Jessica Almenäs om livet som högkänslig: "Passar inte in"
Jessica Almenäs har på senaste tiden gjort många kraftfulla och oftast uppskattade ställningstagande i sina sociala kanaler: Exempelvis röt hon till mot mammakritiken, pappakritiken och vaccinvägrarna.
Häromdagen lyfte hon åter ett viktigt ämne då hon för första gången pratade öppet om hur hon ofta känt att hon inte passat in och hur lätt hon tar åt sig av dåliga stämningar. Anledningen? Jessica är högkänslig, även kallat HSP (Highly sensitive person).
Läs också: Är du en högkänslig person? Här är 9 tecken
Det började redan när hon var yngre. Jessica var med överallt och hade många bekanta – men fick aldrig de där starka banden till en grupp, som många andra fick. Hon beskriver sig själv som en flyktig fjäril som aldrig riktigt släppte in någon.
– Jag kände ofta när jag var yngre att jag inte riktigt passade in. Blev ofta lite obekväm i olika sammanhang (även om jag på den tiden var en mästerlig kameleont och mingelproffs) och kände att jag aldrig riktigt bondade som andra gjorde.
Under några år gick Jessica upp i jobbet och fann ett starkt sammanhang där. Hon var en ”duktig flicka”. Men det blev för mycket och 2015 blev hon utbränd. Då kom känslan tillbaka ännu starkare.
– Efter min utmattning har jag återigen landat i att jag inte passar in någonstans. Känner mig lite som en udda fågel överallt. Som om jag får vara med men ändå inte riktigt. Har tänkt på det en del på sistone, själva fenomenet alltså. När det gäller mig personligen är det förmodligen mest i mitt huvud, men jag vet ju att det här är något många unga (och även äldre) människor känner så det är ett intressant fenomen att fundera lite kring, skriver hon.
Jessica tror att sociala medier förvärrar problemen.
– Man matas varje dag på instagram med hur andra umgås, har sina gäng som är supertajta, har middagar och fester som man inte blir bjuden på och man undrar varför man själv står utanför. Och då är jag ändå en vuxen människa som VET att instagram inte har något med verkligheten att göra, hur är det då inte om man är ung? Det är inte särskilt svårt att känna sig misslyckad, konstaterar hon.
Inlägget har fått fler än 100 kommentarer på bloggen och närmare 200 kommentarer på Jessicas instagram.
”Börjar nästan gråta. Så. Spot. ON! TACK Jessica för att du skriver om detta. Du skriver det jag upplevt hela livet. Är 44 år idag och känner alltid in och känner av. Är det bra? Är det dåligt? Varför? Hur kan jag rädda detta? Tittade inte han/hon konstigt nu? Osv. Problemet, och det som tar så himla mycket energi, är grubblandet efter varje gång man känt in en situation. Har jag gjort något? Kunde jag gjort något annorlunda? Så håller det på. Jag brukar aldrig kommentera på soc medier men var tvungen nu för detta värmde – jag är inte själv i detta. ”
”Åh herregud Jessica. Har aldrig tänkt på att det finns en diagnos på mitt tillstånd. I hela mitt liv har jag trott att folk pratar om mig. Både på jobb och i skolan. Är nu 35 år och tror forfarande det. Jag kommer aldrig någon riktigt nära vilket kanske egentligen inte beror på en diagnos. Men jag har alltid känt att jag inte orkar med andra människor, inte orkar engagera mig i andras problem vilket leder till att jag aldrig kommer någon nära. Kanske beror det på att jag lägger min energi på fel tankar. Jag kände att det blev mycket värre 2007 när Facebook kom. Plötsligt kunde jag se vad alla andra gjorde HELA TIDEN. Så sjukt stressande!”
”I mitt (och misstänker jag: även ditt) fall så är jag även en duktig flicka som alltid ska behaga alla och prestera och leverera. Om man då lyssnar på ALLA signaler, även de allra minsta och de som hjärnan själv hittar på, ja då orkar man nog inte till slut.”
I ett inlägg efter tackar Jessica för allt stöd och all igenkänning hon fått:
– Tänk att man kan gå runt och tro att man är helt ensam i något och så visar det sig att det är man inte alls. Varför pratar vi aldrig om det här med varandra?