Amy Diamond om nya karriärvalet – berättar själv

Hon var bara tolv år när What’s in it for me? blev ett soundtrack för en kollektiv svensk barndomssommar. Förutom fem studioskivor har hon hyllats som skådepelare i Sanna Lenkens långfilm Min lilla syster och Lukas Moodyssons serie Gösta.

Men frågan är om inte det där mest har varit förberedelser inför det som Amy Deasismont, 29, kastar sig in i nu: att på egen hand skapa tv-serien Thunder in my heart – där hon också gör huvudrollen. Det är en generationsskildring av vår samtid med fokus på relationer, full av hjärta, smärta och drömmar. Hon har skrivit den under fem år.

Thunder in my heart handlar om att bli vuxen

Serien kretsar kring att göra upp med sitt förflutna, men när jag träffar Amy Deasismont skojar hon anspråkslöst om att hennes liv inte är tillräckligt intressant för att serien skulle baseras på det.

– Vuxenblivande och att ta ställning till vem man vill vara när man blir äldre är något som alla går igenom. Det är en spännande, intressant och ibland svår fas i livet. Vad vill man ta med sig in i sitt vuxna liv och vad vill man lämna bakom sig? Seriens huvudkaraktär är just i den fasen och tvingas inse att det är betydligt krångligare att bli vuxen än hon trodde.

Något Amy inte tagit med sig är artistnamnet som hon bar under 10 år, Diamond. I samband med att hon blev äldre och jobbade som skådepelare i Min lilla syster (2015) tillfrågades hon om vad som skulle stå i eftertexterna. Svaret var givet: hennes riktiga efternamn Deasismont.

– Efter att jag hade gjort den filmen kändes det sedan konstigt att jobba under mitt gamla artistnamn. Så det var aldrig: ”Nu räcker det! Nu måste jag heta mitt riktiga namn.” Det var mer en naturlig övergång.

Romantrilogin blev en tv-serie

Under inspelningen av Min lilla syster förälskade sig Amy i att befinna sig i ett team och jobba med en roll. Ett år senare började hon att skriva, utan en plan på att det skulle förändra något i karriären. Hon har tyckt om att skriva sedan hon var tonåring.

– Ett tag jag var helt besatt av Hunger games. Jag skulle skriva en romantrilogi, hade helt orealistiska förväntningar. Skrev runt tre kapitel innan jag tröttnade.

Men en dag när hon var 23 började hon läsa igenom gamla anteckningar från en relation hon haft när hon var 20. Detaljerade texter fulla av allvar och indignation som nu fick henne att skratta. Hon insåg att de kunde arbetas om till underhållande scener, och började att skriva utifrån dessa. Nu har det blivit något helt annat, men det var här Thunder in my heart fick sin början.

– Jag hade ingen plan när jag började skriva, att exakt så här ska det bli. Det kom lite efter hand.

Men du måste ha nått en punkt när du kände ”Det här skulle kunna bli en serie, det här är ju bra”?

– Det kanske låter märkligt, men jag har nästan lättare att tro på det jag gör när ingen annan gör det. Jag har fått några nej längs vägen men har alltid trott på den här historien.

Amy Deasismont jobbade mycket som barn

Barnstjärnans fall är en berättelse som folk inte tycks få nog av. Det verkar finnas ett patalogiskt behov av att riva ner det där oskuldsfulla. Men själv märker Amy Deasismont inga förväntningar på att hon ska förvandlas till något vrak. Hon har heller aldrig känt ett behov av att någon annan ska förstå att hon är vuxen nu.

– Nu har jag så mycket distans till det, jag är snart 30. Jag jobbade väldigt mycket som barn och släppte mycket musik. Jag är glad att jag fick jobba med det jag älskade från en så ung ålder, men för mig känns det länge sedan nu.

Hon förstår samtidigt att hon får många frågor om tiden som barnstjärna. I och med att tiderna har förändrats med Youtubes inträde har fenomenet med unga i det offentliga skjutit i höjden. Men när Amy var liten var det hyfsat ovanligt att vara artist som barn – det uppstod ett intresse kring att det var speciellt och man jämförde henne med Disneystjärnor i USA. En jämförelse hon värjer sig mot.

– Jag vet inte hur det är att vara barnstjärna i USA men jag kan tänka mig att det är en helt annan grej. Jag gick ju i skolan samtidigt som jag jobbade, var kvar i ett ganska normalt liv ändå, hade mina vänner.

Kollar du någonsin in gamla Youtube-klipp på dig själv?

– Haha, det är klart att jag har varit i situationer där jag sett på något från när jag var liten. Jag minns att jag kände mig så stor, så färdiglärd och redo för det när jag var tolv. När jag var elva sa jag: När ska jag få släppa en skiva? Jag hade så verklighetsfrämmande förväntningar och sedan blev det så ändå att jag fick jobba som artist. Knäppt att tänka på det i efterhand, men det jag ser nu är hur liten jag var. Gud, jag var ju verkligen ett barn.

Kan du känna en stolthet när du tittar tillbaka på dig själv?

– Jag kan absolut känna mig stolt över att jag var så modig när jag var liten. Och det är något jag verkligen har försökt anamma som vuxen också, i perioder där jag inte känt mig så modig. Att påminna mig om att inte tappa det där naiva, att våga göra saker som jag inte gjort förr. Det är alltid läskigt.

Är trygg med sambon Charlie Gustafsson

Den här sidan av Amy framträdde på nytt när hon ville skriva ett manus. Hon hade ingen utbildning, hade inte gjort det förr och ställdes inför frågan hur någon skulle lita på att hon klarar av en sådan uppgift.

– Sedan har jag absolut haft stunder då jag börjat tvivla. Då har jag blivit mer ”vuxen” i huvudet och tappat min naivitet. Tänkt: Åh Gud, nej det här är omöjligt. Jag var nog dum som har trott något annat.

Det är trots allt ”bara” en tv-serie och för att avdramatisera allt som kretsar kring prestation och att lyckas försöker Amy vara närvarande i de andra delarna av sin tillvaro. Tryggheten med vännerna samt livet hemma med sambon Charlie betyder massor för henne. Hon konstaterar att allra lyckligast är hon de stunder när hon kan stanna upp trots att hon har väldigt mycket att göra.

– Ibland när det blir intensivt i jobbet är det lätt att ställa lite för höga krav på sig själv. Då är jag extra tacksam över mina vänner och Charlie. Oavsett om jag har haft en dag då jag känt mig inkompetent. Då finns det en trygghet ändå och det är jag väldigt lycklig över, att det finns saker utanför arbetet också.