Stona Wollter har skrivit boken "Kring denna konst"

1:02

Efter reklamen: Fem snabba med Stina Wollter

(1:02)

Fem snabba frågor med konstnären och radioprataren Stina Wollter.

– Jag sörjer just nu. Så intervjun får bli som den blir.

Handen stryker tårar från kinderna, en röst som bryts. I början av året skulle Stina Wollters bok Kring denna konst ha släppts, men efter att hennes pappa, den folkkäre skådespelaren Sven Wollter, i november avled i corona, sköt förlaget upp på utgivningen.

– Jag har känt mig sliten. Jag bearbetar en sorg som är komplex eftersom vi hade en relation med både mörker och ljus, konflikter och försoning, säger hon.

– Men livet kräver sin närvaro.

Stina Wollter bjuder in läsarna

Efter en lång och mörk vinter står nu Stina Wollters första konstbok klar att möta sin publik; ett urval av hennes verk genom årtionden – från måleri och teckningar till kollage, skulpturer och foton. Eftersom konstvärlden för en del kan uppfattas som både sluten och elitistisk är det särskilt viktigt för Stina att alla läsare upplever sig välkomnade in i ateljén. Dörren ska smällas upp på vid gavel: “Häng med, kom sitt här med mig!"

Stina Wollter, 56, är redo. Hon är stolt. Och hon är rädd.

– Kulturhöghästarna kommer säkert att uppfatta boken som “svamlig”. Jag tycker att det finns ett förtryck i uppdelandet av finkultur och fulkultur. Som om jag inte skulle kunna göra angelägen, berörande konst som kanske tar upp djupgående trauman – och samtidigt tycka att det är kul att vara med i Let’s Dance. Som konstnär kämpar jag för bilden av den komplexa, tredimensionella människan.

Stina Wollter på Fjärilsmuséet i Stockholm.

Bokaktuella Stina Wollter är trött på debatten om finkultur och fulkultur.

Rickard L Eriksson

Under första halvan av 80-talet studerade Stina Wollter konst i Göteborg, vid Nordiska konstskolan i Finland och därefter vid Gerleborgsskolan i Bohuslän. I över 30 år har hon arbetat som yrkesverksam konstnär, med otaliga uppskattade utställningar.

Men trots en välmeriterad bakgrund har skrivprocessen inte varit fri från varken ångest eller tvivel, snarare tvärtom. Upprepade gånger har Stina Wollter haft brottningsmatcher sig själv och sin självkänsla. Stångats med rösterna hon är rädd ska komma utifrån, efter att boken har släppts. Tro inte så mycket om dig själv. Vem är du som ska in i bokhyllan bland de stora mästarna?

Skäringer och Mannheimer i stor intervju: En kvinna som suttit full som Plura i tv är otänkbart

Du är din egen strängaste kritiker, och Stina Wollter är inget undantag från regeln.

– Det är som små monster som attackerar mig i huvudet. Men då tänker jag på alla de tusentals, så kallade vanliga människor som kommer till mina utställningar. Som står framför mina målningar och utbrister: “Den här handlar ju om mig!”. Då känns allt lite lättare.

Storasyster Ylva blev sjuk i anorexi

Stina Wollter hittade konsten som 14-åring, eller så var det kanske konsten som hittade Stina. Hon var ensam, skolkade, rökte gräs. De vuxna var upptagna av teaterscenen, hennes äldre syster Ylva sjuk i anorexi, och om kvällarna skulle den unga Stina passa sin lillebror.

I allt kaos blev konsten hennes eget rum.

– Det var det enda jag var bra på – tro fan att jag sökte mig dit. Människan vill vara där det är varmt och tryggt. Att upptäcka konsten är fortfarande ett av de vackraste sakerna jag varit med om. Den är mitt fredade rum.

Stina Wollter på Fjärilsmuséet i Stockholm.

“Man är så full motkrafter. Det är bra med självkritik, men ibland kan man också bli lite väl sträng mot sig själv", säger Stina Wollter.

Rickard L Eriksson

Under uppväxten kände sig Stina Wollter ofta fel.

För stor, för mycket, för högljudd. Bland stjärnorna fanns ingen som hon, ingen att spegla sig i eller hämta styrka från.

Mardrömstjejen alla skrattade åt i humorserien; det var så hennes självbild såg ut. Stina Wollter är övertygad om att mycket hade varit annorlunda ifall både hon och hennes syster Ylva fått chansen att växa upp med en bredare palett av förebilder. Då hade det inte känts lika farligt att vara udda.

– Min dåliga självkänsla har tagit mig till platser som har gjort mig illa. Samtidigt har den gjort mig till den människa jag är. Jag vet faktiskt inte om jag vill skona mitt unga jag från alla dåliga erfarenheter… Det kommer göra så ont, och med det som gör ont kommer du att skapa något nytt och växa.

Döden har varit en ständig följeslagare

För i perioder är det ur smärtan som mycket av Stina Wollters inspiration kommer från. Ur saknaden av älskade närstående som hennes konst skapas.
I ateljén för hon långa samtal med sig själv och Ylva som barn, systern hon inte har fått träffa sedan 1992.

I Kring denna konst berättar Stina Wollter: “Jag gor roda malningar. Violetta. Svarta. Jag malar in mig bredvid Ylva, jag malar att vi star i blodets och karlekens farger och att vi far en stund for farval – ja!”

Stina Wollters nya bok "Kring denna konst"

Nya boken ges ut på förlaget Bonnier Fakta.

Genom konsten kan alternativa verkligheter bli möjliga.

När Ylva, bara dagar innan sin 30-årsdag, avled efter många års sjukdom i anorexi var Stina Wollter inte där. Hon fick aldrig sitt sista avsked.

– Det är en nåd att få vara med när en nära person dör. Det är en nåd att veta att man var närvarande när någons hjärta slog sitt sista slag, att man hann fylla rummet med så mycket kärlek man bara kunde uppbringa. Jag känner en enorm tacksamhet över att vi fick vara med pappa, att jag fick vara med mamma. Men Ylva dog utan mig, och min brorsa hann inte komma hem till Sverige, och Viveka hann dö innan jag kom in i rummet.

Har en egen scen på Instagram

Döden har varit en ständig följeslagare i Stina Wollters liv.

1989 avled hennes storebror efter att ha drabbats av cancer. 2001 dog skådespelaren Viveka Seldahl, Sven Wollters fru sedan början av 70-talet, även hon i samma sjukdom. Och 2018 gick hennes mamma Annie Jenhoff bort i demens. För Stina Wollter är skapandet ett vaccin mot maktlösheten.

– Det handlar om överlevnad. Jag kommer att ha min konstnärsblick på världen tills jag dör, för utan den kan jag inte riktigt fungera. Jag måste få omvandla det mest ohanterbara – oavsett om det blir till ett konstverk, en låt eller ett instagraminlägg.

“Radion har slipat mitt emotionella verktyg mer än något annat", konstaterar Stina Wollter som är återkommande programledare i P4.

Rickard L Eriksson

Med över 280 000 följare på Instagram har Stina Wollter skapat sig en egen scen att räkna med.
Sommaren 2015 bestämde hon sig för att lägga ut en video på sig själv, dansandes i bara underkläderna – ett klipp som väckte både stor uppmuntran, men också en del näthat. Något hon har berättat om tidigare i Femina.
Sedan dess har Stina Wollter iklätt sig rollen som kroppsaktivist, strävat mot att vara den där förebilden hon själv saknade som barn.

Däremot upplever hon att det kan finnas en schablonbild av profilen Stina Wollter som gör henne väldigt sorgsen.

– Det finns en sån grov och förenklad uppfattning av mig. Den där glada, tjocka, medelålders kvinnan i färgglada kläder som bara bjussar på sig själv. Så halkande nära en pajas att titta på. Även om jag ser skitglad ut medan jag trixar och dansar, är det på lika fullt allvar. Någon som jag – brötig, känslig, yvig, krävande, ömtålig – skapar en representation kring den komplexa människan som inte orkar hata sig själv längre, därför att hon har sett vart det kan leda.

Stina Wollters kulturtips: ”Skapa och lek tillsammans”

Det handlar om liv och död, säger hon.

– Bara för att jag är synlig tror vissa att jag puttrar runt i en kändissfär. Även om jag emellanåt hörs och syns har jag också en introvert sida som bara mina absolut närmaste får möta. Som de flesta tampas jag med frågor som “Vad håller jag på med?”, ”gör jag nytta?, ”vad är vitsen med allt?”

"Har gråtit så mycket"

Där har arbetet med Kring denna konst verkat terapeutiskt för Stina Wollter. Tidigare har hon aldrig upplevt att det funnits utrymme för henne att summera livet; nu bläddrar hon bland sina verk och känner dagarna, tiden och händelserna rinna mellan fingrarna.

– Jag har gråtit så mycket. Varför tillät jag mig själv inte att känna smaken av det jag hade åstadkommit medan det fortfarande pågick? Jag önskar att jag hade kunnat känna mer stolthet.

Har du klappat dig själv för lite på axeln?

– Absolut. Det finns en slags idé om att det är samma som att förhäva sig, vara mallig och dryg. Något “fult”. Men nu känner jag snarare att det är en förlust att inte ha unnat sig det.

Stina Wollters pappa Sven Wollter gick bort i corona.

Stinas pappa Sven Wollter blev sjuk i corona.

Rickard L Eriksson

Under många år upplevde Stina Wollter att hennes pappa hade svårt för att uttrycka beröm och uppskattning. När hon på senare år konfronterade honom om saken svarade Sven Wollter att han varit rädd att hon skulle bli “styv i korken”.

– Precis som att en tjej i patriarkatet överhuvudtaget har förutsättningarna att bli styv i korken! Av bekräftelse!? Och vad fan är det för fara i att vara lite styv i korken egentligen?

De hade sina duster, far och dotter.

Som skådisbarn beskriver Stina Wollter en uppväxt där det var självklart att sitta och applådera i publiken samtidigt som ens pappa iklädde sig olika roller på scen, en offentlighet som ofta blev påfrestande för ett barn.

Höll ett tal till pappa Sven

När Sven Wollter fyllde 70 eller 75, hon minns inte exakt vilken födelsedag, höll hon ett tal under hans firande. Där var alla skådespelare och regissörer, alla stora namn och kollegor. Hon klingade i glaset och tog till orda: “Om ni bara visste hur mycket jag har hatat er. För ni har alltid tagit min pappa ifrån mig”. Rummet tystnade, någon skruvade på sig. Stina Wollter fortsatte oberört: “Men i dag vill jag säga: Om ni bara visste hur mycket jag älskar er. Ni har tagit hand om min pappa och låtit honom uttrycka sig – för ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur viktigt skådespelandet har varit för honom”.

För paradoxalt nog blev konsten den plats hon i vuxen ålder kunde möta sin pappa på. Där var de fullständigt lika, och samförståndet dem emellan komplett.

– Plötsligt en dag märker du att han åker flera mil för att komma och titta på din konst. Och du märker att han tittar noga, granskar, stannar upp. Tar sig för hjärtat. Att se honom uppleva min konst blev ett eko av vad jag gjorde. Nu var det hans tur att se mig.

Han var en av mina största supportrar, berättar hon.

– Jag har varit arg på mina föräldrar i perioder och mått dåligt när jag sett deras ansikten skymta fram genom mitt. Men jag känner inte så längre. Jag ser att jag är lik dem båda och tänker bara: “Vad fint, där är ni ju!”. Jag är bortom tacksam över den känslan.

Stina Wollter på Fjärilsmuséet.

Stina Wollter fotograferad på Fjärilsmuséet i Stockholm.

Rickard L Eriksson

Stina Wollter hejdar sig, tar upp mobilen. Hon vill visa en bild på sin pappa, tagen under hans sista sommar i livet.

På skärmen ser man en stillsamt leende 86-åring, sittandes på en veranda i Jämtland, omgiven av människor han älskar och som älskar honom. Ett uttryck av fullständig frid.

– Den bilden tröstar mig så mycket. Där satt han mitt i sin brötiga flock och var så lycklig, som Ferdinand under korkeken. Man ska för helvete inte behöva bli 86 år innan det händer. Jag har alltid slagits med känslan av att jag aldrig är tillräcklig, men jag ska börja träna på det och tänka på bilden av min pappa. Jag har rätt att bara sitta där och le, vara stolt över vad jag har åstadkommit. Låt det smaka gott i munnen – livet.

Stina Wollter

Ålder: 56 år.
Bor: Uppsala.
Familj: Två vuxna barn och mannen Micke Olsson Wollter.
Gör: Konstnär, sångare, radioprogramledare, författare.
Aktuell: Med boken Kring denna konst.

Lotta Lundgren: ”Det är inte happy-happy att skilja sig”

Utvald läsning

Femina