Micael Bindefeld om maken Nicklas tuffa kamp mot cancern: ”Helvetet”

I mitten av mars 2022 såg livet och tillvaron ljus ut för Sveriges mest kända festfixare och eventarrangör.

Pandemin som drabbat hela världen brutalt och även inneburit ett hårt slag mot hans egen bransch och verksamhet, började vika av. Micael Bindefelds stiftelse hade delat ut sina stipendier på Kungliga Dramatiska Teatern och han och Nicklas Sigurdsson, Micaels partner sedan 25 år tillbaka, såg med förväntan fram emot sonen Simeons första skoldag till hösten. När plötsligt det fulaste av trynen uppenbarade sig och raserade hela alltet.

Nicklas drabbades av cancer.

Micael Bindefeld om maken Nicklas tuffa kamp mot cancern

Nicklas man bestämde sig direkt för att han inte skulle skulle dölja sin sjukdom men de pratade inte om kampen utåt.

Bara en månad efter cancerbeskedet gick Micael och Nicklas på QX-galan tillsammans, hand i hand och med lika rakade skallar.

Läkarna gav beskedet att prognosen för tungbascancer, som diagnosen löd, var god. 95 procent blir botade och friska men det var försvårande omständigheter i Nicklas fall. Han hade metastaser på båda sidorna av halsen vilket indikerade att han gått med cancerceller i kroppen under många år.

Cancern var inte operabel och läkarna kunde inte påbörja strålning förrän metastaserna hade krympts rejält.

”Hur mycket jag än försökte slå bort de mörkaste tankarna kom de ändå över mig. Tankar på Nicklas mamma Gullevi som gått bort i cancer endast 56 år gammal och tankar på vad Nicklas alltid sagt, även långt innan han själv blev sjuk.

”Jag vet att jag kommer dö ung. Vi har det i släkten”, berättar Micael Bindefeld i sin kommande bok.

Feminas Malin Roos: ”Nicklas sjukdom förändrade Micael”

Han var också mitt i processen med sin självbiografi när familjen drabbades av det tunga sjukdomsbeskedet.

Boken är skriven tillsammans med Feminas reportagechef Malin Roos, som berättar:

– Det är klart att det ställde upp och ned på det mesta när Nicklas blev sjuk. Micael och jag jag skulle resa till Palma för att jobba med boken kort efter cancerbeskedet och Micael var givetvis helt förstörd av oro. Även om vi försökte att jobba på med texterna, var ångesten ständigt närvarande.

Hur konstigt och skrämmande vardagen än blev föll Micael Bindefeld och hans familj in i nya rutiner med mediciner, cytostatika och strålbehandling. Hela våren och början av sommaren följde ganska exakt den utveckling som läkarna hade informerat dem om. Vid midsommar var det dags för den sista cytostatikakuren och de tänkte “skönt, nu är det snart över”.

”I stället började helvetet”, som Micael uttrycker det i den kommande boken. Hans man kom hem efter sin sista dos sönderbränd och med oerhörda smärtor, kunde varken äta eller dricka, knappt prata och inte sova.

När makarna gästar SVT:s talkshow Carina Bergfeldt under fredagskvällen får också Micael berätta om det viktiga anhörigperspektivet:

– Nej, men det var ju ett helvete faktiskt skulle jag säga. Under åtta veckor så hade ju Nicklas då ingen möjlighet att varken äta eller dricka. Då menar jag inte ett riskorn, inte en vattendroppe, inte ens svälja hans egen saliv. Han hade slang på magen och fick all näring och vätska den vägen. Under fyra av de veckorna kunde du nätt och jämnt prata. Du hostade bara, och du kunde inte ens viska. Vi sms:ade bara till varandra.

I boken berättar Micael Bindefeld hur den lilla familjen tvingades dela upp sig, att Nicklas sov i det stora boningshuset i sommarstället i Aspvik utanför Stockholm, medan han själv och sonen Simeon drog ut madrasser till lekstuga där de låg tätt intill och läste sagor.

– På något sätt vara det som att Nicklas cancersjukdom förändrade Micael och bokprocessen. Han fick närmare till sina känslor och hade lättare för att öppna upp om saker i livet som hade varit svårare, säger Feminas reportagechef Malin Roos som är medförfattare till Micael Bindefelds självbiografi Mannen Myten Minglet, som släpps på Albert Bonniers förlag den 21 april.

I oktober 2022 kom det efterlängtade beskedet att det inte fanns någon förhöjd aktivitet och inga cancerceller kvar i Nicklas kropp.

Exklusivt utdrag ur Micael Bindefelds bok Mannen Myten Minglet

”Vill du titta?” frågar läkaren och Nicklas svarar utan att tveka.

”Självklart”. Typiskt honom. Jag funderar på hur man är skapt om man vill se på samtidigt som jag vet exakt hur min man är skapt när den trådsmala kameraoptiken förs upp i hans näsa och ned genom svalget. Jag känner hur jag börjar svettas. Är det inte extremt varmt härinne? Det måste vara munskyddet. Jag passar på när ingen ser och drar masken ned under hakan. Väljer att fästa blicken på den unge, trevlige läkaren istället för den väldiga skärmen på väggen. Hur gammal kunde han vara, doktorn? 30? 35? Jag börjar räkna baklänges och landar i slutsatsen att han i alla fall måste varit en dedikerad man som tidigt vetat vad han skulle göra med sitt yrkesliv.

Nicklas sitter med ryggen mot mig. Jag kan inte se hans ansikte men vet ändå exakt hur han ser ut. Precis som jag vet exakt hur han ser ut när han skrattar åt töntiga djurklipp på YouTube, blicken han får när jag ger förnumstiga instruktioner om något han redan kan och vet, rynkan mellan ögonbrynen som dras ihop när han säger åt Simeon att det räcker med iPad för dagen. Lugn. Beslutsam, Stoisk.

“Jag vill inte att du lindar in någonting, jag vill att du är ärlig och talar om precis som det är”, förklarar Nicklas för läkaren och jag får fortfarande inte luft. Trots att munskyddet är borta. Men vad är det som droppar? Är det kanske något fel med ventilationen?

Vi hade pratat om det i hissen på vägen upp. Om alla negativa skriverier vi läst i media om Nya Karolinska i kontrast till hur professionellt och välordnat vi själva hade tyckt att det var när vi kom dit. Det var nog lite kallprat också i och för sig. Stressen, oron och knappen i hissen som ingen av oss ville trycka på. “Onkologi”.

Det var omöjligt att ta in. Han var stark som en oxe och om han varit sjuk hade det väl rimligtvis märkts på något endaste vis. Jag rekapitulerar för tusende gången för mitt inre vad Nicklas bror Ulf sagt när vi åkte skidor med våra familjer i Åre på sportlovet och Nicklas bad sin bror, läkaren, att känna på hans hals. Nicklas hade haft värk i nacken och ner över axlarna i åratal, han hade gått till kiropraktorer, massörer, naprapater och akupunktörer utan att det blivit bättre. En dag på gymmet när han såg sig i spegeln tyckte han sig skönja en utbuktning på halsen.

Ulf hade känt och tryckt och sagt någonting i stil med att om det var farligt så skulle svullnaden inte röra på sig. Eller om det var tvärtom. Kanske var det en efterhandskonstruktion. Jag mindes inte nu. Jag ville inte veta. Inte höra.

Det som droppade droppar inte längre. Det rinner. Ner i ögonen, över ryggen och hela kroppen. Jag inser att jag är fullständigt dyblöt av min egen svett. Stolen står stadigt mot väggen men börjar ändå gunga när jag hör läkarens röst i det sterila undersökningsrummet.

“Här har vi den! Här är modertumören.”

//

Nu stod jag på terrassen i gryningen efter ännu en sömnlös natt, blickade ut över hustaken, oförmögen att ta in allt det vackra. Fullständigt förstörd av oro och tankarna som snurrade i huvudet.

”Vad skulle hända med Lönneberga? Behövde vi upprätta ett testamente? Simeon! Hur ska jag ensam kunna ge honom en familj? Vad gör Nicklas nu, har han ont, kan han sova, vad tänker han på?

Jag hade vaknat av att jag grät och Simeon sov fortfarande när tystnaden på terrassen bröts av att Nicklas ringde. Han frågade om jag hade sovit gott och jag svarade rakt från hjärtat.

“Nej, det är väl klart att jag inte har. Jag bara gråter hela tiden”.

“Varför då?”

“Vad fan tror du? För dig och för oss såklart. För Simeon!”

Nicklas röst i andra änden var helt lugn när han förmedlade att det inte fanns något för mig att vara orolig för.

“Du tror väl inte att jag tänker lämna dig och Simeon. Det kommer aldrig hända.”