Ann-Katrin Berggren håller sin dotter i handen och lägger en hårslinga som har fångats av vinden bakom hennes öra. Christina Hedlund sitter i sin rullstol och ser ut att njuta av solen som strålar ner över henne. Det är en av de första riktigt varma vårdagarna, och Ann-Katrin och Christina blickar ut över det glittrande vattnet i inloppet till Falsterbokanalen.

De har tagit in på ett hemtrevligt vandrarhem här intill, i väntan på att badrumsrenoveringen hemma i Malmö ska bli klar.

– Christina gillar sol och värme. Eller hur, Christina Josefina? säger Ann-Katrin och stryker dottern över kinden.

Christina hummar lite. Mer än så kan hon inte svara, inte sedan den där ödesdigra sensommardagen 2010 då hennes liv förändrades för alltid. Trots att det snart har gått tio år minns Ann-Katrin den dagen med skärpa.

Christina opererades i Gdansk

Det var den andra augusti och på vårdcentralen där Ann-Katrin vid tidpunkten jobbade som allmänläkare, kom det in en tjej i rullstol. Hon kunde varken prata eller röra sig, och synen av den unga kvinnan gav Ann-Katrin instinktivt en dålig känsla i magtrakten.

Samma dag var nämligen Christina, då 31 år gammal, inlagd på ett klinik i Gdansk, Polen. Hon ville förverkliga en dröm och göra en bröstoperation inför det stundande bröllopet som skulle äga rum året därpå. Ann-Katrin hade in i det sista försökt övertala henne att avboka resan och strunta i operationen.

Christina Hedlund under en resa till Oslo 2006, fyra år innan operationen i Polen.

– Varför skulle hon åka till Polen och operera brösten? Jag tyckte inte att det behövdes och som läkare visste jag vilka risker det innebar. När jag såg den där tjejen på jobbet fick jag en dålig känsla. Jag ringde flera gånger till Christinas pojkvän som var med henne i Polen, men han svarade inte. När jag till sist fick tag på honom berättade han att det hade gått illa, säger Ann-Katrin.

Vaknade inte ur narkosen

På operationsbordet i Polen hade något gått fruktansvärt fel. Ann-Katrin och resten av familjen flög ner till Gdansk dagen efter operationen och synen som mötte dem inne på sjukhuset, dit Christina sent omsider förflyttats, var brutal.

Ann-Katrin har alltid kämpat för att ge sin dotter de bästa förutsättningarna i tillvaron.

– Polska sjukhus är inte direkt som svenska. Christina låg där med öppna ögon och sladdar precis överallt. Allt var katastrof från början till slut, jag orkar nästan inte prata om det.

Hade de bara kylt ner hjärnan direkt hade skadan blivit mycket mindre

Det visade sig att Christina aldrig hade vaknat ur narkosen. Hon fick syrebrist under operationen och drabbades av svåra hjärnskador som följd. Fem dagar senare fick hon flyga hem och blev inlagd på sjukhuset i Malmö. Den närmaste tiden efter beskedet förflöt som en dimma för Ann-Katrin.

– Jag var i chock, jag mådde nästan illa. Jag hade väl ändå lite hopp om att hon skulle bli bättre, men samtidigt förstod jag att det var illa. Det var så dåligt skött allting, hade de bara kylt ner hjärnan direkt hade skadan blivit mycket mindre. Ingenting gjordes rätt, säger Ann-Katrin.

Studerade till biomedicinsk tekniker

Christina, som fyllde 41 i januari, sitter nu insvept i en röd filt i sin rullstol. Hon får vatten via sin knapp på magen av en assistent. Assistenterna finns vid Christinas sida dygnet runt, och de hjälper henne med allt från att sköta hygienen och få i sig mat till att komma ut på promenader, träna på ståbrädan och komma iväg till terapi och logoped.

I sin mobil har Ann-Katrin ett foto av Christina, taget innan operationen. Hennes blonda hår är fäst i nacken, hon tittar leende in i kameran. Livet var annorlunda då och Ann-Katrin minns Christina som en levnadsglad kvinna som gillade att resa och odla i sin trädgård. Hon hade inte långt kvar på sin utbildning till biomedicinsk tekniker och hade redan skrivit inbjudningarna till sitt kommande bröllop.

Christina och Ann-Katrin njuter av solen vid vattnet intill Falsterbokanalen.

– Hon var busig och väldigt aktiv. Hon hade många vänner, tränade en del och gillade att laga mat, säger Ann-Katrin.

Operationen i Gdansk förändrade allt. Även om Christina vaknade ur koman stod det snart klart att hon hade fått allvarliga skador och att hon aldrig skulle kunna återgå till sitt gamla liv. En rättsprocess mot kliniken drog igång nere i Polen och Christinas fall blev enormt uppmärksammat både där och här hemma i Sverige.

Vårdpersonal dömdes till fängelse

2016 kom domen – fyra av de fem i vårdpersonalen som stod åtalade dömdes till fängelse i mellan tio månader och 1,5 år. Två av dem fick dessutom yrkesförbud i ett par år. I domen slogs det fast att personalen hade förfalskat Christinas journal och att chefer på kliniken hade blundat för interna larm, enligt Kvällsposten. Ingen personal fanns vid Christinas sida efter operationen för att övervaka henne, och det visade sig att plastikoperationerna utfördes som en sidoaffär för att det statliga sjukhuset skulle tjäna extrapengar.

– Jag tyckte att domen var bra och rättvis när den kom, men i efterhand har jag tänkt att de borde ha dragit in deras yrkeslegitimationer också. Det är ju de som har gjort det här mot Christina, och kanske mot andra också, säger Ann-Katrin.

Christina under en semesterresa tillsammans med Ann-Katrin.

Christina hittade kliniken via en svensk förmedlare. När SVT-programmet Uppdrag granskning senare gjorde ett reportage om Christinas fall, beskrevs det så här: ”Där finns en uppsjö av hemsidor med löften om bättre och billigare plastikoperationer – utomlands. Färdigförpackade resor där bröstförstoringen eller fettsugningen kan kombineras med semester och företag som garanterar säkerhet – och trygghet – om något händer”.

I reportaget berättar flera andra svenskar om hur de anlitat samma förmedlare och opererats på samma klinik som Christina – och hur de också drabbats av svåra komplikationer efteråt.

Ann-Katrin har stått vid sin dotter Christinas sida ända sedan operationen.

Driver en skadeståndsprocess

I samband med domen 2016 fick Christina ett skadestånd på motsvarande 160 000 kronor. Det täcker långt ifrån alla de kostnader hennes dagliga omvårdnad kräver – för att inte tala om den inkomst hon aldrig kommer att tjäna till följd av sina skador, eller det livslånga trauma hon utsatts för.

Därför har en skadeståndsprocess, där Christina och hennes anhöriga kräver ett skadestånd på ungefär tolv miljoner kronor, i flera år pågått parallellt med brottmålet. Men det vill Ann-Katrin helst inte prata så mycket om.

– De ska snart fatta beslut där, så det är lite känsligt. Den här processen har pågått i tio år, det är ju inte klokt. Jag känner mig både förbannad och besviken när jag tänker på det, säger hon.

Ann-Katrin kämpar för sin dotter

I alla år har Ann-Katrin kämpat hårt för att ge Christina de bästa förutsättningarna. Det var hennes val att dottern skulle bo hemma och hon har sett till så att Christina med assistenternas hjälp får gå på både musik- och beröringsterapi, att hon får träffa en logoped och att hon varje vecka får bada i en bassäng.

Ann-Katrin jobbar fortfarande som läkare, samtidigt som hon ser till att Christina har det bra.

Ann-Katrin jobbar fortfarande som läkare och har inte varit sjukskriven en enda dag sedan Christina skadades. Var hon hittar styrkan att jobba, se till att Christina har det bra och samtidigt driva en skadeståndsprocess i Polen, vet hon inte ens själv.

– Det är väl kanske lejoninnan, mamman, i mig som gör att jag orkar. Sedan har jag många vänner som har varit väldigt stöttande. Mitt sociala liv ger mig energi och så gillar jag att odla, fotografera och måla.

Är inte bitter över det som hänt

Förhållandet mellan Christina och fästmannen tog så småningom slut. Många av de tidigare vännerna har försvunnit, men några av dem fortsätter att besöka Christina då och då. Det gläder Ann-Katrin. För när Christina mår bra, mår också Ann-Katrin bra.

Christina var nästan klar med sin universitetsutbildning och planerade att gifta sig när livet plötsligt vändes upp och ner.

Men det händer att hon funderar på hur annorlunda allting hade kunnat vara.

Hon har blivit bestulen på sitt liv

– Jag tänker ofta på hur det skulle ha blivit. Christina hade varit gift och säkert haft barn. Det är så tragiskt. Hon har blivit bestulen på sitt liv.

Trots allt som hänt känner Ann-Katrin sig inte bitter över att det blev som det blev.

– Att hon åkte till Polen är tragiskt, det är sorgligt. Men jag är inte en person som är bitter, jag blir mera arg och agerar istället.

Ann-Katrin säger att hon ofta tänker på hur livet och vardagen hade kunnat se ut, om inte allt hade gått så katastrofalt fel på operationsbordet i Polen 2010.

Och hon är arg, mycket arg till och med. Framför allt på skönhetsindustrin och de som vill tjäna pengar på andras osäkerhet. Hon är lättad över att kliniken i Polen numera är stängd, och hon hoppas att andra ska tänka till både en och två gånger innan de bestämmer sig för att genomgå ett liknande ingrepp.

– Jag är helt emot kosmetisk kirurgi, det handlar bara om business. Jag tycker inte att man ska göra en sådan här operation överhuvudtaget, det är helt onödigt att genomgå en operation om man i övrigt är frisk. Det är inte klokt.

Känner fortfarande igen sin dotter

För Ann-Katrin är det en självklarhet att kämpa för sin dotter. Hon har nyligen köpt en ögonstyrd dator, en så kallad Tobii, som ska underlätta för Christina att kommunicera med sin omgivning. Som läkare följer Ann-Katrin extra noga med vad som sker inom forskningsvärlden när det gäller hjärnans uppbyggnad och förmåga att reproducera sig själv.

Jag tror att Christina innerst inne är likadan som hon var innan

Hon har hopp om att Christina ska göra ytterligare framsteg, och hon känner fortfarande igen sin dotter.

– Jag tror att Christina innerst inne är likadan som hon var innan. Jag tycker att jag ser glimtar av det ibland. Även om miljarder celler är skadade, är miljarder andra celler fortfarande friska. Vi tar det en dag i sänder.