se saker andra människor inte kan se, som tar emot sökande människor på en kursgård i trakten. Men när hon kallas till förhör dyker hon inte upp, är spårlöst försvunnen. Räkna med ruggigt rys i sensommarvärmen!
Liza Marklund, Kallmyren
Wiking Stormberg är polis i Stenträsk, långt uppe i norr. Året 1990 försvinner hans fru Helena med deras babydotter i famnen. Dottern återfinns levande på en myr, myggbiten och svårt medtagen, men av frun syns bara fotspår som försvinner ut på den bottenlösa myren. Hon återfinns aldrig. Trettio år senare får Wikings son (som han också har med Helena) ett brev med Helenas handstil. Det är en varning till sonen, nu vuxen och med arbete på en militär forskning– och testanläggning, att inte säga ja till en ny tjänst som han erbjudits. Då kommer han att dö! Hög spänning och mystik med Liza Marklund i högform!
Donna Leon, Odjur
Nu kommer Donna Leons ruggiga Odjur ut i pocket. En illa åtgången kropp hittas i en av Venedigs kanaler, ingen vet vem mannen är. Kommissarie Brunetti ställs inför ett knepigt fall, med kopplingar till ett slakthus på fastlandet. Däremellan hinner han äta och dricka gott, umgås med fru och två välartade barn samt klokt begrunda all tidens elände. I Guido Brunettis sällskap har man aldrig tråkigt!
