Nån tweet sa att det bästa preventivmedlet var att titta på ett avsnitt av Bonusfamiljen.
Att de aldrig vill skaffa familj och barn efter att ha sett den här serien.
De mår jättebra.
Det brukar vi skämta om. Vad fan får de att hålla ihop? De kanske har jättebra sex.
Så kan det vara. De är alternerade och kära i varandra.
Det går liksom inte över.
Vad vill du helst ha i julklapp, älskling? Vill du ha ett långlygg eller lite morgonsnusk?
Oj! Kanske både och.
Var ska jag börja?
Jag tycker ju att Lisats karaktär curlar sina barn alldeles för mycket.
Om man är för snäll mot sina barn gör man en björntjänst och förbereder dem inte för livets piss.
Det är det ospontana. Det är alltid lite problem med nåt som är utanför planen.
Det kanske inte är så charmigt.
Jag har gjort det själv i serien och jag tycker att det är otroligt bra och konstruktivt.
Går du till samma parterapeut?
Ja, det är ju under en säsong jag har gått.
Men att gå i terapi proaktivt när allt är bra är jätteviktigt.
Det är roligt för du säger det som Patrik i första avsnittet av alla säsonger.
Att vi bara är här proaktivt.
Sen är det så roligt att det blir klipp till jätteproblem direkt.
Det är aldrig proaktivt. Man är redan i problemet när nån börjar i terapi.
Jag hoppas att folk ska fortsätta känna att de inte är ensamma i familjesituationen.
I kaoset.
Alla har det här kaoset.
Även de mest perfekta familjerna som man ser på Instagram, där alla är lyckliga, det finns skit där också.