Stefan Sundström om kopplingen till nazi-tyskland

Efter reklamen: 10 klassiska böcker och samtida succéer du borde läsa

Jag knackar på hemma hos Stefan Sundström på Färingsö utanför Stockholm. Han är just hemkommen från Visfestivalen i Västervik, ditlockad av Johan ­Johansson, en gång trummis i punkbandet KSMB där Stefan också var med ett kort tag (”jag var med på en spelning men sa upp mig innan de sparkade mig”). Nu är Johan kapellmästare för ett husband i Västervik, han bad Stefan att komma ner och dra någon låt från förr.

– Jag körde en väldigt gammal, Amors pilar, säger Stefan.

Hur var spelningen då?

– Det var som att spela inför ett bomullsfält, skrattar han (vitt hår överallt).

På festivalen återuppstod också Hootenanny Singers för en kväll, för att fira att det gått sextio år sedan första spelningen. Då två av medlemmarna är bortgångna fick Niklas Strömstedt och Tomas Ledin rycka in. Björn Ulvaeus var också med, honom stötte Stefan på backstage.

– Hej Benny, sa Stefan artigt.

Obekräftade rykten gör gällande att Björn Ulvaeus inte har hämtat sig än.

Tidens flykt på alla håll och kanter, med andra ord. Och nu har Stefan skrivit en självbiografi, ­Självbiografi 1524–2025. Det är en vittfamnande biografi, både i tid och rum. Stefan Sundström, nyss fyllda 65, har en hel del på sitt cv.

Förutom medverkan i nämnda KSMB (Kurt-Sunes med Berit), och ett flertal andra band, slog han igenom stort med gruppen Apache. Han fick Grammis som Årets manliga rockartist 1994, längre fram i livet har han tolkat Bellman och Taube och många andra vissångare, blivit prisad med Stockholms stads Bellmanpris, Fred Åkerström-, Evert Taube-, Cornelis Vreeswijk- och Harry Martinson-pris. Till det har han givit ut flera böcker om trädgårdsodling.

– Och nu ska jag bli författare och köpa polotröja, skrattar han.

Böcker som vi ser fram emot att läsa i höst

Ärvde brev från sin mor

Vi sitter och pratar på verandan till det ganska så underbara huset han har bott i i över trettio år, Stefan är barfota och lägger in en rejäl paj av egentillverkat snus. Det prunkar och växer bortom verandan, man ser inte skogen för alla fruktträd (skulle man kunna säga). Stefan oroar sig för potatisen, det har varit fuktigt och varmt och risken för bladmögel är påtaglig. Han har mycket potatis i jorden, det är oroliga tider, då kan det vara bra att ha förråden fulla.

– Jag odlar jävligt mycket potatis, det har faktiskt med det att göra. Skulle det bli dåliga tider så har jag att ge till mina barn.

Sextiofem år fyllda och självbiografi på gång, är det ett slags ”döstädning”?

– Jag har själv haft det ordet i huvudet ganska mycket, hela det här projektet satte jag i gång när morsan dog, det var 2022. Jag ärvde hem skitmycket papper och brev, och så hade hon rörande nog en klippbok med mig. Det visste jag inte om, det var en massa tidningsartiklar hon hade klippt ut.

– I början var hon inte särskilt lycklig över att jag ville bli musiker. Det var först när jag var med i Allsång på Skansen med Lasse Berghagen, då vände det. ”Har du träffat Sven-Bertil?” frågade hon. En gång gjorde jag det, då blev mamma glad. Hon hann inte höra min Taube-platta, den hade hon nog också blivit glad över.

Där finns en klickvänlig rubrik om självbiografin, ”min mamma var nazist”. I boken kan man läsa: ”Morsan växte upp i en liten medeltida stad i sydöstra Tyskland. Den såg ut som en slummigare version av Visby innerstad. Den hette Freiburg am Unstrut, alltså inte den stora stan Freiburg i väst, utan den lilla, i öst.”

– Min mamma hette Helga Zengerling, hon var tio år när andra världskriget startade, och sexton när det tog slut. Då lämnade hon Tyskland tillsammans med sin syster Christa och tog sig till Sverige. Där jobbade hon som barnflicka hos olika familjer under ett par år. Så en dag när hon var på besök på Skansen kom min pappa Erik Sundström knallande. Han hörde mamma och hennes syster prata tyska, och var själv intresserad av tyska språket. Han satte sig ner och började prata, mest med mamma, och så blev det som det blev.

Pappa Erik var ingenjör, med rötterna i Dalarna där farfar Axel, en kraftkarl, ordförande i Verkstads­klubben, och far till en massa barn, väckte respekt och vördnad. Farfadern var dock mest borta på fackmöten och jobb och Erik växte upp med fem systrar och mamma.

– Morsan var nog egentligen en trickster, en överlevare, uppfostrad i brödköer och passkontroller. Det där självklara Hitlerdyrkande som hon växt upp med i skolan och i ”Bund Deutscher Mädchen”, det verkade vara lika lätt att lämna som hon sedan lämnade DDR för att bli svensk.

– Jag försöker förstå hennes bild av Hitler, det var väl ungefär som jag gillar Rolling Stones. Oj vilken tjusig man, vad folk jublar. Han kan ta hand om det här, han är som en stor far för Tyskland. Jag tror inte hon var särskilt intresserad av den politiska sidan. Men visst påverkade det henne, jag skriver mycket om hennes syn på män, där var det soldaten som var idolen. Det har nog påverkat mig också, fast då i en annan riktning.

Vi sätter betyg på Klas Östergrens nya bok!

Vi sätter betyg på Klas Östergrens nya bok!

Hur var det att skriva en självbiografi?

– Jag bara körde på, den första tredjedelen av boken skrev jag i ett svep. Det var den jag lämnade till förlaget, och den är faen bäst. Det börjar med morsans död och så associerade jag vidare ner i barndomen. Senare i boken blir det mer intellektuellt, då åkte polotröjan på, haha.

– Det var så mycket som var i huvudet på mig som jag ville få ner, och mycket som jag inte vet om det är sant. Jag har försökt verifiera barndomsminnen på olika sätt, jag har pratat med min syrra, jag har kollat i mina föräldrars dagböcker. Men en del minnen står bara för sig själva, det är nästan ickeverbalt, minnen som det inte finns ord för.

– Jag har funderat mycket över ärvda minnen, förvärvade egenskaper. Jag drömde mardrömmar när jag var liten, jag tänker mig att föreställningar och upplevelser som morsan varit med om under kriget kanske fördes vidare till mig.

– Det var bomber som föll och min morfar jobbade extra som brandman, han var trädgårdsmästare i grunden, hennes rädsla för att han skulle dö i lågorna. Morsan hade en kusin, Leopold, en barnkär man i femtioårsåldern, jag minns jag satt i hans knä när vi hälsade på, han hade ett partytrick, han kunde vifta med öronen. Han var åldrad i förtid, hade suttit i ryskt fångläger i tio år efter kriget, och varit med i Waffen­-SS. Han hade antagligen gjort ohyggliga grejer, annars var man inte välkommen i SS. Men det var ju ingen som pratade om den saken där och då.

Minns du Ängeln på sjunde trappsteget? Vi vet vad som hände sen

Tungt att skriva en självbiografi

Mamma Helga och pappa Erik flyttade till Farsta, där Stefan växte upp. Han är dock född i Högdalen. De hade en odlingslott, där Stefan ibland fick vara med och vända jord.

– Jag blev inte uppmuntrad att hålla på med ­trädgård av min morsa, men det var någonting där som kickade in ändå, och när jag själv fick barn och min fru Karin ammade barnen, vilket jag ju inte kunde, så jag började påta i trädgården i stället, det blev mitt sätt att fixa mat till barnen.

Det är mycket som har varit tungt under skrivandet, minnen har kopplats till minnen, glömda, förtränga saker har grävts upp, kommit till ytan.

– Man mår inte alltid toppen av att tänka på de här grejerna, jag tror jag mer och mer har upptäckt vilken bluff Stefan Sundström är. Hela mitt jag, flummiga hippie-Steffe, det finns en sådan stark motsats där, både från morsan och farsan – från morsans sida otäcka grejer från Nazityskland och från farsan ett slags kombination av kristna värderingar och socialdemokratiska folkrörelser där det handlar om att man ska snyta sig och fixa ett jobb.

Stefan skriver om en gammal vän som karaktäriserat Stefan: ”Fan du är så tysk i din otyskhet. / Du är så noggrann i din slarvighet.”

– Den tog. Jag har alltid haft två sidor inom mig som kämpat mot varandra.

Vad vill du fånga med boken?

– Det är att försöka vrida på det här vad en människas själ egentligen är. Jag vill ifrågasätta den moderna synen på vad en människa är, jag tycker det har varit idioti att slänga ut Freud med badvattnet. Jag tycker hans teorier om det undermedvetna har hamnat i skymundan i dagens samhälle, nu handlar allt om diagnoser. Jag vill försöka peta in en annan boll i matchen, jag tycker att med alla diagnoser framställs människan som en maskin, psykopater är födda ­psykopater, och här har vi ADHD, det är så och så.

– Jag tror det handlar mycket om barnuppfostran. Jag hamnade själv i OBS-klass när jag var tonåring, det var rätt skönt att hamna där. Vi hade en snäll ­fröken som var lik Anita i Televinken.

Den musikaliska framtiden blir möjligen texter som ska handla om mamma Helga.

– Jag hängde mycket med Kristina Lugn för tjugo år sedan, hon och jag började skriva texter ihop som skulle bli låtar. Då började Kristina skriva på tyska, det var jävligt spejsade grejer, otäcka saker med övergreppstema. Jag ska titta lite på det där, får se vad det kan bli.

Så har han också rockbandet Sista jäntan (döpt efter en låt av Povel Ramel, framförd av Monica Zetterlund) som ska ut på turné under hösten.

”Östan om sträss och präss och västan om krogera

Vandrar hon här den sista jäntan i skogera”

Nog låter den jäntan lite som en kvinnlig variant av Stefan Sundström!

Så lever ”Pojken som kallades Det” i dag

Stefan Sundströms 3 boktips

Blonde av Joyce Carol Oates

Som att vara inne i huvet på Marilyn Monroe, från barndomen till det ensamma självmordet/mordet/olyckan. Vi moderna instagrammare är mer lika Marilyn än vad vi kan tro.

De fattigas krig av Éric Vuillard

Om ett bortglömt ­gigantiskt bondeuppror i mitten av Europa på 1500-talet, i svallvågorna av att Bibeln översattes från latin och folk kunde börja dra sina egna slutsatser av vad Jesus sa. Som att den första ska bli den sista och sådant. En poetisk redovisning av fakta.

De polyglotta ­älskarna av Lina Wolff

Som att vara inne i huvudet på någon annan. Okonven­tionell undersökning av makt och sexuella relationer. Jävligt välskriven.

Kenneth Gysing, bokredaktör

Kenneth Gysing är Feminas erfarna och uppskattade bokredaktör. Han läser allt och ger Feminas läsare boktips och recensioner varje månad. Kenneth har arbetat som journalist och redaktör sedan 19 års ålder. Han har varit kriminalreporter på Expressen, filmkrönikör på Damernas Värld, kåsör i SvD.

Efter reklamen: Vad är grejen med? #12 – Gösta Berlings saga