Tomas och Daniel Alfredsson i unik intervju: ”Det är genant att gå i en förälders fotspår”

Efter reklamen: Vad är grejen med? #11 – Utvandrarna

Det är lätt att bli en smula starstruck. Möte med två bröder, två filmregissörer med fantastiska framgångar bakom sig. Söner till en av landets största ikoner inom underhållningsbranschen genom tiderna, Hasse Alfredson. Tomas och Daniel Alfredson, väl att betrakta som ikoner i egen rätt så här i vuxen ålder, Daniel, 66 och Tomas nyss fyllda 60.

– Äsch då, säger Tomas blygsamt.

Tomas, en gång hetast i Hollywood med Oscars­nominerade spionthrillern Tinker, Taylor, Soldier, Spy, stod för regin i nyligen visade dramaserien Trolösa i SVT, en nyinspelning av Ingmar Bergmans film med samma namn. Nu är han på gång med en ny film, Séance on a Wet Afternoon, en psykologisk thriller med Rachel Weisz i huvudrollen (till vardags gift med Daniel Craig, a k a James Bond).

Daniel (Alfredson, ej Craig) har efter storfilmer som Tic Tac, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes växlat om till författande. Nyligen debuterade han med en spänningsroman, Det andra livet.

Tanken är ett samtal mogna män emellan om broderskap, att hjälpa och stötta varandra i liv och karriär (eller kanske konkurrera?). Och om att växa upp i skuggan av en mycket känd förälder, hur formas man av det? Hur är det att åldras som regissör i en tid där teknik och filmskapande är under stor förändring?

Men för att ta det från början – lekte ni mycket ihop som barn?

Daniel: – Nej, det var nog inte så mycket lek mellan oss, jag är ju sex år äldre, det är en stor skillnad när man är barn.

Tomas: – Jag lekte mer med min lillasyster Sofi.

Är ni tajta? Ringer ni till varandra varje dag?

D: – Nja, vi har nog normal syskonkontakt, vi har en mamma som vi förhåller oss till, vi ses lite grann då och då.

T: – Mamma är 6 340 år … eller i alla fall 92, hon är en gammal tjej som behöver mycket stöd och omtanke. Jag ringer nog mindre generellt till alla, det gäller både familj och vänner, jag har blivit skygg eller lat eller något sådant, jag är ingen ringare som säger, hej hur är läget?

D: – Ingen ringare av rang (med klang av språkekvilibristen Valfrid Lindeman, Hasse Alfredsons folk­kära karaktär)!

Hur kom det sig att ni båda blev regissörer?

D: – Vi har väl lite olika historier där …

T: – Jag har ett par ledtrådar, en är att jag någon gång i fem-, sexårsåldern plötsligt begriper att en filmkamera är en tidsmaskin, att man kan fånga tiden med den. Vi hade en sådan där 8-millimeterskamera, den är ganska enkel, pedagogisk. Detta parat med en känsla av att vara missförstådd, jag har haft svårt att uttrycka mig i ord. Men med film kunde jag uttrycka mig som jag faktiskt känner. Även om det nu bara blir hundra minuter, och det tar mig två år att göra det, så blir det i alla fall sagt på mitt sätt. Ett annat spår är nog att det var ett sätt att komma nära vår pappa. Hade man lite intresse för det han höll på med så fick man hans öra och hamnade i hans blick.

D: – Jag ville egentligen inte jobba med film, jag tyckte nog att det skulle vara pinsamt, att göra som pappa. När jag var i övre tonåren ville jag bli stillbilds­fotograf, jag hade eget labb hemma, jag plåtade ­mycket. Jag skulle sedan göra militärtjänsten som fotobiträde vid flyget i Tullinge.

T: – Det är ju genant att gå i en förälders fotspår, att hoppa på ett tåg som innebär så mycket uppmärksamhet, och kanske inte vara så lämpad för det, vilket är en ganska hög risk.

D: – Jag blev aldrig något fotobiträde. I väntan på att rycka in jobbade jag extra på ett småbåtsvarv, jag är också väldigt road av att snickra. Men så råkade jag ut för en arbetsplatsolycka, jag bröt foten och kunde inte rycka in för att jag inte kunde marschera. Efter sex månader var foten fortfarande för dålig, så det blev förskjutet ytterligare ett halvår.

D: – Då fick jag ett samtal från en regissör som producerade dokumentärfilm i Stockholm, han behövde någon med körkort och som kunde ladda kassetter. Det lät väl bra tyckte jag, drygt två månaders jobb innan jag skulle rycka in. Men så blev det uppskjutet igen, jag var ju född 59 och det var en jättestor barnkull det året så det fanns ingen plats för mig. Och så där höll det på fram till att jag skulle fylla 23, då blev jag frikallad. Då hade jag jobbat med en massa filmprojekt ett par år, tjänade bra och i slutet av 80-talet fick jag ett erbjudande om att regissera.

Det var försvarets förtjänst att du blev regissör!

D: – Så var det. Vid ett tillfälle jobbade jag också som first assistant när en regissör blev sjuk. Vi filmade i Marocko, där var en massa amerikanska skådespelare influgna, vi kunde inte avbryta, så jag fick ta över hela produktionen. Efter det tyckte producenten, ”ah vad faen, han kan väl göra en annan film också”.

T: – Jag gjorde musikvideor, det var en musikvideovåg i mitten av åttiotalet. Det höll jag på med ett par år och det var en oerhört lärorik tid. Under enkla omständigheter skulle man göra en liten historia på tre minuter och fyrtio sekunder. Planera, filma, klippa, det skulle vara klart på några dagar.

7 spännande serier att sträckkolla på sommarens regniga dagar

Vad tyckte pappa Alfredson om yrkesvalen?

D: – Jag har ingen bild av att han tyckte att vi skulle jobba med sådant här. Jag har aldrig hört honom säga ”det vore roligt om du gjorde film” eller att jag skulle bli skådespelare. Jag skulle säga att jag har inget minne av att han ens reflekterade över vad jag jobbade med. Jag tror faktiskt att han aldrig ens frågade om det.

Någon sorg över det?

D: – Nej, jag hade ju känt honom sedan nyfödd, så det var väl inte så konstigt med det.

T: – Men han var väldigt uppmuntrande om jag frågade om jag fick följa med honom till arbetet. Jag ville väldigt ofta inte gå i skolan, mådde jag det minsta dåligt så ville jag vara hemma. Fick jag då följa med honom så var det roligast i världen. ”Då kan du få se hur det går till”, sa han, och så kunde vi åka till Dramatens verkstäder och titta på hur de målade dekor, eller kostymprovning, och det ena med det andra.

D: – Jag var inte med mycket på det viset, när jag var äldre kommer jag ihåg att jag var på Berns och tittade på 88-öresrevyn, men det var på fredagskvällar när man var ledig dagen därpå och inte gick i skolan.

Det låter inte som om ni var direkt söndercurlade.

D: – Näej.

T: – Som jag minns pappa var han en stor, glad, ganska barnslig kille som var väldigt glad i sin egen röst, och i de saker han själv gjorde. Fick han höra att jag gjort en rolig popvideo med Magnus Uggla, tyckte han att det var roligt, kanske för att det skvätte över lite på honom också. Men det här säger jag kärleksfullt, för jag tyckte väldigt mycket om honom, men han var inte särskilt närvarande, han hade fullt upp med sig själv.

Hur ser ni på varandra? Delar ni idéer, kommer ni med råd? Finns där ett inslag av konkurrens så där bröder emellan?

D: – Vi pratar väldigt sällan jobb. Jag har aldrig känt det, tänkt riktigt så.

T: – Det vi gör, den ena lagar pyttipanna, en annan lagar Janssons frestelse. Bara för att en kanske gör en taskig pyttipanna, och en annan en bra Janssons frestelse, det blir liksom ingen konkurrens. Vi har gjort olika sorter.

Kan ni se något släktskap i filmerna ni gjort?

D: – Jag kan känna att vi båda dras till historier som ska vara både roliga, allvarliga och spännande, men också ha ett djup. Det ska inte vara så genretydligt. Där kan jag tycka att vi har lite gemensamt.

T: – Det är en skör sak att ägna sig åt självbespegling i stilistik. Om någon påpekar att jag gjort något i en speciell stil skulle jag kanske inte känna igen mig i det. Det jag försöker göra är att vara så uppriktig som möjligt och att man rör sig på platser där det gör lite ont, som skapar känslor. När jag läser manus är jag väldigt uppmärksam på mina fysiska reaktioner. Stiger pulsen, får jag rosiga kinder, då brukar det vara bra för mig.

Nu debuterar Daniel som författare med en spänningshistoria, Det andra livet, som utspelar sig året 1982, under en jakt på en rysk ubåt i Hårsfjärden. Där har bibliotekarien Helena en huvudroll, en tvåbarnsmamma med ett ovanligt förflutet – i ett tidigare liv var hon spion för dåvarande DDR (Östtyskland).

Hur kom den historien till?

D: – Jag läste ett citat av Ulf Adelsohn: ”Vi kan inte acceptera att ryska ubåtsbesättningar har picknick i vår skärgård.” Jag stötte också ihop med historikern Peter Englund som bekräftade att ryska soldater land­stigit på svenska öar. Det satte i gång lite tankar, och så började jag skriva. Jag har ju skrivit manus tidigare, men en bok är ju någonting annat att göra film.

Du ringde inte Tomas och berättade vad som var på gång?

D: – Nej, jag pratade nästan inte med någon om det .

T: ­– Det kom ut som en jävla nyhet för mig …

Är Tomas kanske också på gång med en bok?

T: – Nej, inte alls. För femton år sedan påbörjade Stephen (Farran-Lee), som nu alltså är Daniels förläggare, ett projekt med mig där han skulle skriva min själv­biografi. Det var ett förslag från Bonniers förlag där Stephen jobbade. Jag var väl inte så jätteangelägen om det, och när Stephen flyttade från Bonniers så rann det ut i sanden.

T: – Jag har lite läs- och skrivsvårigheter, jag tror inte jag skulle få till en bok själv. Jag ser mig mer som ett bollplank och en ”ändrare” – så har jag fungerat mycket genom åren med manuskriptprosa.

Sju böcker du borde ha läst för att kunna kalla dig allmänbildad

Hur har pappa Hasses kändisskap påverkat er?

T: – Det finns en nästan djurisk fascination över likhet, finns det en son till John Lennon, då vill man ju veta om han kan skriva sånger, och låter han likadant som farsan? Eller kan han dra skämt, om man är son till Hasse Alfredson. Den fascinationen får man nog förlika sig med. Men det är en svår situation att vara i, att vara lik någon. Det är en kvalifikation som är väldigt konstig.

D: – Jag hade en lärare på högstadiet som hade fått för sig att jag var rolig, vilket jag inte var.

T: – Både mamma och pappa kom från lägre medelklassbakgrund, och gjorde en stor klassresa. Berömmelsen var ganska omtumlande för dem att begripa sig på, det följde också skam med. De var väldigt måna om att vi skulle vara en vanlig familj, det var inget särskilt med oss. Vi käkar minsann som alla andra klockan 18, och lägger oss i tid. Det ska inte vara någon cirkusfamilj här inte.

T: – Samtidigt fick ju pappa aldrig vara i fred, det blev alltid hysteriskt runt omkring. Är man en person som får folk att skratta så blir folk extra glada och oblyga. Det var alltid någon som kom fram och sa: ”Vad rolig du är, du fick mig att skratta i dag på tv, kan du inte dra en rolig historia?”

Filmbranschen är under stor förändring, hur är det att åldras som regissör?

D: – För egen del har jag blivit mer svårflörtad, jag tänker nog flera vändor innan jag säger ja till ett manuskript. För ett halvår sedan fick jag ett manus där handlingen utspelade sig i Australien, min första tanke efter att ha läst var att det väl måste finnas någon i Australien som kan göra det, inte behöver jag åka dit.

T: – Men om du varit tjugofem, då hade du inte tvekat!

D: – Näej, då hade det varit den roligaste saken i världen. Jag har inte riktigt den energin längre. Sedan handlar det förstås också om vad det är för en historia. Om jag känner att det bara är jag som kan berätta det här bra, då kanske jag ändå skulle åka till Australien.

T: – Omsättningen på filmer och tv-program har en rasande hastighet i dag. En tv-­serie är som ett tåg som knappt hinner stanna vid stationen innan nästa ska rusa förbi. Jag är van vid att göra mina grejer med en väldig noggrannhet och hoppas alltid på en lika noggrann publik. Ibland tänker jag att jag är som en stuckatör från artonhundra­talet som hamnat i funktionalismen: Man vill inte ha de där krusidullerna längre, det ska vara raka enkla linjer, praktiskt och begripligt ända in i hörnen. Det där kan ju inte jag ändra på, man får finna sig i att ha blivit lite otidsenlig.

Dramaserien Trolösa, där Tomas gjort regi, gjorde nyligen stor succé på SVT. Det var en nytolkning av Ingmar Bergmans film med samma titel.

När blir Tomas som mest Bergman? När blir ­Daniel som mest Bergman?

D: – Oj, det hoppas jag att Tomas aldrig blir. Jag jobbade som chef på SVT Drama när Ingmar gjorde sin sista tv-produktion där, det var lite speciellt, apropå att vara gammal och vilja ha det som man brukar ha det. Det var ingen som vågade säga emot.

T: – En bra fråga, både Daniel och jag är ju sprungna ur filmmakandet från 60-talet och framåt. De som medverkade i Ingmar Bergmans produktioner jobbade också med Hasse och Tage. Det var samma skådespelare, samma som gjorde kostymer och tände lampor. Det var ett litet samhälle i samhället för de där filmnomaderna. Allting skulle göras i en speciell ordning, det var oerhört disciplinerat, det gjordes jättemycket film. Det där har nog både jag och Daniel med oss, vi har båda en fot i en annan tid, som hör ihop med Bergmantraditionen. Det är väl också ett slags hantverkstradition.

Livet med Svenska Ord, alla komiker, begåvade människor, hur var det att växa upp i den miljön?

D: – Gösta Ekman stod mig nära, han var alltid så snäll, ställde frågor, han såg mig. Men annars har jag inte så mycket att jämföra med, det var det vi hade. I efterhand kan jag tänka, så otrolig kul det var. Monica Zetterlund kom och sjöng på min studentskiva, det var ju jätteroligt.

T: – Jag har fått se många väldigt roliga människor arbeta, och det är nog inte riktigt som man tänker att det ska vara. Roliga människor är många gånger ganska arga personer. De kan ibland behöva hålla i gång instrumentet, ungefär som en boxare som slår på en boxboll, då kan de sprida roligheter omkring sig. Men de vill inte att någon annan ska skämta. Det är en väldigt speciell sorts personlighet.

Clint Eastwood, 94 (och fortfarande verksam som regissör), svarade på frågan om att hålla skapandet vid liv att man aldrig ”fick släppa in åldermannen” under huden. Hur känner ni för tidens gång?

T: – Det är ett stort arbete att åldras, det är ingen slump att det har blivit så mycket floskler kring det här att man känner sig som sjutton och så är man skrynklig på utsidan. Jag hoppas jag kan åldras med någon form av värdighet. Jag tycker det skulle vara väldigt tråkigt om jag tystnade och blev sur och ledsen och ovillig och tråkig.

D: – Jag tänker jättemycket på det. Du och jag har ju barnbarn, vilket på något vis ändå kopplar tillbaka till någonting igen, till föräldraskapet. Många säger att det är så fantastiskt att bli morfar eller farfar, och visst var det roligt när mitt första barnbarn kom, men det kändes mer som att det bara var ett barn i gänget. Handgreppen satt kvar, det var inget problem att byta blöja, allt det där var, typ, same same.

5 snabba

Vem av er är Hasse, vem är Tage?

Daniel: Den får vi nog passa, eller fråga någon annan.

Vem av er är storebror (egentligen)?

Tomas: Daniel är ­storebror!

Vilken är Tomas bästa film?

Daniel: Jag tycker Tinker, Taylor, Soldier, Spy är mycket bra. Och Låt den rätte komma in.

Vilken är Daniels bästa film?

Tomas: Det var svårt …

Daniel: Jag kan teaterviska …

Tomas: Jag tyckte väldigt mycket om Tic Tac.

Vilken är Hasse Alfredsons bästa film?

Tomas: Den enfaldige mördaren, frånsett slutet. Det blev väldigt flummigt. Alla har längtat efter att Sven ska slå ihjäl gubben (Hasse i rollen som elak fabrikör), vilket han gör, men sedan hamnar man plötsligt i samtiden med moderna bilar.

Daniel: Jag håller med. När jag såg en arbetskopia konfronterade jag pappa om slutet, vi bråkade om det. Men det var lögn i helvete att få honom att tänka om.

Efter reklamen: Vad är grejen med? #10 – Skriet