Allt du vill veta om Estrid Ericson – kvinnan bakom Svenskt Tenn

Säg Svenskt Tenn och de allra flesta svenskar får en känsla, ett minne eller till och med något drömmande i blicken. Någon minns hur det var hemma hos farmor, en annan tänker på kudden hemma i soffan eller den där bröllops­presenten till bästa väninnan. I dag säljs föremål och möbler från Svenskt Tenn för astronomiska summor på auktioner världen över och en ny generation konsumenter har hittat till butiken.

Nästa år fyller företaget med den klassiska adressen Strandvägen 5 i Stockholm 100 år. Grundidén är fortfarande densamma: att utveckla produkter tillsammans med olika formgivare.

Kvinnan bakom hundra år av innovativ inredning är Estrid Ericson. När hon dog tog brorsdottern Inger Erikson-Zaabi hand om fasterns osorterade pappersarkiv och packade ner det i kartonger. Här fanns vänners brev, handskrivna anteckningar och information om ämnen som engagerade henne, som estetik, konst, litteratur, djur, natur, odling och hälsa. Efter 40 år i källaren övergick lådorna till dottern Fanny Zaabi Behrer som gav skribenten och formgivaren Hedvig Hedqvist i uppdrag att sortera och kartlägga pappersfynden. Resultatet av resan genom arkivet är den nya boken Estrid Ericson.

– Det har varit helt fantastiskt. Jag har fått en helt ny bild av Estrid Ericson, berättar Hedvig Hedqvist, som på sent 1950-tal var praktikant på Svenskt Tenn.

Varje dag skulle hon bära in posten till Estrid, en arbetsuppgift som var både skrämmande och kittlande.

– Jag minns det som att jag var rädd för henne. Ibland var hon kort i tonen och snäste, ibland berättade hon långa historier och visade något hon arbetade med. Jag fattade först långt efteråt att mitt uppdrag verkligen var ett hedersuppdrag som jag antagligen fick för att jag kände Estrids väninna Eva von Zweigbergk genom mina föräldrar.

Arvet efter Estrid

Estrid Erikson (ja, hon stavade så som ogift) föddes 1894 som dotter i en krögar­familj. Familjen drev restaurang och hotell i Hjo och tillhörde den lilla stadens elit. Möjligen var det redan där Estrid fick smak för det vackra, och inte minst det dukade bordets estetik. Hon sökte till Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) med siktet inställt på att bli teckningslärare. Våren 1914 satte studierna fart på allvar och 1918 tog hon examen.

1920 anställdes Estrid i butiken Vackrare vardagsvara som sålde produkterna som hade visats på hemutställningen på Liljevalchs tre år tidigare. Här fanns också nya produkter som initierats genom Slöjdföreningens förmedlingsbyrå mellan konstnärer och industrin. Här kom hon i kontakt med tennet som material, bland annat via formgivarna Nils och Tage Fougstedt.

På våren 1924 dog Estrids far och genom ett arv från honom fick hon möjlighet att starta en egen tennverkstad tillsammans med Nils Fougstedt. Under några intensiva sommarmånader tillverkade de en stor kollektion tennföremål. Med inspiration från sina resor utformade Estrid tennet till personliga och ibland excentriska produkter. När de hade samlat 300 föremål öppnade utställningen Modernt Svenskt Tenn på Smålandsgatan i Stockholm i oktober 1924.

År 1927 flyttade Svenskt Tenn till sin nuvarande adress på Strandvägen 5A. Inredningen av Uno Åhrén anpassades till en vacker scen för tennföremål. Butiken var rymlig och hade väggar målade i Estrids favoritfärg grönt och med ett tak av tenn. Butiken ordnade utställningar efter säsong, dukade bord och fina små stilleben. Idén var då, liksom nu, att utveckla produkter tillsammans med olika formgivare.

Det mest kända samarbetet är förstås det med den österrikiske formgivaren Josef Frank. Det mötte publiken första gången på Liljevalchsutställningen Standard hösten 1934. Till en början hade Estrid och Josef Frank lite olika uppfattning om rummets estetik. Hennes ideal var sobert och diskret, men enligt honom blir ”det smakfulla tröstlöst tråkigt”. Deras samarbete kom att sträcka sig över fyra decennier.

– Man måste erkänna att det fruktansvärda politiska läget med andra världskriget spelade Estrid i händerna i och med att Frank stannade i Sverige. Men hade hon inte träffat honom hade hon säkert hittat någon annan som var lika kvalitetsmedveten och konstnärligt engagerad. Hon var så otroligt duktig på att lyfta det hon var övertygad om var god kvalitet, säger Hedvig Hedqvist.

De enfärgade linnetygen kom tidigt in i Svenskt Tenns sortiment. Med tiden fanns fler än sjuttio nyanser. I dag är några av Estrids favoritfärger kvar, som grönt, cerise och gult. De mönstrade tygerna är kanske det som allra mest signalerar Svenskt Tenn och Josef Frank. Han hade gjort mönster i en strid ström till butiken Haus & Garten i Österrike. Flera av dem fick följa med till Stockholm och är fortfarande några av Svenskt Tenns klassiker, bland annat Estrids favorit Primavera och även Aristidia, Aralia, Chianti, Mirakel och Tulpaner.

Parallellt inleddes ett samarbete med Alingsås Bomullsväveri. Ett av de första mönstren som trycktes var Elefant. Estrid var förtjust i elefanter och hade tidigt med elefanter och hjortar i tennkollektionen.

Estrid hade ett stort socialt umgänge, bland annat i den kvinnliga kretsen som hon kallade ”flickorna”. Flera av dem var journalister som i princip representerade Stockholms ledande dagstidningar och Bonnier­sfärens vecko- och månadspress. Bostaden låg i en våning på samma adress som butiken, men i början av 1930-talet fann hon sitt älskade lantställe Tolvekarna på Tyresö. Det var en ganska enkel sportstuga med vidunderlig utsikt. Hit började hon åka under somrarna och helgerna.

Huset och naturen runt omkring blev en enorm inspirationskälla för henne och 1941 kunde hon, tillsammans med kärleken Sigfrid Ericson, köpa Tolvekarna.

Under sommarsäsongen reste Estrid varje måndag in till Strandvägen från ­Tolv­-ekarna med veckans skörd av blommor och andra växter. Med stora fång skapade hon utsökta arrangemang som fick en ­trogen publik att komma till butiken bara för att njuta och bli inspirerad att ge sig ut i naturen för att själv fylla sina vaser.

Estrids tes var att man behöver många olika vaser, men att fyra klassiska former är suveräna i sammanhanget: syltkrukan, inge­färskrukan, bägaren och muggen. ”Vasen är lika betydelsefull för blomman som ramen för tavlan.” Enligt Estrid kan man aldrig ha för många.

För Estrid var det viktigt att blanda prisvänliga och exklusiva produkter. Hon var inte ekonomiskt sinnad och litade på att hennes urval skulle locka kunder. Därför hade butiken helst aldrig rea.

– Estrid var modernist tidigt, kanske redan som barn. Hon hade det på något vis med sig, det satt i ryggraden. När hon tyckte om något så höll hon fast vid det. Samma relation hade hon till människor, vilket är ganska unikt. Men hennes största kärlek i livet var definitivt butiken, säger Hedvig Hedqvist.

”Estrids största kärlek i livet var definitivt butiken”

1974, när Estrid var 80 år gammal, firade butiken sitt 50-årsjubileum. Hon funderade över hur hon skulle göra med sina kvarlåtenskaper. Förutom butiken och alla immateriella värden var det vad som skulle hända med arvet efter henne själv och hennes efterlämnade tillgångar. Estrid hade ett antal syskonbarn som stod henne nära, men ännu viktigare var det att stödja forskning och ut­bildning inom det estetiska området.

Kjell Beijer och hans hustru Märta, som tidigare hade arbetat på Svenskt Tenn, fick köpa företaget och skapade en stiftelse som är ägare än i dag. Genom försäljningen kunde Estrid avsätta en grund till en egen stiftelse. 1975 gick affären igenom.

En av de sista utställningarna hon medverkade i handlade om färgen grönt – Estrids älsklingsfärg. Nu uppmanade den miljömedvetna Estrid: ”Gör ett grönt rum! Måla all fast inredning grön, fönsterramar, lister etc, lägg till matta och tyger.”

Estrid fortsatte att vara chef i några år till, men 1978 skrev hon i ett brev till Kjell och Märta Beijer att hon med sina 84 år kände att det var läge för någon annan att ta över ansvaret. Estrid avled 87 år gammal den 1 december 1981 efter en längre tids sjukdom. Lyckligtvis fanns viljan och kompetensen att förvalta arvet efter Estrid, säger Hedvig Hedqvist.

– Estrid höll alltid fast vid sin idé om kvalitet. Ibland hade hon fel om vad folk ville ha, och erkände det. Men hon var konstnärlig ledare mer än något annat. Det finns få så övertygade personer.