Så skapade Johanna boken om svenska ”Gudfadern”

Jag får fatt i Johanna Bäckström Lerneby en av de sista semesterdagarna på en ö utanför Luleå. Norr­botten är hemtrakter för Johanna, idiomet går inte att ta miste på, det klingar vackert av norrländska när hon pratar.

– Oj, där kommer kusinen förbi i båten, noterar hon i telefonen, det är ju så vackert väder i dag.

Något större njutande av vackert väder hinner hon dock själv inte med. Semestern från jobbet som nyhetschef på SVT:s sportredaktion handlar mest om hårt arbete med slutredigeringen av nya reportage­boken Spelkungen, om ”Gudfadern” Rade Kotur som 2009 dömdes till tolv års fängelse för illegal spelverksamhet och anstiftan till mord i vad som har kallats för den första maffiarättegången i Sverige.

Kotur kontrollerade den illegala spelmarknaden i Sverige under många år med hundratals miljoner i omsättning. Bokprojektet har Johanna Bäckström Lerneby arbetat med vid sidan av sitt heltidsjobb.

– Många frågar hur jag orkar, säger hon. Egentligen är det för mycket, jag har skitmycket på mitt vanliga jobb också. Men när jag går i gång på en bra historia, och det här är verkligen en bra historia, så finns inget stopp. Den har funnits i bakhuvudet i många år. Jag skrev om Kotur en del när jag arbetade som kriminalreporter på GP i Göteborg, och har aldrig riktigt släppt det där. Det är en historia som säger så mycket om vårt samhälle i dag, om den organiserade brottslighetens utveckling, varför det blev som det blev. Och Kotur själv är en oerhört fascinerande person.

Två gånger har hon belönats med Stora Journalistpriset, första gången 2015 i kategorin Årets berättare för reportaget Att skapa ett monster i magasinet Filter, andra gången 2020 i kategorin Årets röst för boken Familjen, om en familjeklan som skapat ett parallellsamhälle i Göteborg.

I nya boken följer hon Rade Kotur

I nya Spelkungen följer hon Rade Koturs karriär från det att han kommer till Sverige från det som då var Jugoslavien, nu norra Bosnien, i början av sjuttiotalet, fram till hur medarbetare några decennier senare vittnar om honom som en maffiaboss, en Gudfader, som styrt spelbranschen med järnhand.

Johanna möter honom också som sjuttioåring, efter åren i fängelse, för att få hans version av det som varit.

– Rade Kotur är en selfmade man, säger Johanna, och oerhört begåvad på många sätt. När han började med sin verksamhet hade staten spelmonopol i Sverige, om han inte hamnat i fängelse hade han varit en av de nya kasinomiljardärerna i dag. Han var en jädra entreprenör, låg alltid ett steg framför myndigheterna som ville ha bort den privata spelmarknaden. Men han var också kompromisslös och drog sig inte för att använda våld om det behövdes. Det ska man komma ihåg. Han dömdes bland annat för att ha lejt mördare att skjuta en konkurrent, som klarade sig som tur var.

– Det var förbjudet att spela om pengar, men Rade var listig, lurade myndigheterna, var alltid först med nya tekniska lösningar. Att man till slut lyckades knäcka hans verksamhet berodde på myndighetssamverkan – man gjorde samma sak som man gjorde mot Al Capone i Chicago en gång i tiden, man följde pengarnas väg. Det är också någonting som har bäring i dag vad gäller gängskjutningarna, att följa pengarna skulle kunna vara en väg att minska våldet, eller i alla fall få fast ännu fler.

Rade Kotur kom till Sverige som nittonåring med två tomma händer, började arbeta på Volvo, pluggade elektronik och startade en liten firma där han reparerade tv-apparater och andra elektriska prylar. Verksamheten växte och till slut kom han in i spelbranschen med olika apparater för spel. Men det var fler som ville ta del av den lukrativa marknaden, sammanhanget blev allt mer våldsamt med skjutningar och mord.

– När han började tjäna mycket pengar hjälpte han människor i sina hemtrakter i Bosnien, där han i dag ses som en hjälte, inte en alltigenom ond människa. Han sponsrade än det ena, än det andra, såg till att barn och ungdomar kunde ta sig till Göteborg och Gothia cup för att spela fotboll.

När Johanna träffade honom efter alla år i fängelse berättade hon om boken och vad hon ville skriva och frågade om han ville medverka.

– Det slutade med att han tackade nej, han vill inte se sig som någon spelkung, menar att allt är ett missförstånd, att det var en komplott från Svenska Spel för att få in pengarna han tjänade på sin verksamhet till staten som skatt i stället. Men det var verkligen kul att prata med honom, han har en sådan där hjärna som det sprakar om, är full av en massa idéer. Han var pigg och vältränad för sin ålder, han har tränat karate under många år.

– Han är skriven i Göteborg, men bor i ett annat europeiskt land, vilket vill jag inte säga, han kan fortfarande ha en hotbild mot sig. Det är andra kriminella aktörer som har tagit över hans verksamhet i dag.

Familjen är en bok om ett parallellt samhälle

Med boken Familjen ville hon skriva så att läsaren verkligen skulle känna innebörden av ett parallellt samhälle.

– På samma sätt är det med den här boken, jag vill att man ska förstå betydelsen i att myndigheter samverkar, går på de kriminellas inkomster, vilken kraft det finns i det.

– De lyckades knäcka Rade Koturs spelverksamhet genom samverkan mellan olika myndigheter och på samma sätt åkte det kriminella nätverket i Södertälje dit, och Familjen i Göteborg.

Det var dock ingen självklarhet med den typen av samarbete, tidigare har det varit viktigare att hålla fast vid de täta skotten mellan myndigheterna än att brott klarades upp.

– Man har varit livrädd för att lätta på sekretessen, säger Johanna. Och det är naturligtvis en balansgång att gå, det finns ju ett skäl till den här sekretessen. Det är ju din och min integritet det handlar om. Vi vet ju inte vad vi får för en politisk ledning i framtiden.

– Skulle det bli en diktatur i Sverige om hundra år, vill vi då att någon med ett knapptryck kan se att, okej, Johanna Bäckström Lerneby har den och den sjukdomen, hon har gått på socialbidrag i tjugo år och varit arbetslös lika länge? Det skulle man kanske inte tycka var så roligt. Vi har samtidigt rätt till vår integritet. Saker och ting som verkar enkla är sällan enkla.

Alla myndighetspersoner Johanna talat med inför den här boken (och de är många) önskar dock inget högre än att de kan samköra olika datasystem.

– Alla svarar ja, det vore en dröm, då skulle de kunna upptäcka en massa missförhållanden mycket tidigare. Jag pratade med en gammal bästis som är lärare, som berättade om en pojk som helt plötsligt inte kom till skolan. Det visade sig att han blivit tvångsomhändertagen för att han hade det så hemskt hemma, men det hade hon aldrig fått någon information om tidigare. Det tyckte hon var jättejobbigt, för det hade gjort det lättare att hjälpa pojken. Samverkan mellan myndigheter har ökat mycket under senare år, men det finns fortfarande mycket som kan göras bättre.

Johanna arbetade under flera år som grävande reporter på SVT:s program Uppdrag granskning. Efter succén med Familjen, gick hon vidare till att bli nyhetschef på Sporten.

– De vanligaste frågorna efter Familjen var varför jag började på Sporten och om jag känner mig hotad av dem jag skrev om. Vad gäller sport så tycker jag det är både kul och spännande, det är en verksamhet med massor av pengar inblandade. I min värld är det inte så stor skillnad på sport och krim och politik, allting går in i varandra. För mig är det samhällsjournalistik, helt enkelt.

Och hur är det med hotbilden?

– Jag känner mig inte hotad, och vore jag rädd skulle jag nog inte hålla på med den här typen av reportage. Jag jobbar ju alltid så att jag gör massor med intervjuer, både med busar och myndighetspersoner. Jag har nog intervjuat alla gängledare som finns i Göteborg. Det är viktigt att spela med öppna kort, förklara vad man vill göra. Antingen blir det ja eller nej.

– Jag har också gått igenom en otrolig mängd myndighetspapper, alltifrån Lotteriinspektionen till tingsrätt, hovrätt, försäkringskassan, skatteverket, polis – och åklagarmyndighet.

Hårt arbete har avlönat sig för Johanna

Boken om Familjen satte i gång en stor debatt på universiteten runt om i landet: Varför har forskningen förbisett en sådan viktig del i samhället som utbredningen av klanvälden i olika delar av landet?

– Familjen gjorde att vi fick ett helt annat samtal om klaner och släkter, innan var det i stort sett tyst. Det är betydelsefullt att du som journalist kan lyfta upp saker i ljuset så att vi kan göra någonting åt det. Mitt uppdrag är att visa, sedan får andra ta vid.

Tricket med att arbeta så hårt som hon gör, säger Johanna, är att ha vuxna barn som klarar sig själva. Och att jobbet är så roligt och lustfyllt, trots slitet. Men när trycket blir för hårt, då drar hon på sig löparskorna och ger sig ut på en löprunda.

– Det brukar bli åtta kilometer upp till en mil ett par gånger i veckan, favoriten är Kungsholmen runt i Stockholm, eller en sväng i Slottsskogen i Göteborg. Här på ön springer jag i skogen och över kalhyggen, men förra året hade man sett en björn, så det är lite läskigt.

Hellre möta busar än björnar, med andra ord. Och framtiden ser hon ljust på trots den tid vi lever i, med sprängningar och skjutningar som aldrig förr.

– Sveriges förvaltningssystem är mycket starkare än gängkriminaliteten. Det stora flertalet människor sköter sig u också, det går inte att jämföra med antalet kriminella. Däremot tror jag att man i än högre utsträckning måste samarbeta myndigheter emellan. Det är mycket det Spelkungen vill visa på!

Johanna Bäckström Lernebys 3 boktips

Blonde, Joyce Carol Oates.

”Jag älskar de flesta av hennes böcker som jag läst, men den här tycker jag är en av de bästa. Var jättelänge sedan jag läste den, men den sitter kvar än. Joyce Carol Oates har en förmåga att krypa under skinnet på en med sina porträtt på män­niskor. På ett bra sätt.”

Arv och miljö,Vidgis Hjort.

”En fantastisk roman om relationer mellan vuxna syskon och föräldrar, och hur man kan se på situationer och uppväxt ur så olika perspektiv. Väldigt bra och intressant. Får en att tänka till.”

Två systrar, Åsne Seijerstad.

”Åsne är min förebild som journalist. Jag tycker att hon skriver otroligt bra och man kan lika gärna läsa En av oss eller Ängeln i Groznyj av henne, de är också kanonbra. Hon gör alltid stora samhällshändelser konkreta och begripliga genom sina vardagsberättelser och detaljer. Imponerande.”