Kajsa Grytts hyllning till punken: ”Varit avgörande”

Det var på 70- och 80-talet som punkens vindar blåste allra starkast i världen. Precis som många andra subkulturer som växte fram på den här tiden, och som hade rötter i musiken, byggde punkkulturen på en revolt mot samhället.

Förra veckan, den 29 december 2022, gick modeikonen Vivienne Westwood ur tiden. I en krönika publicerad i tidningen Damernas värld år 2013 berättar Sveriges punkdrottning Kajsa Grytt om dennes betydelse för kulturen.

”Men för mitt personliga liv har punken varit avgörande. Jag hade inte hittat styrkan att gå upp på scenen om det inte var för den, för dem”, skriver hon.

Vivenne Westwoods betydelse för punken

Grytt skriver att punken är en fredlig subkultur, som fick ett rykte av att vara farlig, eftersom signalementen ofta var förenliga med aggressivitet och våldsfetischer.

När någon talar om att ”vara punkig” går tankarna ofta direkt till svart, trasigt, dragkedjan, skotskrutan, kaosiga prints, säkerhetsnål, bondage, hundhalsband eller nitar. Sådant som signalerar anarkism, uppror och stolthet.

”Vivienne Westwood definierar i en intervju punken som en undersökning av om rock'n'roll kan leva upp till det uppror som det säger sig vara”, skriver Kajsa.

Klädedesignern och hennes partner Malcolm McLaren hade en klädbutik vid namn Let it rock som de, år 1975, ändrade namn på eftersom det var nödvändigt att starta en ny revolterande ungdomstrend som tog ett upproriskt avstånd från rocken.

Klädbutiken fick namnet Sex. Här såldes ”fetischkläder, egendesignat à la bondage och T-shirts med tryck av söndertrasade, chockerande arga, bilder och ord”.

I dag vet vi att Viviennes designarv och uttryck hade en enorm betydelse för punkens överlevnad. Under hennes sista år i livet var hon aktiv både som designer och politisk lobbyist.

”Hon talar om att vara punkare, att gå all in, vilket är något helt annat än att vara ’punkig’. Det kostar, och en subkultur har sällan varit mer hatad och blivit så sönderslagen, sin fredlighet till trots”, skriver Grytt om Westwood och fortsätter att reflektera över vad det betyder att vara all in.

”En punkare ’ser ut’ och låter, hen är vanligtvis inte farlig på något annat sätt än vad hen uttrycker. Hotet finns i betraktarens öga. Någon har sagt att punken är historiens första massmasochism.”

Kajsa Grytt om punkens dragningskraft – och mörka baksida

Vad hade Kajsa Grytt då själv för relation till punken? I sin krönika skriver hon hur hon greps av kulturens förföriska förskönande av att uttrycka raseri med total avsaknad för samhällets auktoritet, redan som 15-åring efter att ha sett en bild föreställande en flicka. Flickan på en ikonisk bild tagen av Bernt Claesson, stod i publikhavet på Gröna lund när brittiska rockbandet The Clash var i Sverige år 1977. Hon har en säkerhetsnål tryggt genom kinden.

Därefter växte både Grytts kärlek för punken och punkens framfart i Sverige.

”Det som till en början såg ut som en trend för lättförförda exhibitionister utvecklades. Det slet sig loss ifrån sin kommersiella form och tog sig ner på gatorna”, förklarar hon.

Det var ungefär här som de fyra vännerna Nike Merkelius, Liten Falkeholm, Kajsa Grytt och Malena Jönsson bestämde sig för att starta band; Tant strul. Alla gjorde det. Punken var enorm i Sverige.

”Jag sökte mig från mitt nerrökta flummargäng till den där arga och självsäkra kreativiteten, gick på konserter, övade på elgitarren och var med i ett band. Men jag skulle aldrig kalla mig punkare. Jag gick inte all in, åkte inte på stryk i köpcentret som min vän Nike. Jag simmade inte i det syrabadet, jag doppade bara tårna”, skriver Kajsa avslutningsvis och menar på att hon fogade sig efter samhället tillräckligt mycket för att aldrig bli en ”riktig punkare”.

Kajsa vältrar sig fortfarande i det fantastiska modet som punken gav liv till, men av respekt för ”riktiga punkare”, kallar hon sig inte för det.