Ane Brun: ”Jag kände mig som en handgranat som kunde gå av”

Elva egenskrivna fullängdsalbum. Slutsålda turnéer. Samarbeten med världsstjärnor. Covers som streamats tiotals miljoner gånger. Och alltid på eget skivbolag. Ane Brun vägrar ligga på latsidan. Bara under 2020 släppte hon två album och så fort det öppnades ett fönster i live-Sverige i höstas spelade hon för fulla hus.

Men som en av landets mer produktiva artister, och en av de mest framgångsrika, har hon svårt att förstå att folk är imponerade av hennes produktionstakt.

– Folk säger ”du gör så himla mycket”, men det är också mitt heltidsjobb. Det är inte som att jag kan sitta på röven och släppa en låt vartannat år. Du går till jobbet varje dag eller? Det är mitt jobb, och jag ser det som mitt jobb också, och det är jävligt kul.

Nästa år firar Ane Brun 20 år som artist, och hon är långt ifrån klar. Redan nu har hon börjat planera för hur hon ska uppmärksamma jubileet.

– Jag är inte mätt, absolut inte. Grunddrivet ligger i själva nyfikenheten. Nu är det två år sedan senaste skivan skrevs och gjordes, så nu börjar det klia i kroppen. Vad är det som kommer nu, vad ska jag göra nu, vem ska jag jobba med nu?

Lämnade Norge

Att Ane Brun hamnade i gräddan av den nordiska artisteliten var inget hon hade en tanke på som ung. Hon skulle inte ens bli artist. Under hela sin uppväxt var Ane Brun fokuserad på sitt stora intresse – rytmisk gymnastik. Hon tävlade i de norska mästerskapen och åkte på tävlingar varje helg. Det var först när hon börjat gymnasiet som hon insåg att det fanns andra saker hon ville göra i livet, och som sporten satte stopp för.

– Jag slutade när jag var 17, då kom jag på att det var roligt att gå på fest. När jag gick på gymnasiet kände jag att ”jag vill inte åka bort på helgerna, det är då allt det roliga händer”. Men jag är så tacksam för gymnastiken, jag har lärt mig mycket av det. Om du tränar på något blir du bra, efter tusen gånger sitter det. Det tog jag med mig.

Att det till slut blev musiken som tog över är ändå inte så konstigt. Ane har vuxit upp med en mamma som är musiker och musiklärare, och hennes syster har också valt en bana som jazzmusiker.

Efter gymnasiet ville Ane Brun direkt lämna tryggheten i den norska småstaden där hon växte upp. Orädd och nyfiken skulle hon ut i Europa.

– Jag flyttade så snabbt jag kunde till Spanien för jag ville lära mig spanska. Jag jobbade första halvåret på en bar som bartender, och såg typ inte solen på lika länge. Det var bara nattjobb och fest.

Efter den maxade tiden i Spanien väntade studier i Oslo och Bergen. Efter en magisterexamen i spanska funderade hon på att gå i sin pappas fotspår och bli jurist – men kärleken till musiken tog till slut över. Ane följde därför med en svensk pojkvän till Uppsala, och lämnade Norge bakom sig. När relationen tog slut efter ungefär ett år ville hon stanna i Sverige och flyttade till Stockholm, som skulle komma att bli hennes fasta punkt för många år framöver.

– Det hade precis börjat hända grejer, och jag fick spela på Hultsfreds demoscen. Jag hade också lärt känna många personer, och kände att ”det här kan jag inte lämna”. Sen gick åren, det hade gått fem–sex år men jag hittade ingen anledning att flytta.

Släppte debuten på eget bolag

I dag är Stockholm inte Anes enda hem, hon rör sig mellan Sverige och Norge. Dagen före intervjun har hon kommit tillbaka till den svenska huvudstaden efter en längre tid i Norge, där hon sedan några år lever med en norsk man från hennes gamla hemstad.

– Nu är jag svensk medborgare också, såväl som norsk, jag blev det förra året. 2020 var första gången man kunde ha två medborgarskap som norsk, medan Sverige öppnade för det 2001. När jag fick pappret blev jag rörd typ, det kändes så fint.

När Ane Brun i början av 2000-talet spelade in sin första skiva gjorde hon det på eget skivbolag för egna pengar, inspirerad av amerikanska favoriten Ani DiFranco.

– Jag spelade in min platta själv och betalade för det, men så skickade jag ut några låtar till några mellanstora bolag också, bara för att se. Men jag tyckte att jag fick så tråkiga svar att jag kände ”jag gör det själv i stället”.

Att få ut ett album var en nödvändighet för att kunna bli bokad på festivaler och spelningar – artisten hade inte räknat med hur stort det skulle bli. Plötsligt satt hon i Nederländerna och gjorde intervjuer. Trots att Ane är indieartist utan ett stort skivbolag i ryggen har hon kunnat leva på sin musik sedan det första albumet, utan att kompromissa med sin konstnärliga frihet.

– På den tiden tjänade man pengar på att sälja skivor, det gör man ju inte i dag på samma sätt. Så då kunde jag göra min nästa skiva, det var ju otroligt.

Sitt egna skivbolag driver hon med managern och vännen Micke Gustavsson.

– Vi har gjort så i alla år, och stannat upp ibland och frågat oss själva om vi ska fortsätta vara indie, men har kommit fram till att vi har så kul. Vi kan ta snabba beslut, vi kan vara kreativa.

Skulle på turné – hamnade på sjukhus

Men Ane Brun fick inte riktigt njuta av sin glänsande debut. Efter det förvånansvärt stora genomslaget skulle hon åka ut på turné – men hamnade i stället på sjukhus.

– Jag hade fått flera bra förbandsturnéer, men då låg jag på sjukhuset och läste recensioner. Jag skickades fram och tillbaka med hög feber jättelänge, typ två månader. Till slut fick jag diagnosen SLE.

SLE, systemisk lupus erythematosus, är en kroniskt inflammatorisk sjukdom. Innan läkarna förstod vad det var trodde de att den tunga febern och håravfallet berodde på ett virus. När Ane väl fått diagnosen kunde hon medicineras, men även efter det tog det ett halvår för henne att komma på benen igen.

– För en ung person var det traumatiskt. Det påverkade mig väldigt mycket åren efter, jag blev väldigt rädd för att få det igen. På sjukhuset fick jag en blodpropp som visade sig vara ett syndrom för sjukdomen. Jag gick och kände mig som en handgranat som kunde gå av, och blev väldigt rädd för hälsan i vardagen. Inte så att folk märkte det, men när jag var ensam. Det präglade tyvärr mitt liv. Jag tror nästan jag fick någon slags posttraumatisk stress, för det var så chockartat och jag låg så länge på sjukhuset utan att man visste vad det var. Det var läskigt.

Under åren som följde fick gick sjukdomen upp och ner, och artisten drabbades av några SLE-skov. Men det är först 2012, när karriären går som på räls och hon ska ut på ytterligare en Nordamerika-turné med Genesis-sångaren Peter Gabriel, som hon kollapsar på nytt.

Den här gången tar hon dock sig an sjukdomskampen på ett nytt sätt.

– Jag såg hur den här rädslan jag hade burit på i en massa år förstörde för mig, den gjorde mig bara orolig och ledsen. Jag fick insikter som var väldigt starka, och som gjorde att jag bestämde mig för att ändra hur jag tänkte. När jag kom ur det så hamnade jag nästan i en eufori i stället. ”Wow, jag är frisk”. I stället för rädsla blev det glädje och tacksamhet, en medvetenhet kring att man måste vara snäll mot sig själv. Då förändrades allt.

Har inställningen hjälpt dig?

– Det tror jag, indirekt. För man sover dåligt och mår dåligt av stress. Jag har varit mycket lyckligare i livet sedan dess, det var en väldigt speciell vändning. Det var som att jag hade ett posttrauma som blev botat genom att jag gick igenom exakt samma sak, men gjorde det på ett annat sätt. Det var som att jag omprogrammerade mitt huvud. Det blev en ny historia.

När covidpandemin slog till för två år sedan fick Ane Brun veta att hon skulle akta sig för att bli smittad, då hon tidigare drabbats av blodproppar på grund av sin sjukdom. I väntan på vaccin och att kunna åka på turné igen tillbringade hon mycket tid i Norge och de norska skogarna.

– Vi skulle varit ute hela 2021 och spelat, men det blev uppskjutet. Sen kunde vi åka ut till hösten, vi hade tur precis när de öppnade upp. Vi spelade för fulla hus ganska mycket, jag var så uppfylld och lycklig. Jag hade sjuk tur.

Därför vägrar hon underhållningsprogrammen

Att efter 19 framgångsrika år i musikbranschen inte ha varit med i varken Melodifestivalen, Så mycket bättre, lekprogram eller ens Allsång på Skansen gör Ane Brun till en sällsynt fågel. Få artister i Sverige har haft samma stenhårda integritet.

– Jag tror jag har lite dåligt pokerface. Om något skulle bli jobbigt skulle jag tycka det var SÅ jobbigt, jag skulle ha svårt att låtsas att det är kul liksom. Men med åren har jag blivit lite mer ”whatever”. Jag kommer inte vara med i något lekprogram, men de senaste 5-6-7 åren, och med att man blivit äldre, har jag blivit mer lekfull.

Oviljan att vara folkkär kändis tror hon grundade sig i rädsla för att sticka ut och ta plats. Jantelagen är lika närvarande om man är uppvuxen i Norge som i Sverige. Men med åren – och med hjälp – har Ane kunnat landa och bli mer bekväm i att bli igenkänd.

– Jag tyckte det var obekvämt att jag skulle vara i fokus. Helt ärligt var det mycket jantelagen, att folk skulle reagera på att man tog plats. Inte på scen, där kändes det naturligt och jag kände mig trygg i att jag hade något att komma med. Men att sitta här och babbla om sig själv eller vara med i tv, jag visste inte om det var okej. Men sen gick jag i terapi och fick syn på saker, och bestämde mig för att ha kul. Om man väl blivit känd ska man välja att bara ”fan vad kul” i stället. Låt det vara som det är. Folk är ju trevliga, det är bara att ta emot.

Att hon däremot hann fylla 27 innan hon slog igenom är något Ane är väldigt tacksam för i dag.

– Man kan bli sjukt medveten om sig själv, om man varit känd sen man var 18, fy fan. Jag är så glad att det blev senare. Nu ska jag inte få barn, men om jag skulle få barn så skulle de aldrig få bli kända som unga. Man måste bli en vuxen människa först, så du vet vad du vill. Att bli speglad från 15 överallt, herregud vad jobbigt.

Varför valde du att inte skaffa barn?

– Det har blivit så. Några år var jag ju inte frisk heller, då ville jag inte göra det, jag ville inte utmana det. Nu har man blivit 45, och det har inte blivit så. Jag är ganska tillfreds med det. Jag kommer skaffa hundar någon gång i stället.