Femina ställer sjukvårdsministern till svars – var är alla hormonplåster?

Efter reklamen: Se Klimaktet med Acko Ankarberg Johansson här!

I flera år har hormonplåstren för klimakteriebesvär varit svåra att få tag på. Apotekshyllorna ekar tomma, och för många kvinnor riskerar vardagen och välmåendet rasa.

Under våren har Femina, tillsammans med vår systertidning MåBra, djupdykt i frågan som drabbar kvinnor över hela landet. Med granskningen Plåsterjakten, som publiceras i dag, ställer vi oss frågan:

Jakten på östrogenplåster – apotekspersonal möter förtvivlade kvinnor: ”Ett helvete”

Var är alla hormonplåster?

I veckan är Femina på plats i Almedalen för att delta i samtal och debatter om bland annat klimakteriet – och möta sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. I ett soligt Visby möter vi henne under politikerveckan för en exklusiv intervju med fokus på hormonplåster, klimakteriet och kvinnohälsa.

Vilken gång i ordningen är det för dig på politikerveckan i Visby?

– Typ 25e eller 30e. Men det var ett helt annan Almedalen när jag började. Då var det verkligen partiernas dag och nästan inga andra seminarier. I dag kanske man glömmer partierna litegrann och det är framförallt en bredd av seminarier, som inte är dåligt. Det är en spännande vecka.

Var kommer du ifrån nu?

– Vi har varit i ett seminarium som handlar om samverkan mellan offentligt och privat. Innan har det handlat om diabetes. Och det har handlat om patientens rättigheter i systemet och lite annat.

Vi ska prata om ett ämne som är angeläget för Feminas läsare och följare. Nämligen kvinnohälsa, i synnerhet klimakteriet.

Eftersom vi är i Almedalen, så skulle det vara intressant att få prata med dig om den granskning som nyhetssajten Breakit hade för ett tag sedan, som handlade om att det var flera tunga profiler i näringslivet som öppnade upp om sina klimakteriebesvär, men där medparten då valde att framträda anonymt.

Malin Roos trodde att hon fick en stroke – nu jagar hon östrogenplåster

Vad säger det, tycker du, om var vi är i dag i den frågan?

– Ganska mycket. Inte minst att mycket av kvinnors sjukdomar och ohälsa också är någonting man inte riktigt vågar prata om eller söka för. Vi har ju sett att man inte ens söker för varken klimakteriebesvär eller konsekvenser av en förlossning. Man kan ha fått bristningar, man har svår mensvärk som kanske är något helt annat, nämligen endometrios eller andra sjukdomar.

– Alltså att man är försiktig ens att söka och berätta om det. Det finns något slags stigma eller något annat som är att kvinnor inte berättar. Och det är ju dels allvarligt för att man får en sämre hälsa än de behövde. Men det är också väldigt dåligt för alla unga flickor som inte får veta att man faktiskt kan må bra och att det finns hjälp att få. Så de behöver också förebilder tänker jag, där man vågar berätta att: “Nu mår jag dåligt av det eller det skälet”, men också att det finns hjälp och behandling att få.

Hur var ditt eget klimakterie?

– Jag hoppas att det är över, det är lite oklart om det är det. Jag tar fortfarande de där tabletterna. Jag har försökt sluta ett par gånger och då har besvären kommit tillbaka. Men jag gissar att min doktor i höst kommer be mig att pröva sluta, därför att det är läge att göra det. Men jag visste att det var helt nödvändigt att jag fick de läkemedlen jag fick.

Östrogen då eller?

– Ja, tabletter. Därför att det funkar ju inte att arbeta med de besvär jag hade. Framförallt för att sömnen tog stryk, och jag har alltid haft en god sömn när jag är helt beroende av att sova ordentligt. Jag gjorde inte det längre och då funkar man inte dagtid. Men det är klart att jag visste att det var klimakteriebesvär. Jag har haft en fast läkarkontakt länge så det var inte svårt att säga”jag tror att jag har klimakteriebesvär” . Hon undersökte och sen så fick jag läkemedel och det gav effekt på en gång, så jag hade tur att det var rätt läkemedel för mig. Det kan kräva en del anpassning innan man hittar rätt metod.

Jemima reste till Spanien för hormonplåster: ”Ska livet verkligen vara såhär?”

Har du testat plåster?

– Nej, jag har inte gjort. Jag har plåster för annat, men inte för det.

Femina har under vår granskning mött massa kvinnor som berättar om hur det försämrat deras livskvalitet. Att aldrig vara säker på om man ska få det läkemedel man har fått förskrivet. Och många som reser utomlands som har klipper och klistrar. Samtidigt som vårdpersonal och läkare vittnar om extremt hög arbetsbelastning och merarbete på grund av det här.

Vad är din kommentar till det?

– Det är ju merarbete för alla. Främst för patienterna när man inte får det läkemedel man behöver. Men också för vårdpersonal när man får söka igen och så. Sedan ska vi säga att läkemedelsbristen inte är så stor, men för 5,8 procent av alla förpackningar i dag som är restnoterade eller bristnoterade, för nästan alla av dem så är det jättestora konsekvenser. Så även om man kan säga på totalen är det inte så mycket, men för dem som är drabbade så är det en stor konsekvens.

– Bristen beror inte för att någon har glömt att beställa. Utan det beror på att vi har produktionsstörningar hos företagen som gör att de inte kan leverera. Ungefär hälften av alla brister beror på det. Men också sedan att vi inte samordnar oss i Sverige. Vi har ju 21 regioner som styr sjukvården, vilket gör att vi väldigt sällan samordnar någonting. Så därför gav jag i går besked om en ny utredning på läkemedelsområdet för att få en nationell funktion. Framförallt i rest och brist.

Kritisk mot plåsterbristen: ”Varför?”

Malins jakt på klimakteriehjälp – åkte till andra städer

Man gjorde ju redan 2023 ändringar i läkemedelslagstiftningen som skulle stärka den här försörjningsberedskapen också förhindra eller minska konsekvenserna av bristsituationer. Sedan dess har ju det här varit ett problem. Vad är det som inte funkar där då?

– Fast på totalen har ju bristsituationen gått ner något. Men jag tror inte det handlar om lagstiftningen. Det vi gjorde var att ”om inte ni som företag berättar i tid om risk för rest eller brist så får ni betala en sanktionsavgift”. Och den kunde faktiskt vara upp till hundra miljoner, så det var inga småpengar. Det gör att företag i dag berättar i tid. Nästan alla berättar i tid om när det riskerar att uppstå en brist-situation.

– Men det hjälper ju inte den som står utan. För det är fortfarande så att vi måste få tillgång till dem. Så den här utredningen jag presenterade i går handlade om en nationell funktion där vi kan upphandla till Sverige och bättre priser men också bättre tillgång. Och den andra delen var också att kunna omfördela vid behov. Ibland har vi tillgång någonstans i Sverige på ett läkemedel men det är på fel ställe.

Men varför finns det ingen inhemsk produktion av hormonplåster?

– Det kan inte jag svara på. Det beror på företagen själva. Vi vill gärna ha fler läkemedelsföretag på totalen i Sverige. Både de som forskar, ofta forskar man i fem från 18-20 år innan du får ett läkemedel som kan komma ut i produktion och få betala tillbaka. Så både forska, tillverka, både som forskande företag men också de generiska som vill göra det när ett väl patent eller dataskydd och marknadsskydd gått ut. Vi vill gärna ha hela kedjan i Sverige. Vi har en hel del och det är faktiskt vår största exportvara så det är en av våra viktigaste delar i life science-industrin på totalen för Sverige.

Duons uppmaning till andra män: Prata klimakteriet med er partner

Men inte på hormoner?

– Nej, inte på hormonplåster.

Det kom ju en stor studie från Karolinska förra hösten, som visar att plåster som preparat, är också det säkraste. Ni ska ju kunna erbjuda en trygg och säker vård. Och då tänker jag att det inkluderar väl även kvinnor?

– Absolut, och det är också därför vi gör den särskilda satsningen på 1,6 miljarder för att öka kunskapen om kvinnors hälsa och bli bättre. Allt ifrån förlossning, eftervård, till kvinnors sjukdomar, och det här handlar ju både om endometrios, menssmärtor, klimakteriet men också migrän. Vi har för lite forskning, vi har för lite behandling och framförallt finns det fortfarande lite stigma omkring det som att man inte ens söker vård. Så vi behöver jobba på att vården ska bli bättre men också tala om för kvinnor, du har rätt att söka vård, du behöver inte gå med dina besvär.

Kändiskvinnornas ilska över bristen på hormonplåster: ”Ovärdigt”

1,6 miljarder.. Hur mycket av det här går till klimakteriet?

– De är inte specificerade på varje sjukdom. Det vore dumt, därför att en del regioner jobbar bra med det, andra är dåliga på något annat. Så att man behöver i varje region se till en kontext som talar om vad man ska åstadkomma.

Samtidigt är det till primärvården man ska söka när man har klimakteriebesvär. Och där har vi ju sett att det var en ojämlikhet kvinnor upplevde över hela landet. Men ännu mer kanske utanför storstäderna då. Att det det var problematiskt bemötande när man sökte för sina klimakteriebesvär. Hur arbetar man där?

– Det är också det som Socialstyrelsen har säkert uppdrag att jobba med nu. Både att säkerställa att riktlinjerna blir bra men också att de införs. Vi har haft många riktlinjer som har varit jättebra. Inte minst de som kom på endometrios, kanske vid 2017-2018 någonstans. Så många kvinnor jag mötte som sa, äntligen har de kommit. Sen kom åren och de märkte inga skillnad där de bodde. Och det visar ju att det räcker inte med att ta fram riktlinjer. Vi måste till att de införs och genomförs i hela landet.

...Ja, och när?

– Ja, alltså det ska ju vara nu. Sen fattar jag att ibland kanske det behövs ett år för att få igenom i hela regionen. Det förstår jag. Men inte sju år. För det är ju det tidsperspektivet vi har i dag. Det kan inte vara så att vi ber medborgarna följa lagen, men inte själva gör det i regioner eller kommuner. Så vi måste bli mycket bättre på att leva upp till det som lagen säger.

HR-experten Anna-Karin Mikkelä: Så pratar du med chefen om klimakteriet

Femina har pratat med gynekolog Elisabeth, som är baserad i Stockholm, som berättade att hon har patienter som kommer från hela Sverige, vilket gör också att hon har hamnat i en situation där hon till exempel aldrig kan vabba. Det kan komma någon kvinna som sitter på tåget från Norrland på väg för att träffa henne, och så vidare. Hon känner den här konstanta stressen av att inte kunna hjälpa alla kvinnor som behöver hjälp i den här frågan.

Hur blev det så?

– Jag blir nästan jättearg, därför att det visar att det är ojämställt. Det innebär att när kvinnor söker vård så är det fortfarande så att man blir ivägviftad och man tas inte på allvar. De är samma sak för de som söker för migrän. Eller det de tror är migrän, och så får man höra att ha en alvedon eller så. Alltså man inte ens undersöker och tar kvinnan på allvar och söker ta reda på det.

– För mig är det en jämställdhetsfråga. Man värderar inte kvinnor på samma sätt som män när man söker vård. Och det är oerhört allvarligt om man är medarbetare inom svensk sjukvård och inte klarar av detta.

Läkaren reder ut

Läkaren avslöjar: Det här händer när du slutar med hormonbehandling

Hur ska man då höja den här kunskapsnivån hos allmänläkare till exempel och i primärvården på vårdcentralerna?

– Dels är det arbetet Socialstyrelsen redan gör, men också utredningar. Man kan tycka att det är jobbigt med utredningar. Men det är väldigt mycket bättre tycker jag med utredningar som man får reda på konsekvens än att någon president genom order sittande till ett skrivbord så där lite hip som happ. Så jag tycker att det är bra med lite långa utredningar trots att man får reda på konsekvenser.

– Ett annat arbete vi har haft nu är att all vårdpersonal ska ha rätt till fortbildning i tjänsten. De har inte det i dag. Man får inte rätt att fylla på kunskap, utan det gör man på sin fritid. Och det här kan ju vara en fråga som handlar både om att jag får mer kunskap om de här sjukdomarna, som gör att jag blir bättre i mötet med patienter, kan följa med senaste forskningen och veta vilket läkemedel som är bra, vilken behandling som är bra. Men det kan också handla om hur jobbar jag med bemötande, hur jobbar jag med frågor som jag tycker är svåra. Så rätt till fotbildning, vidareutbildning, hoppas jag snart blir lag och att vi får igenom det.

Efter reklamen: Tilde de Paula Eby berättar om personliga upplevelsen av klimakteriet

Väldigt många kvinnor som beskriver hur det här jagandet efter hormonpreparat verkligen försämrar deras livskvalitet. Att kvinnor i Sverige tvingas resa utomlands, till Spanien, till Frankrike, till England, till Tyskland eller var man nu är. Och som vi sa tidigare också, klipper och klistrar och mixtrar med doser. Är det rimligt?

– Nej, och det är därför som vi har gett uppdrag att faktiskt se vad vi kan göra med nationell samordning. Vi kan inte förlita oss på det system vi har. Vi måste hitta något annat. Jag vill gärna se mer nationella lösningar. Det är därför jag gett uppdraget av en ny utredning. De ska lämna sitt första förslag till februari redan. Det är framförallt vid rest- och risksituation som vi behöver använda de här funktionerna. Alltså när det krisar så behöver vi använda de här funktionerna för att snabbt få fram det man behöver.

Men kan du förstå att de här kvinnorna inte känner sig prioriterade just nu?

– Fullständigt. För det är förmodligen inte första gången heller de möts av det här. De har kanske redan sökt vård, haft svårt att få den vård de behöver och dessutom möts de av att det läkemedlet de behöver inte finns tillgängligt. Så för de flesta så är det inte första gången man möts utav besvikelse, utan kanske andra, tredje eller femte gången.

Om man tittar på det lite mer utifrån ett samhällsperspektiv så vet vi också vilken grupp som är mest sjukskriven i samhället, kvinnor 50-59 år. Dubbelt så många som män i samma ålder. Hur ser du på det eller hur tolkar du den statistiken och utvecklingen?

– Jag tror att det är många faktorer. Dels är det samhällssituationen där man som kvinna i dag förväntas tar hundra procentigt ansvar för massa saker samtidigt. Man ska vara bäst på jobbet, perfekt i hur jag ser ut, hur jag motionerar. Jag ska göra så mycket saker. Har jag barn så ska jag vara den perfekta mamman dessutom. Har jag en relation så ska jag vara perfekt i det. Så mycket som vi förväntas göra. Och i den här rollen kan det dessutom vara så att jag både fortfarande har barn att ta ansvar för och äldre föräldrar som vi också ska ta ansvar för. Det är jättemycket ansvar som läggs på oss, och det är klart att någonstans pyser det ut, för det är ju helt omänskligt att man ska vara ett världsbäst på allting.

– Jag tror att vi behöver i samhället prata mer om att man är tillräckligt bra. Good enough, som man säger på engelska. Vi har för mycket krav på hur vi ska se ut, vad vi ska göra. Det är inte hälsosamt för någon.

– Det är bra att också tala om att man är svag ibland, nu är jag låg och nu är det ingen bra period i mitt liv. Och det måste man tillåtas vara låg också. Man är inte alltid på topp eller perfekt och så. Så det tror jag är en del av samhällsklimatet som vi skulle behöva prata mer om. Det andra är då att sjukvården inte är tillräckligt bra på att ta ansvar för kvinnor. På totalen är vi fantastiska I Sverige, samtidigt är det underbeforskat för kvinnor och det visar att det inte är en jämlik vård.

Berättar för Breakit

Draknästet-profilen Lena Apler om synen på klimakteriet: ”Nått bäst före-datum”

När vi pratar om forskning. Hur kan man påverka att mer pengar läggs på forskning om kvinnohälsa?

– Dels är det att prata prata om att det är underbeforskat. Våga lyfta frågan och samtala om det. Inte för att peka ut syndabockar, utan för att prata om hur vi kan bli bättre.

Vi brukar ju säga att klimakteriet är ett helt naturligt tillstånd, men ändå blir det ett en chock för många kvinnor. Hur kan vi sprida kunskap tidigare, tycker du?

– Jag tycker att Femina gör det, bara genom att lyfta frågorna. Jag tycker att det är jättebra. Genom att man i media lyfter frågor och talar om att här är någonting som många kvinnor drabbas av. Man ofta plockar in kunniga personer, experter, läkare som kan berätta hur det är. Man plockar in patienter, man får olika perspektiv. Då inser man själv som läsare, det är inte bara jag, här finns någonting. Så det är inte bara det att man googlar efter något, man kan också ibland när man läser det faktiskt inse att det här kanske är någonting för mig.

– Och då gillar jag ju bättre när man inte tar kvällstidningsvarianten, utan det är lite mer fördjupade, där man får chans att gå på djupet med både patient och experter så att säga. Du vet det här enkla löpet ibland, att känner du ingenting så är du förmodligen dödssjuk. Det blir lite väl enkelt ibland.

Media och ens eget ansvar. Man ska hinna läsa på överallt. Varför får man inte hem en sån här folder i brevlådan när man fyller 43?

De flesta regioner har någon variant på det. Jag veckopendlar till Stockholm, där kommer 1177 ut, en gång i månaden kanske? De olika teman som de tar upp i det. Sen behöver man ibland kampanjer. Jag vill nog säga att det har varit drivande i frågan för att utrota livmoderhalscancer. Jag tror att vi kommer kunna göra det till 2027.

– Det som du nämnde inledningsvis, att människor känner en osäkerhet för att berätta om sina klimakteriebesvär. Det bevisar att vi behöver våga prata mer om det. Helt naturligt. Och är man kvinna, som jag, som ofta syns offentligt, så är det klart att man ibland sitter där och svettpärlorna kommer.

Ja, men säger du det då?

– Ja. Jag satt på scen i en utfrågning när mina svettpärlor kom.. Jag tyckte att det syntes så jag sa ”Ursäkta, det här är nog bara klimakteriebesvär”. Jag ville mest förklara att det inte var för att jag var supernervös för samtalet, utan att det var klimakteriebesvär som syns. Jag har inte varit rädd att prata om det. Men det är för att jag tänker att det är inte är något konstigt.

Experten: 62 klimakteriesymtom – som inte är vallningar