Kristin Kaspersen blev sjuk av corona: ”Är försiktig”

För Kristin Kaspersen är julen en av årets bästa perioder. Eller kanske inte just julen, utan snarare tiden innan julafton.

– Jag blir alldeles kär, det är något romantiskt med tiden innan jul. Det är som att alla sinnen förstärks. På stan hänger ljusslingor, i affärerna spelas julsånger och hemma doftar det clementiner och julgran, säger Kristin som vid närmare eftertanke hellre kallar granen, som hon tar hem varje år kring första advent, för just adventsgran.

Träffas ett stenkast från där Kristin Kaspersen bor

– Jag brukar klä den i vitt, silver och guld. Det är så otroligt mysigt att smyga upp på morgonen och mötas av den där skimrande granen. Jag är dessutom en av dem som börjar spela julmusik redan i november, säger Kristin när vi ses på ett av hennes stammishak, endast några meter från där hon bor. Hunden Minoo är med och sover gott på Kristins ullskjorta intill mattes fötter.

Förr var julen en helig tid för Kristin. Då såg jularna likadana ut och den närmaste familjen var alltid samlad. Men under senare år har det sett lite olika ut, inte minst för att sönerna firat med sina pappor vartannat år.

– De jular när jag inte är med barnen sitter jag inte gärna och firar hemma hos kompisar och deras barn. Nej, då gör jag hellre något helt annat. En jul åkte till exempel syrran och jag till New York och firade där. Det blev en kanonresa, utbrister Kristin.

Sönerna med Martin Lamprecht och Hans Fahlén

Inför årets jul har Kristin inget alls planerat. Sönerna kommer att fira med sina pappor eller flickvänner och hon känner att i dessa tider är det svårt att planera för mycket.

– Självklart tycker jag att de absolut bästa jularna är de som jag får fira med mina barn, men nu ser det ju inte ut så och då är det bara att gilla läget. Kanske åker jag till Norge och hälsar på pappa, om man får, eller så kanske jag drar till Åre och åker skidor. Det kan också hända att jag åker upp till Järvsö. I samma område där vi har vårt hus bor flera släktingar och vänner.

På julbordet får det gärna serveras sill eller skinkmacka med senap.

– Vi brukar ha knytis så att alla tar med sig något var till julbordet. De senare åren har jag tagit med mig bland annat en avokadoröra med keso och syrran hade gjort världens godaste grönkålssallad. Till en början suckade de andra, raljerade och sa ”Ni ska alltid vara så nyttiga”. Men som de äter… !

Podcasten ”Kristin Kaspersen nyfiken på”

Kristin älskar advent, som ju betyder ”väntan”, men hon går inte runt och känner förväntan inför själva julen utan njuter av varje dag. Det är tiden innan som är den mysigaste, sedan är det så abrupt över menar hon.

Kristin har, som alltid, många järn i elden. Men hon berättar att hon allt mer försöker hitta ett sätt att jobba med sig själv som varumärke, och i mindre grad arbeta för andra. Ett sådant exempel är podcasten ”Kristin Kaspersen nyfiken på” som hon startade i början av hösten.

– Jag har fått förfrågan tidigare och till en början kände jag inte att jag hade något nytt att tillföra. Men så tänkte jag efter och sökte runt på nätet efter den typen av intervjupoddar som jag har och insåg att det inte fanns så många. Jag är så otroligt nyfiken som person och älskar möten med människor. I min podd har jag möjlighet att bjuda in spännande och intressanta människor som har något inspirerande att säga i olika ämnen. Det är vansinnigt kul, bland det roligaste jag gjort, säger Kristin.

Leder ”Svenska hjältar”-galan

Trots att hon utvecklar egna projekt för sina egna kanaler kommer hon nog aldrig att sluta att ta uppdrag som idrottsgalor eller som nu i december, då hon ska leda årets gala ”Svenska hjältar”.

– Det känns otroligt fint att få leda just denna gala och hylla vårt lands hjältar. Just i år, under en kris, lyfter vi fram extra många små hjältar som gjort väldigt stor skillnad.

Har skrivit boken ”Vägen till att leda mig själv”

Men framför allt är Kristin nu aktuell med sin femte bok.

”Vägen till att leda mig själv… via stigar, berg och snår” har sitt ursprung i Kristins funderingar kring sambandet mellan stress och ohälsa.

– Jag har genom livet skapat så mycket stress inom mig själv. Stress som man i många fall kunnat göra något åt. Samhället sänder i sig ut så mycket som stressar oss och jag frågade mig själv vad jag kan göra för att minska den inre stressen, säger Kristin.

Efter att ha samtalat med en läkare om hur stress påverkar människan är Kristin mer övertygad än någonsin om att stressen kan göra oss sjuka.

– Det finns bevis på att vi kan bli sjuka av stress, men man kan göra vad man kan för att må så bra som möjligt. Jag har utgått ifrån mitt eget liv, mina egna perspektiv och historier. Utifrån det vill jag inspirera andra att se över sina liv, om det finns något de kan göra i sin vardag för att minska stressen, menar Kristin.

Sonen Filip blev startskottet för att älska sig själv

Hon vill absolut inte ge pekpinnar och säga åt andra vad de ska göra eller hur de ska leva sina liv. Det handlar istället om att väcka en nyfikenhet och förståelse. Kristin skriver till exempel om kampen att ständigt söka bekräftelse. Hon beskriver hur hon som barn fick skratta och gråta. Att visa sig känslig och sårbar var inget konstigt under barndomen. Men så hände något under tonårstiden. Hon tappade bort sig själv och även om hon hade rätt bra självförtroende kände hon sig osäker i sig själv. Resan att bygga upp sin dåliga självkänsla påbörjades egentligen först när hon blev mamma.

– Jag minns ett tillfälle då jag kom hem från jobbet och kände att jag inte gjort vidare bra ifrån mig. Filip, som då var 3 år, mötte mig vid dörren och utbrast: ”Jag älskar dig mamma”. Det där blev startskottet. Jag tänkte att jag önskade att jag älskade mig själv lika mycket som mina barn älskade mig. Men barn gör som vi vuxna gör. Om inte jag älskar mig själv för den jag är ökar risken att mina barn inte ska älska sig själva för vilka de är, så jag började jobba med mig själv, säger Kristin.

Hon fortsätter:

– Bekräftelse är fint och nyttigt, både att ge och få. Men jag tror att bekräftelse i sig kan skapa en viss stress. Jag tror det är viktigt att tidigt lära sina barn att bekräfta sig själva. Om de till exempel frågar ”Mamma, är jag fin i den här tröjan?” ska man kanske vänta med att svara vad man tycker. Istället kan man ge motfrågan ”Vad tycker du själv?”. Säger då barnet att hon eller han känner sig fin i tröjan kan man svara ”Vet du, det tycker jag med”, säger Kristin.

Så resonerar Kristin Kaspersen om Instagram

Hon betonar att man kanske inte ska lägga så stor vikt vid den yttre bekräftelsen. Under sin uppväxt har Kristin haft stort bekräftelsebehov och hon menar att det är en del av livets gång, men att hon fått jobba med att bekräfta sig själv. Hon beskriver också hur det i dagens samhälle med alla sociala medier är lätt att bygga upp en ”felaktig självkänsla” utifrån till exempel antalet likes på Instagram.

– Det känns som att vi många gånger lägger upp något för att bli bekräftade mer än att vi har något att berätta, säger Kristin som aktivt tänker till lite extra innan hon lägger ut ett nytt inlägg.

– Jag ställer mig alltid frågan: ”Varför vill du lägga upp den här bilden och texten?” Om det är för att jag vill bli sedd låter jag det vara och känner efter vad det egentligen handlar om. Först när jag känt in mitt svar så tar jag ett beslut om jag vill lägga upp eller inte. Jag reflekterar även när jag tittar på hur många likes eller kommentarer jag fått. Varför är det viktigt? Idag tittar jag på hur många likes jag fått för att se vad mina följare tycker om för inlägg och om det är något dom inspireras av. Det är det jag tycker är roligast med Instagram. Att inspirera, upprepar Kristin.

Antaganden är något annat som Kristin tror många lägger onödig energi på. Hon menar att man kan gå och irritera sig en hel dag på en person som kommit försent till ett möte och utgår från olika antaganden om varför.

– Antaganden är en lögn tills du vet vad sanningen är. Fråga istället personen om anledningen, kanske personen hade besökt sin sjuka mamma och lämnat en blomma? Sådana här irritationer inombords kan växa och bli till jättestora berg. Och det är du själv som bygger dem. På mina föreläsningar brukar jag inleda med att fråga ”Hur många tycker om att vara irriterade?”. Aldrig har någon räckt upp handen, berättar Kristin.

Berättar om förväntningarna på en dejt

Hon pratar även om förväntningar vi har inom oss. Bara för att vi inte är raka med varandra om hur och varför vi vill ha saker och ting på ett visst sätt, skapas missförstånd och besvikelser. Helt i onödan egentligen, tänker Kristin som beskriver sig själv som mer rak i sin kommunikation idag än när hon var yngre. I sin bok beskriver Kristin ett tillfälle då hon bjudit hem en kille. Hon kom hem efter en arbetsdag och hade byggt upp ett scenario om hur deras dejt skulle se ut, vad de skulle prata om och vad de skulle göra. Han i sin tur hade förväntat sig att Kristin skulle ha lagat middag, eftersom hon hade bjudit hem honom till sig.

– Våra egna förväntningar stod i vägen för de kärleksförklaringarna vi gav varandra. En stress och besvikelse som vi var och en behöver ta ansvar för. Vi ville båda visa vår kärlek men vi såg inte kärleken vi gav varandra, förklarar Kristin.

Kristin Kaspersen smittad av coronaviruset

Hon menar att saker som bekräftelse, antaganden, förväntningar och en rad andra små saker i vardagen skapar stress och i det långa loppet kan göra oss sjuka.

I januari i år reste Kristin till Bali, främst för att skriva boken. Hon ville börja ”helt blankt”. Väl där kände hon att hon behövde göra vissa förändringar i sitt eget liv innan hon kunde skriva en bok om att leda sig själv.

– Jag hörde av mig till min förläggare och sa att vi behövde skjuta på min deadline. Därefter lade jag ifrån mig datorn och tog istället hand om mig själv. Intill mig hade jag bara en anteckningsbok som jag började skriva i, berättar Kristin.

– Jag bär fortfarande på antikroppar och har känt mig frisk i flera månader. Men kroppen påverkades. Precis innan jag blev sjuk lyckades jag genomföra Vasaloppet. Men vid midsommar, efter sjukdomstiden, orkade jag knappt springa två kilometer utan att det kändes som en enorm pärs. Det har tagit tid att återhämta sig och även om kroppen klarat av det så har jag en enorm respekt för sjukdomen. Jag går inte runt och är rädd för att drabbas igen, men jag är försiktig.

Följde i mamma Barbro ”Lill-Babs” Svenssons spår

Kristin berättar hur hennes kropp tog stryk och att hon drabbades av enorm trötthet. Det var svårt för Kristin att skriva på boken, men så kom sommaren och hon åkte till Gotland. Det var första sommaren på 23 år som hon inte behövde tänka på någon annans behov, hon kunde göra exakt vad hon ville.

– Jag hade så många planer för sommaren som ju aldrig blev av. Jag åkte till Gotland och tog en dag i taget. Jag vet att jag inte kommer leva själv resten av livet och tänkte att jag måste passa på att hitta på saker på egen hand nu medan jag kan. Jag tog chansen och det visade sig bli en helt fantastisk sommar. Jag började med att åka till ”Grå gåsen” där mamma spelade in "Så mycket bättre” och sedan åkte jag vidare till en kompis som har hus på ön, säger Kristin som blev helt förälskad i Gotland.

Åter i Sverige kunde hon, på grund av att alla hennes föreläsningar ställdes in på grund av pandemin, ta sig tid för skrivandet. Men redan i ett tidigt skede av pandemin drabbades Kristin själv av corona. Hon kände sig inte jättesjuk, men hade feber ungefär varannan dag under flera veckor. Efter fyra veckor tog hon sig till sjukhuset där de sa det vara covid-19.

Det slutade med att Kristin åkte till Gotland totalt fyra gånger, senaste under tidig höst. Till den här boken har Kristin även fotograferat alla bilder själv.

– Att fota är för mig som jag tror golf är för många. Ett sätt att slappna av, meditativt. Jag tror aldrig jag känt mig i nuet så mycket som när jag gick runt i Gotlands vackra natur och fotade, säger hon.

Bara hunden Minoo som sällskap

Under senaste vistelsen bodde Kristin i ett litet hus som låg helt öde på en äng men nära stranden. Hon hade bara med sig sin hund Minoo som sällskap och under den här perioden kunde hon slutföra boken med alla texter och bilder.

Någon hundmänniska har Kristin aldrig egentligen känt sig som och i början tänkte hon att det kanske var en korkad idé att skaffa hund när barnen är på väg hemifrån. Men efter 2 1/2 år som matte känner hon att en hund ger mer än vad den tar.

– Minoo är alltid glad när hon ser mig och kommer alltid och lägger sig intill mig när jag jobbar eller ser på TV. Dessutom ser hon till att jag tar avbrott i skrivandet och tar mig med ut på promenader.

Många förknippar dig med styrka och positivt tänkande. Drabbas du aldrig av mörka dagar?

- Vi bär alla på olika personligheter. Jag är inte den som blir deprimerad eller bitter. Men visst, jag minns speciellt en lördag under sjukdomstiden. Jag skulle egentligen befunnit mig på bröllop i Frankrike, men låg nu själv i min lägenhet och jag minns att det regnade. Jag brukar ge mig själv några minuter då jag frågar mig varför jag känner eller mår som jag gör. Jag tänkte efter och kom fram till att det som gjorde mig ledsen var det faktum att jag kände mig ensam. När jag kom på anledningen kom jag över den ledsamma känslan. Vi hanterar alla saker och motgångar på olika sätt.

Har du blivit bättre på att visa dig sårbar i din omgivning?

- Jag tycker det är lättare bland vänner än i relationer. I tidigare relationer har jag känt att jag inte räcker till. När någon lämnat mig har jag känt att det beror på att jag visat mig för skör. Numera inser jag att det är en styrka att visa sig sårbar. Att vara sårbar är inte detsamma som att vara svag.

Vad ger dig livsglädje?

– Åh, att få skratta tillsammans med mina barn. Vi satt för ett tag sedan och spelade något slags sällskapsspel tillsammans och jag skrattade så jag knappt fick luft. Killarna är så sjukt roliga och vi har väldigt kul ihop. Jag kräver inte så mycket av vardagen och är väldigt lycklig i mig själv. Men det finns inget som går upp mot att se sina barn lyckliga.

Finns det något som skrämmer dig?

– Att det ska hända mina barn något. Jag är också extremt rädd för att åka färja. Jag åkte med Estonia bara en månad innan fartyget sjönk och när vittnena i efterhand beskrev var de befann sig på båten och hur det såg ut kunde jag se allt framför mig. Det blev ett slags trauma för mig och det tog över 25 år innan jag åkte färja igen. Det gick bra att resa till Gotland nu i år, men att åka båt utan att känna mig rädd dröjer nog. Jag skulle aldrig boka en kvällstur, jag behöver se land så jag vet åt vilket håll jag skulle behöva simma.

Din äldste son har redan flyttat hemifrån, vad känner du inför att din yngste snart kan vara på väg ut?

– När Filip flyttade hemifrån kändes det såklart abrupt, en märklig känsla att inte vara behövd 24-7. Samtidigt hade jag Leon kvar. Det är svårt att säga hur tomheten när båda är utflyttade kommer att påverka mig. Samtidigt är jag ju van vid varannan vecka-livet. Jag upplever det inte så konstigt att inte ha barnen hos mig hela tiden. Men jag säger ofta till dem att visst vore det väl konstigt om jag inte längtar efter dem när de är borta? Jag vill så klart att de ska ge sig ut i världen, men jag saknar att ha Filip hemma och jag kommer att sakna Leon den dag han flyttar hemifrån. Men sakna är kärlek och det är inte jobbigt. Min uppgift är att hela tiden visa att jag finns här för dem, oavsett. Det spelar ingen roll hur gamla de är, jag kommer alltid vara deras mamma. De vet att jag finns här. Men jag har också sagt att från den dag de är vuxna och vill ta ansvar för allt, har de också 50% ansvar för vår relation. Jag har också sagt att nu är jag vuxen-mamma. Jag är helt ny i den här rollen och gör inte allltid rätt.

Som mamma till barn som har ADD samt ADHD, vad har varit tuffast?

– Det har inte känts så svårt för mig som mamma att möta dem och deras behov. Däremot har hela skolbiten varit tuff. Skolsystemet handlar om att på prov och läxförhör visa vad man kan. Världen är enormt prestationsbaserad och viktigast är att du kan bevisa kunskap på skolans premisser. Det gör ont i mig, som mamma, att se på när ens barn inte respekteras för sina styrkor. Detta har varit den absolut största kampen. Varför inte se barnens personligheter och uppmuntra det som de är duktiga på? Tack och lov är vi mer öppna för människor med diagnoser idag. Det handlar inte om någon ”kändisdiagnos”, som någon uttryckt det. Det är många kreativa personer som till exempel har ADHD.

Längtar du efter att träffa någon ny partner?

– Ja, det är klart att jag längtar och ser fram emot det. Det blir ofta så knäppa rubriker hur jag än svarar på sådana här frågor. Jag ser som sagt inte att jag kommer att leva ensam resten av livet. Men jag letar inte och mår så väldigt bra i mitt liv där jag är nu, så jag måste inte ha någon annan för att bli lycklig. Jag går inte heller och bygger upp förväntningar kring den man jag kanske fastnar för, då stryker man ju automatiskt bort så många män, personer som jag kanske egentligen skulle behöva i mitt liv. Jag attraheras av människor som är drivande, men även människor som hittat sin balans och är grundade i sig själva. Jag vill ha en rolig och okomplicerad relation och så tror jag det kan bli när båda två är trygga i sig själv. För mig är det viktigt att ha kul och att känna tillit till varandra.

Läs mer:
Kristin Kaspersen och Malin Berghagen för vidare Lill-Babs fina tradition
Malin Berghagens barn har vuxit upp – så ser de ut i dag
10 kändismammor och deras döttrar – när de är lika gamla