Den nyblivna 13-åringen har somnat och vaknat med hackig hosta.
Hon känner sig pigg i övrigt och vill absolut gå till skolan. De har läxförhör i matte och gitarruppspelning som är avgörande för betyget i musik.
Men hon har också ett av de symtom som skulle kunna innebära att hon är bärare av coronaviruset – och då ska man inte vara i skolan, på jobbet, på krogen, i kollektivtrafiken, i fjällen, hos mormor. Eller vårdcentralen.

Då ska man ta sitt personliga ansvar, det har Anders Tegnell och Stefan Löfvén spänt ögonen i oss och mässat från dag ett.

Jag loggar in på 1177.se för att boka ett covid-test när jag blir påmind, just det ja, barnet har fyllt 13. Därmed har mitt förmyndarskap slutat att upphöra.

Jag som förälder kan inte längre agera ombud åt mitt barn i vårdfrågor; jag kan inte boka tid via nätet, se hennes läkemedelslistor eller journaler för den delen.

Jag försöker ändå men det är samma tvärnit på Alltid Öppet som på 1177.
Skönt att hon lyckades förhandla till sig swish och har eget bank-Id, hinner jag tänka, innan jag smäller huvudet i nästa vägg.

Snabbt (nej, inte snabbt) visar det sig att den variant av bank-id som banktjänstemannen rekommenderade att alla unga tonåringar utan kontakt med myndigheter (och kanske inte dunderkoll på pengars värde), bör starta med, inte duger som legitimering inom vården.
Jag ringer 1177.
Det känns dumt, de har väl att göra redan och vårt fall är inte ens nära-akut.
Men snabbt (nej, inte snabbt) får jag veta att det tack och lov finns en annan möjlighet att boka ett test. Halleluja!
Lösningen stavas Freja e-ID, förklarar kvinnan i luren och kastar in precis när vi ska lägga på: Annars får du kontakta vårdcentralen.
Vårdcentralen. Ni vet, där man har exakt tre minuter på sig mellan 07.30 och 07.33 för att komma fram och där man absolut inte ska drälla i tider av pandemi.

Vi letar fram passet, registrerar konto på detta Freja och försöker boka ett coronatest.

8000 gånger.

Pannan är inte röd längre, den är tömd på varje blodkropp när jag upptäcker i det finstilta under fliken ”Frågor om barn och provtagning”: Att barn som fyllt 13 (vuxna alltså enligt svensk sjukvård) behöver Freja PLUS för att logga in.
Plus? Jaha, och hur får jag denna plusvariant?
Jo, får jag veta ett klick bort, det får jag hos ett ATG-ombud (!).

Utifrån den bostadsadress vi just registrerat serveras två förslag: Hästsportens Hus på Pippi Långstrumps väg i Bromma - 15 kilometer bort. Eller 69:ans spel och tobak mitt på Götgatan i stan, där det är jättelätt att parkera. Verkligen. Och inte alls rör sig några människor.
Jag orkar inte ens leta efter de dolda kamerorna i taket vid det är laget.
Så jag ringer banken.
En vänlig kvinna bekräftar att, jo vår 13-åring har ett så kallat säkerhets-id, inte ”riktigt” bank-Id. Men det är lätt löst!
– Det räcker med att en vårdnadshavare går till ett bankkontor.
Jag jublar men ber ändå den vänliga att dubbelkolla så att barnet verkligen inte behöver vara med i egen fysisk person.

Det tar en minut och jag hör att hon skäms:

– Tyvärr, barnet måste vara med.

Plötsligt står vi inför tre möjligheter för att kunna ta vårt corona-ansvar:

1. Ta med den kanske eventuellt virusbärande 13-åringen till ett ATG-ombud på Pippi Långstrumps väg två mil bort.
2. Besöka ett bankkontor samtidigt som de flesta pensionärer (läs riskgrupp).

3. Kontakta Vårdcentralen, där du i bästa fall kommer fram och får beskedet: Ring 07.30 i morgon.

Men hör och häpna! Efter att ha blivit bortkopplad tre gånger får jag prata med en sjuksköterska och nu går det undan.
Vi får tid två timmar senare, en länk till ett youtube-klipp som visar hur du topsar ett svalg och en plats – snett bakom Coop vid en röd dörr som det står stängt på.
Samt beskedet: Räkna med en vecka innan svar.
En vecka?! Hela vitsen med testerna och systemet är ju att det ska ske skyndsamt, nästan skriker jag nu och påpekar att det stod 2-3 dagar på nätet.

– Ja, men det är om du beställer i appen. (SOM JAG JU INTE FÅR!). Ridå, andas.

Nu måste vi vänta tills rätt läkare är i tjänst och kan ringa upp, meddelar sjuksköterskan.

Och i vårt fall heter han ”Charlie”.

Det tar en kvart och två varv runt byggnaden innan jag hittar den stängda röda dörren som är öppen och inte precis röd och möts av en person i full Breaking Bad-mundering med gasmask och plastkläder.

Var är barnet? frågar hon medan jag lika förvånat pekar mot bilen och säger att jag trodde att jag skulle behöva utföra testet.

Det ska jag också, men där, innanför den inte stängda röda dörren.
Jag får inte se mitt barns journal, jag får inte boka läkartid men jag får trycka en tops lång som en skollinjal ner i hennes hals - medan en förhoppningsvis utbildad vårdperson i full skyddsutrutsning och med betydligt större träffsäkerhet, står bredvid och tittar på.
VAD ÄR DETTA?
Jag förstår att det finns en fin tanke med att barn ska kunna kontakta vården utan vårdnadshavares vetskap, flickor som lever under kontrollerande familjestrukturer, till exempel. Men att 13 är en vuxengräns förtjänar en egen krönika och debatt.
Låt mig bara konstatera att coronatesterna av unga mellan 13 och 17 är en fars.

Vad hade hänt om jag inte hade haft bil?
Vad säger facket om att jag tar vårdpersonalens jobb?
Är det rimligt att vi ska tvingas vara hemma från skola och jobb flera dagar extra för att vi inte kan (får) boka på nätet?

Redan på kvällen samma dag, utmattade förvisso efter allt stångande, konstaterar dottern att hostan nästan är helt borta.

Jag börjar ångra mitt samhällsansvar.
Nu ska vi sitta hemma i en vecka och vänta på att en läkare som heter Charlie ska ringa, och skräcken.
Vad händer om Charlies 13-åriga dotter vaknar med hosta just på den dagen Charlie är i tjänst och ska ringa oss?
Ska vi vara i karantän två veckor då?
Ni hör ju själva hur jävla dumt.

Mest läst just nu