Bokredaktören: Därför ska du läsa Skinn av Sara Strömberg
Kallt fall för kall årstid!
Snön faller (i skrivande stund), vintern är i antågande, de första tecknen på julskyltning har redan börjat visa sig och den 29 oktober slår klockorna över till vintertid. Det känns kanske ändå lite tidigt att ropa ”Äntligen!”, men som en förberedelse för vad som komma skall är Sara Strömbergs nya kriminalroman Skinn alldeles utmärkt läsning.
Det är den tredje boken om journalisten Vera Bergström vid Jämtlandsposten i Östersund. Den förra, Skred, vann priset för årets bästa svenska kriminalroman 2022 och den första, Sly, utsågs till årets deckardebutant 2021. Strömberg, liksom Bergström (!), verkar som journalist i Östersund (när Strömberg då inte skriver kriminalromaner), och har full överblick på människor och landskap där uppe i norr.
Så bra är Skinn av Vera Bergström
I Skinn får Vera Bergström i uppdrag att forska i ett gammalt olöst kriminalfall, en fruktansvärd historia där en ung pappa och två små barn för tjugoåtta år sedan hittades mördade i ett ensligt hus utanför Storlien samtidigt som mamman försvann spårlöst. Tragedin kom i folkmun att kallas för ”Slakten i Storlien” och är sedan dess ett obearbetat trauma i bygden, inte minst för pappan till mamman som försvann och aldrig hittades.
Tidningskoncernen som äger Jämtlandsposten vill försöka få lite mer liv i tidningen genom en satsning på gamla kriminalfall. Det är svåra tider i mediebranschen med stora omvandlingar där papperstidningar ligger illa till, det var länge sedan som affärsidkare satte upp löpsedlar från Jämtlandsposten utanför butikerna.
Vera själv, som jobbar som ensamreporter i lilla orten Järpen utanför Åre, känner ett hårt tryck på att försöka bevisa sitt existensberättigande. Hon är i en ålder då hon har slutat drömma om att få egna barn, där många bekanta redan har fått barnbarn.
”Det som blev livets efterrätt för vissa blev för oss barnlösa livets andra utanförskap”, reflekterar hon. I stället går hon ”all in” för att komma vidare med ”Slakten i Storlien”.
Mer ska inte avslöjas, mer än att det lyckas hon mycket bra med och väcker till liv en gammal mördare som ger sig ut på jakt igen. Det är ruggigt, det är välskrivet, och kärleken till det ack så karga landskapet och livet där uppe i norr är påtaglig, trots ylande vinterstormar, sliriga vägar och långa månader av vintermörker. Det är mycket trivsamt i Vera Bergströms sällskap, och kanske särskilt då i läsfåtöljen med en kopp te vid sidan av. Det är skönt att, till skillnad från Vera Bergström, slippa få kalla fötter när man gräver ner sig ”kalla fall”!
