Hej.
Hej.
Hur mår du?
Jag mår bra.
Var du nervös?
Ja, lite.
Idag ska jag få immunterapi.
Känns det fint att ha Petter med sig idag?
Ja, det är klart.
Sticker det till då?
Mm.
Det är obotligt med spridd bröstcancer.
Min cancerform som är trippelnegativ bröstcancer är otroligt aggressiv och väldigt dödlig.
Så immunterapin har ju förlängt mitt liv som det ser ut just nu.
Det här ger dig liv.
Typ som att du är med i ett Super Mario-spel och så får du en massa extra liv.
Du får en massa pengar.
När man hoppar upp och tar alla pengarna och får extra liv.
Det är så jag ska försöka se det.
Jag samlar liv nu. Jag samlar tid.
Det hade kunnat vara så att jag inte matchade för den.
Då vet jag inte ens om jag hade levt idag.
Därför är forskningen otroligt, otroligt viktig.
Jag fattar.
Ja, det var sommaren 2020 och jag var högravid med mitt fjärde barn.
Så kände jag en knöl i mitt vänstra bröst.
Jag skulle ju föda ett litet barn.
Och hade ju satt fram emot det.
Var ju liksom i en gravid bubbla och verkligen bara längtade efter att lillasyster skulle komma.
Och den känslan byttes ut till total...
Ja, det är första gången i mitt liv som jag haft dödsångest.
På grund av cancern så bestämde läkarna att de behövde sätta igång mig fyra veckor för tidigt.
Förlossningen.
För att vi skulle kunna komma igång med cellgifter så fort som möjligt.
När jag hade opererat bort bröstet så kollade läkarna körtlar i mina armhåla.
Och såg att cancern inte hade spridit sig.
Vilket var ett gott tecken.
Och det kändes helt fantastiskt.
Äntligen så skulle jag kunna få leva som vanligt igen.
Vi åkte utomlands.
Jag och Jesper gifte oss.
Men så får jag en konstig diffusverk i kroppen.
Jag satt på jobbet liksom och jag bara skrek rakt ut och bara nej, nej.
Det går inte, det går inte här.
Min särarsyster, min särarsyster, min särarsyster, min särarsyster, min särarsyster.
Det går inte, det går inte här.
Min särarsyster.