Lisa Nilsson: ”Hej Tegnell, när kan vi singlar få vårt sexliv tillbaka?”
Feminas Lisa Nilsson ser tillbaka och konstaterar att 2020 är året då det blev skamligt att vara singel.
Alla singlars dag är inte en dag jag vanligtvis firar. Men i år vill jag rikta strålkastarljuset mot alla som lever utanför en relation – för 2020 har sannerligen varit en prövning för oss singlar.
Mest är väl "alla singlars dag" ett klassiskt kommersiellt jippo då vi singlar erbjuds en massa reor och aldrig har väl dessa reor kommit lägligare än just i år. Något behöver vi ju ersätta närheten med sedan Anders Tegnell i början av året kommenderade oss in i en ofrivillig avhållsamhet.
För min del började det sociala dilemmat när Sverige gick in i ett slags beredskapsläge och den som kunde uppmanades att jobba hemifrån. Det kunde jag, för jag har ett hem och jag har ett jobb som inte är beroende av att jag sitter på min vanliga kontorsstol.
Men så ringde min mamma en vecka in på hemmajobbandet, orolig:
”Lisa, kommer du verkligen att klara av det här?”
Mammans gnagande oro hade rätt.
Skulle jag klara det här?
Inte träffa kollegor, inte träffa vänner, inte träffa familjen i Skåne. Inte flörta på krogen.
Nu var det jag och mina fyra väggar i Stockholms-ettan och jag kände hur rummet krympte.
Jag har varit singel i hela mitt vuxna liv, något jag verkligen trivs med och absolut inte hymlat med inför vänner, familj och bekanta. Men i år är första gången jag avundas dem som lever i tvåsamhet med eller utan barn. Singellivet har aldrig känts mer ensamt.
För om jag inte får träffa vänner – hur skulle jag ens kunna dejta då?
Om inte skammen var tillräcklig att ens kollegor upptäckt i zoom-mötet att man bytt arbetsplats i smyg, hur skulle omgivningen då reagera på om man berättar att man varit på dejt? Och tänka sig skammen om man utbytt saliv med en person du varit på dejt med.
Det absolut förbjudna.
Droppsmitta.
I tider som dessa när kyssar och dejting med okända varit tabubelagt, tvåmetersregeln ett incitament och när krogen inte längre kan erbjuda en flört vid bardisken – desto mer har Tinder lockat.
Men räcker cyberkontakten? Hur länge orkar vi chatta med någon via en app där hela konversationen känns som en arbetsintervju? Hur länge kan man motstå behovet av fysisk kontakt och ett socialt utbyte?
Det dröjer inte länge innan köttets lustar väcks.
Om man ens vågar hissa upp flaggan för att man varit på en eller annan dejt – då kan man räkna med att bli klandrad som bepestad – eller rent av pestspridare
Råden från Folkhälsomyndigheten för hur vi singlar ska bete oss under corona är väl – sisådär. ”Avhållsamhet” säger Tegnell, tack för den. Eller som hälsomyndigheterna i New York hurtigt uppmuntrade till: ”du är din bästa sexpartner”. Som att jag inte redan visste det. Men hur kul är det att ständigt umgås med sitt eget ego?
Är detta kanske en öppning till ytterligare en skam: onaniskammen.
Något vi levt med tillräckligt länge som vi nu kan lämna bakom oss när vi helt plötsligt bara har oss själva att njuta av. Utan att skämmas kan man berätta för vännerna och kollegorna: att jo visst fick man till det i helgen.
Med sig själv.
Tekniken har även lyfts upp under pandemin som singelns bästa vän. Möjligen tänkte statsepidemiologerna på säker dejting via appar, men det finns också en hel del självhjälpsteknik som kan vara en kompis att hålla i handen när det kommer till lust och njutning med sig själv. Dock är det lätt att även den lusten bleknar när man påminns om sin ensamhet.
2020 är året man får skämmas för att vara singel, skämmas för att det är olidligt att vara självständig och ensamlevande, skämmas för att man inte har partner, skämmas för att lusten tar över.
Så till er singlar där ute – i dag är det vår dag och vi ska inte skämmas för vårt behov av närhet, som vi i dag inte ens får lov att ta del av.
Men vi kan också passa på och säga grattis till oss själva. För det här kan vara det första året vi slipper den uttjatade frågan vid släktmiddagen: ”När är det dags för dig att skaffa en partner då?”
Läs mer:
