Sophie och Rasmus i väntas tider. Bild: PrivatRasmus Dahl träffade Sophie Cerbach på jobbet i Danmark. Båda jobbade som kockar på Hilton och klickade på en personalfest.

– Jag minns att det var 80-talstema. Jag skulle se ut som Vince Neil i Mötley Crue och hon hade den där våfflade luggen och tofs på sidan. Riktigt lökigt var det, minns Rasmus med ett leende.

De blev ett par. Till en början med varsin lägenhet i Malmö men ganska snart som sambos och tillsammans började de smida planer för framtiden. De tjänade riktigt bra med pengar i Danmark och diskuterade sparplaner. Om de knegade på ordentligt kunde de lägga undan till semestrar och ett gemensamt boende och börja jobba i Sverige i stället.

Sophie pratade också om att skaffa barn. Rasmus var med på planen men medger, såhär i efterhand, att han var livrädd för den eventuella förändringen. Innan han träffade Sophie hade livet gått ut på att jobba och festa och han var ändå inte äldre än 25.

– Jag har alltid varit lite motståndare till de här stora livsförändringarna, säger Rasmus.

Även om tanken på barn var planterad blev det inte aktuellt förrän vid en middag hos Rasmus föräldrar i Trelleborg.

– Då kläcker syrran att hon och hennes man ska ha barn. Då minns jag vilken blick jag fick av Sophie över bordet.

Sophie förklarade att hon verkligen menade allvar med att få barn.

– Nu i efterhand är jag ju jäkligt tacksam att hon var så bestämd.

Rasmus minns att Sophie väckte honom i triumf en morgon med en sticka som visade att hon var gravid. Det var lite blandade känslor. Han var både livrädd, nervös och jätteglad.

När tanken på att bli pappa hade landat kunde han ägna sig åt viktiga grejor. Som att lansera namnförslag. Rasmus slängde in förslag som Legolas och Aragorn från Sagan om Ringen men blev utskrattad. I nästa vända försökte han lobba för Julius efter Julius Caesar.

– Jag läste mycket om honom just då. Hon sågade Julius så jag testade med Julian och det gillade hon jättemycket.

Sophie var späd men ”modig som fan”

Julian var hett efterlängtad när han kom i slutet av sommaren. Familjen hade precis fått en nybyggd lägenhet i utkanten av Malmö där det låg en förskola tvärs över gröningen. Det såg ljust ut för den unga familjen till en morgon när Sophie upptäckte en knöl i armhålan. De trodde först att det rörde sig om något ofarligt som svullna lymfkörtlar men beslöt att kolla upp det på vårdcentralen. Här beslöt man att det var säkrast att ta en biopsi och sedan fick Rasmus och Sophie åka hem igen för att vänta på besked. Rasmus minns fortfarande vilket datum de fick beskedet. Den 3 januari 2011 var de kallade ner till vårdcentralen.

Läkaren som skulle meddela att Sophie drabbats av cancer bröt ihop.

– Hon brast ut i gråt när hon berättade för oss. Jag tror att hon var en rätt så nybakad läkare och att det här var hennes första tunga besked, säger Rasmus.

Medan alla runtomkring bröt ihop var Sophie ganska samlad. Det var först på kvällen beskedet sjönk in och ångesten grep tag. De bombarderade då sjukvårdsupplysningen med frågor och möttes av en tålmodig sköterska som förklarade att de inte skulle måla fan på väggen än.

– Då lugnade sig Sophie också. Vi kunde faktiskt sova den natten även om det blev sent.

Behandlingen blev tung och smärtsam. Cellgifterna sänkte Sophie som var späd men ”modig som fan”. När det långa håret började falla av bestämde hon sig för att klippa av det.

– Min mamma är frisör så hon kom in och gjorde det. Hon ville hellre klippa av det än att se det falla av i tovor. Också en tung jävla milstolpe.

Sophie, Julian och Rasmus på bröllop i Spanien. Bild: Privat

Man satt där och väntade på nästa andetag men det kom inget.

Behandlingen fortsatte och på sommaren trodde läkarna att cancern var borta. Familjen hann få en solsemester tillsammans i Spanien på hösten innan Sophie började känna smärtor igen.

– Då hade den jävla cancern spridit sig i lymfkörtlarna till ryggen och hjärnan.

Den här gången fanns det inte så mycket att sätta emot. Sophie blev sämre och sämre och till slut var det bara smärtlindring som återstod. Läkarna förklarade upprepade gånger för Rasmus att det inte fanns något mer att göra men han vägrade förstå.

– Jag stretade emot och ville att de skulle fortsätta stråla och behandla henne.

Fastän tiden var på väg att rinna ut hann de med att gifta sig på sjukhuset. Rasmus satt och höll om sin fru in i det sista.

– Jag kommer ihåg hur tyst det blev efter det där sista andetaget. Det hördes inte ett knyst. Man satt där och väntade på nästa andetag men det kom inget.

Rasmus fick hjälp att ta sig genom vardagen och det praktiska av sina närmaste och diakonissan som hade fixat präst och bröllopsbukett till giftermålet på sjukhuset. Diakonissan, som en gång konfirmerade honom, har han fortfarande ett starkt band till. Rasmus förhållande till gud är sämre.

– Jag accepterar inte att Sophies död ingår i någon plan.

Rasmus var 27 år när han blev änkeman med en liten son. Sophie skulle fyllt 28 om hon hade levt några veckor till.

Jag låg som ett kolli i mina föräldrars gästrum

Familj och vänner gjorde vad de kunde för att stötta. De tog med honom och Julian på nöjesfält och bjöd hem till grillning. Urnsättningen på Västra kyrkogården i Malmö blev fin. Sophie fick en plats med sol och skugga. Precis som hon gillade.

Några veckor efter urnsättningen brakade Rasmus ihop.

– Jag hamnade i en svår jävla depression och låg som ett kolli i mina föräldrars gästrum. Jag var inte redo att ta tag i saker, berättar han.

Tankarna rusade i skallen. Kanske hade det varit skönare att inte finnas till överhuvudtaget?

– I samma ögonblick som jag tänkte det så skämdes jag ju något oerhört. Det gör jag än idag. Hur kan man bara tänka så när man har en son hemma som precis fyllt två?

Han berättade för sin mamma om sina destruktiva tankar och bara några timmar senare hade hon tjatat till sig ett möte med en överläkare. Rasmus fick berätta om hur han mådde och läkaren skrev ut antidepressiva och kopplade ihop honom med en psykolog.

Det blev en vändning.

– Det var en jäkla tur att jag bad om hjälp. Jag tror det är många som inte gör det och som går och mår dåligt.

Idag vill Rasmus göra nytta med sina erfarenheter och sprida kunskapen om att det finns hjälp att få. Bland annat genom insatser för ideella organisationen Ung cancer. Ett arbete som för Rasmus del inneburit både en ny mening med livet och en bättre kondition.

Kompisen Markus Lindberg tyckte att det var självklart att de två skulle springa Göteborgsvarvet till förmån för Ung cancer.

–  Innan dess hade jag max sprungit 5 kilometer i mitt liv men han sa att vi skulle göra det här om han så skulle släpa mig runt hela banan.

Markus slapp släpa kompisen och paret sprang in hand i hand på 2.09.34.

Han har inte frågat så mycket än

Minnena av Sophie är ljusa och precisa. Rasmus berättar om detaljer som sticker ut. Hur hon förvandlade honom i grunden. Killen som bara jobbat och festat omfamnade plötsligt det Svenssonliv han tidigare föraktat.

Vad de åt vid något tillfälle, vad hon hade på sig och vilka blommor hon gillade. Det finns många bilder och filmer kvar på den lilla familjen som han och Julian kan prata om.

– Han har inte frågat så mycket än men jag är övertygad om att det kommer mer frågor efterhand. I början var jag livrädd att de frågorna skulle komma men det är jag inte längre, säger Rasmus.

Sophie hade en diktafon där hon talade in sina tankar under sjukdomen och skrev dagbok på sin blogg. Rasmus har inte vågat lyssna på innehållet än.

– Jag är livrädd för vad den kan innehålla men den väntar på att Julian är redo att lyssna.

Rasmus säger att han vill berätta historien om Sophie även om det är minnen som fortfarande får det att tåras i ögonen.

– Jag kommer från en blödig släkt och efter Sophie ligger det mycket närmare, säger Rasmus Dahl och torkar kinden med handryggen.

– Men jag tror det är bra att böla lite ibland.

Denna artikel är urpsrungligen publicerad på Året runt.se

Se intervjun med Rasmus i klippet här nedan:

Läs även 

5 saker alla borde veta om depression

Stina Wollter om kris och sorg efter terrorattacken

Forskning: Ett dödsfall kan få ditt hjärta att brista – på riktigt

Luna, 2, fick blodcancer: ”Hon låg som en disktrasa i sängen”

Mer läsning

Femina