1:20

Efter reklamen: Fem favoriter från Femina – Nostalgispecial – 80-talspar

(1:20)

Yvonne Lombard har hunnit bli över 90 år. 93, närmare bestämt. Hon har varit verksam som skådespelare i imponerande 70 år. 1951 tog hon examen från Dramatens elevskola och sedan dess har karriären, som man säger, rullat på. Blott 19 år gammal fick hon sitt genombrott, i komedin Patty på Alléteatern i Stockholm. Året var 1952. Rollen erbjöds hon dock på ett villkor. Ett villkor som i dag känns oerhört otidsenligt: hon var tvungen att gå ner 10 kilo.

– På den tiden var det ju kvinnor som inte kom in på elevskolan för att de inte var tillräckligt snygga och när man var ung gjorde man allt man blev tillsagd på teatern, man var kolossalt respektfylld, har Yvonne Lombard berättat i en intervju med Aftonbladet.

Okända kärleksdramat mellan Monica Zetterlund och Lena Nyman – var kära i samma man

Skickades på avmagringsinstitut

Yvonne tackade ja till rollen, trots kravet. Teaterchefen Sture Lagerwall skickade 19-åringen på ”avmagringsinstitut”. En tid senare, 1956, blev Yvonne Lombard känd genom reklamfilmerna för chokladen Marabou. Hon var faktiskt den som för första gången uttalade de nu klassiska orden ”Mmm…Marabou”. Yvonnes eget förhållande till godsaker, och mat, är dock svårt.

Yvonne Lombard 1952.

Pressens Bild

– Redan som barn åt jag mig febrig på socker och fett. Choklad blev mitt knark, men marsipan och kakmix fungerade också. Jag kunde vakna mitt i natten med frossa, kroppen skrek efter sött, har Yvonne berättat för Vi.

Yvonne berättar att hon ständigt bantade. Den ena märkliga kuren avlöste den andra.

– En dag mötte jag en tant med fantastiska kräftstjärtar i en påse och bestämde mig för att sluta banta med torsk, kokta ägg och allt vad jag höll på med. I stället skulle jag enbart äta saker jag tyckte om men bara en sak åt gången, jag hade fått för mig att det skulle göra bantningen mer effektiv, avslöjar Yvonne för tidningen Vi.

Ett tag åt hon således bara kräftstjärtar. En annan period bara glass. Till både frukost, lunch och middag. Hur ätstörningarna började?

Yvonne Lombard med maken Lennart Hellsing 1966.

– Jag var tio år när kriget kom, ren choklad gick inte att få tag i, men min pappa hade kontakter och kunde hamstra godis. Varje påsk, jul och födelsedag låste han upp källardörren och sa att min syster och jag fick äta hur mycket vi ville. Vi åt oss fullkomligt galna. Märkligt nog kräktes jag aldrig och kanske var det synd. Då hade man nog förstått allvaret i mitt beteende, för det är klart att jag var sjuk. Nu bantar jag inte längre, men jag slutade först i 80-årsåldern. Chokladmanin blev jag av med i hypnos. Nu för tiden njuter jag bara.

Yvonne Lombard om äktenskapet med Lennart Hellsing

1952 hade konstakademin maskeradbal i 1700-talsskulptören Tobias Sergels gamla ateljé vid Hötorget i Stockholm. Lennart Hellsing, ung diktare, var på plats. Så också Yvonne Lombard, som kom direkt från Alléteatern.

– Till slut bjöd Lennart upp mig. När han presenterade sig tänkte jag: ”Åh, herre gud, det är Lennart Hellsing!” Jag hade ju läst så mycket dikter och kunde citera honom direkt. Men jag visste inte hur han såg ut, har Yvonne Lombard berättat.

Hon fortsätter:

– Fast vem jag var hade han ingen aning om. Han kallade mig till och med för fröken Lundblad!

Efter balen bjöd han hem henne på lunch. Tycke uppstod.

– När jag träffade Lennart igen den där dagen tänkte jag att honom ville jag ha alla mina barn med.

Yvonne Lombard och Lennart Hellsing med tre av sina fem barn.

SVEN-GÖSTA JOHANSSON/TT

Och precis så blev det. Lennart och Yvonne fick fem barn på tio år. Samtidigt som de var yrkesaktiva, båda två. I alla år höll kärleken. Ända fram till att Lennart gick bort, 2015. Hemligheten?

– Om vi var gifta i nästan 63 år sågs vi på sin höjd i 20, så vi tröttnade inte så lätt på varann, har Yvonne berättat.

Hennes kärlekstips till andra som vill få relationen att hålla länge:

– Ses inte för ofta!

Kristina Lugns verkliga relation med Allan Edwall

Yvonne Lombard om att åldras

För tidningen Vi har Yvonne berättat om hur det är att bli äldre. Kroppen lyder inte alltid. Men visst finns det många plus också, plus som man får med ett antal år innanför västen.

– Jag vet vem jag är och står för det. Jag vet vad jag kan och människor tar mig på allvar på ett annat sätt nu. Förr kvittrade jag ständigt. Nu struntar jag i det. Jag sminkar mig inte, går aldrig i högklackat. Jag behöver inte nödvändigtvis vara söt jämt. För mig har det tagit ett liv att förstå.