Karin Törnblom/TT

Det är 2007 som humorserien Mia och Klara har premiär på SVT, och genast blir till en stor succé på kanalen. Den nya duon Mia Skäringer Lázár och Klara Zimmergren blir en kraft att räkna med i humor-Sverige.

I dag är Mia Skäringer Lázár en av landets mest hyllade humorprofiler, som har sålt ut de största arenorna med sin föreställning No more fucks to give. Men där hade hon kanske inte varit utan mötet med Klara Zimmergren – något hon nu reflekterar över i ett inlägg på Instagram, där hon minns tillbaka till första mötet med vännen.

Mia Skäringer Lázár gästar ett radioprogram på P4 där Zimmergren är programledare, och de två börjar skämta med varandra i sändningen och hittar snabbt en jargong.

”Plötsligt säger hon något som jag hakar på och under några minuter klättrar vi på varandra, igenom varandra och det är som om vi blir musik. Som om det går en tonträff genom märg å ben. Blir till humorförälskelse. Till en stark längtan. Jag vill bara ha mer av henne. Att få skratta igen och igen, tappa kontrollen, tappas på sorgen. Skratta så tårarna rinner, så ångesten trycker sig ut genom öronen som matadorens cigarett i Ferdinand. För mig, just där och då i mitt liv är det så befriande att slippa vara ensam mera”, skriver Skäringer på Instagram.

Mia Skäringers kamp under karriären – räddades av vännen

Under perioden hade hon det trögt i karriären – hon försökte slå igenom som ståupp-komiker utan framgång, och menar att hon kunde bli utbuad och få höra könsord från publiken när hon uppträdde på anrika komikerklubben Norra Brunn.

Mötet med Klara Zimmergren startar en ny period i Mia Skäringer Lázárs liv, och gör att hon vågar testa sig fram och i slutändan bli så framgångsrik som hon blivit – något hon inte tror hade kunnat hända utan Klara Zimmergren.

”Hon leker fram mig utan att jag själv märker det. Utan att jag blir rädd. Och jag leker fram henne. Och vi behöver aldrig synas. Vilket gör att vi är helt ifred från utseende och kroppar. Det var på så många sätt hon som hittade mig i kurragömman. Utan henne hade jag nog fastnat i solhälsningen, i en falsk ton på en pentatonisk flöjt. Utan henne hade jag kanske bosatt mig i ett lerhus i Järna”, skriver Skäringer.

Läs mer:

Carolas ursäkt efter kritiserade videon

Kristin Kaspersens härliga hyllning – till sina rynkor

Gravid tvåbarnsmamma mördad – hittad i pojkvännens frys

Visa det här inlägget på Instagram

Säg mitt riktiga namn så kanske skorna börjar synas. Säg det igen och igen. Det är på så många sätt Klara som räddar mig. När vi möts inuti ett skratt som aldrig vill ta slut. Vi sitter i ett radioprogramm på P4. Jag är bara där som tillfällig panelmeddlem och hon jobbar med programmet. Plöstligt säger hon något som jag hakar på och under några minuter klättrar vi på varandra, igenom varandra och det är som om vi blir musik. Som om det går en tonträff genom märg å ben. Blir till humorförälskelse. Till en stark längtan. Jag vill bara ha mer av henne. Att få skratta igen och igen, tappa kontrollen, tappas på sorgen. Skratta så tårarna rinner, så ångesten trycker sig ut genom öronen som matadorens cigarett i Ferdinan. För mig, just där och då i mitt liv är det så befriande att slippa vara ensam mera. Jag kunde börja se sammanhangen igen. De nya. Jag kunde börja se mig själv i humorspegeln. Aldrig mer skulle jag förgigga till Lennie på Norra brunn. Sitta i det flottiga köket och lyssna på hans självgodhet när mina 20 minuter gått käpprätt åt helvete, när de buat och sluddrat könsord och han hakat på skämtet, legetimerat stämningen i lokalen och njutit av att kamma hem det överförfriskade volvogänget i publiken. De som redan från början var hans. De som aldrig ens kunde bli mina. En mallig whisky och de utåtstående bootsen på bordet. Lilla gumman. Ditt matrieal funkar kanske inte riktigt här. Vår tid i radion gör att jag hittar mig själv igen fast från en ny oväntad vinkel. Klara bländar mig med sitt heljus. Sin självdistans. Jag känner igen hela min familjs humor i henne. Bekanta smaker fast i en mer akademisk återhållsamhet. Inte så bonniga, vulgära och bohemiska toner som mina. Hon leker fram mig utan att jag själv märker det. Utan att jag blir rädd. Och jag leker fram henne. Och vi behöver aldrig synas. Vilket gör att vi är helt ifred från utseende och kroppar. Det var på så många sätt hon som hittade mig i kurragömman. Utan henne hade jag nog fastnat i solhälsningen, i en falsk ton på en pentatonisk flöjt. Utan henne hade jag kanske bosatt mig i ett lerhus i Järna. #enkvinnligkomikersdagbok

Ett inlägg delat av Mia Skäringer Lázár (@miaskaringerlazar)