Anna Kölén växte upp med en schizofren pappa: ”Försökte låtsas som att den delen inte fanns”

Efter reklamen: Artisten Kim Kärnfalk om sjukdomen: "Eller så dör jag bara"

Anna Kölén var sex år gammal när hon blev introducerad till sin pappas fantasivärld. Några år tidigare hade hon och mamma flyttat till en egen lägenhet i Värmland och pappa hade inte följt med.

Den här dagen hade Annas pappa kommit och hämtat henne på dagis. Han fick egentligen inte göra det, eftersom han tagit med henne hela vägen till Tivoli i Köpenhamn utan mammas vetskap en gång tidigare.

– Han bodde inte ens i samma stad eller del av landet, men hämtade mig på dagis och bröt sig in i vårt hem. Där byggde han upp nästan som en teaterscensättning och ville visa mig den ”riktiga världen” som hans psykos var för honom, säger Anna.

Pappa berättade om Spegelvärlden och vad som skulle hända om hon berättade för sin mamma. Av alla minnen som hon har från barndomen och honom så är det det otäckaste.

– Jag kände galenskapen. Det var någonting som skrämde mig, men jag förstod inte vad det var och kunde inte förklara varför det var så hemskt. Jag var jätterädd, och han förbjöd mig att berätta det för mamma, morfar och mormor.

Hon lovade att inte säga något, för då skulle alla tycka att pappa var galen och sätta honom på ”sinnessjukhuset”. Efter den dagen hände det något. Rädslan började gro i henne.

Annas pappa har varit sjuk i schizofreni så länge hon kan minnas. Hon var bara tre och ett halvt år gammal när han försvann ur hennes liv, och på en liten ort i Värmland växte hon upp tillsammans med sin mamma och bonuspappa.

Sin biologiska pappa träffade hon sällan, egentligen bara då han utan förvarning dök upp vid deras hus. Hon visste inte mycket om honom, men hon visste att han var väldigt sjuk, att han hade begått ett allvarligt våldsbrott och att han dömts till psykiatrisk tvångsvård.

Känslorna för honom har alltid varit komplicerade. Hon skämdes och var rädd, men hade samtidigt de där minnena av honom som hennes glada lekfulla pappa, en konstnär som uppmuntrade fantasi och lät henne måla på väggarna.

– Jag har känslomässigt väldigt ljusa bilder, som jag tror är minnen av honom från innan han blev sjuk. Det var förvirrande för mig att ha den här kärleksfulla bilden av pappa, och samtidigt det här mörka stråket som väckte väldigt mycket rädsla, säger Anna.

Med tiden blev det allt viktigare för Anna att förtränga den här delen av sitt liv. Hon försökte intala sig själv om att biologin inte var viktig; om hon låtsades att pappa inte fanns kanske hon kunde slippa den där känslan av att något saknades.

– Om någon frågade vad min pappa gjorde så svarade jag att han var agronom, för det var ju min bonuspappa. Jag försökte låtsas som att de tidiga åren inte spelade någon roll, som att den delen inte fanns. Men det funkar inte så, man kan inte bara bestämma sig för att ens familjehistoria inte finns.

Zeinas svåra familjetragedi – krossades av dödsfallet

Hur mycket Anna än ville glömma så var hennes pappa alltid närvarande. Han, sjukdomen, skammen och oron för att själv bli sjuk präglade många år av hennes liv. Breven som han skickade med jämna mellanrum var också en konstant påminnelse om hans existens. I tonåren läste hon varje rad, men till slut blev det för mycket.

– Jag tror att det var någon gång när jag gick på gymnasiet och inte hade blivit sjuk som jag bestämde mig för att nu räcker det, jag kan inte lägga mer energi på det här. Jag måste ta ett kliv ut i världen och välja vem jag ska vara.

Anna var i 20-årsåldern när hon träffade en psykolog för sina svåra ätstörningar. Problemen med mat, prestationsångesten och oron är saker som hon i dag förstår blev strategier för att hantera barndomen.

Dittills hade hon inte kommit någonstans i terapin, eftersom hon gång på gång hävdade att allt var bra. Det var som att hon inte hade tillgång till sina jobbiga känslor eller trauman, men så en dag, när hon börjat äta antidepressiv medicin, kom en del av dem tillbaka.

– Det var första gången jag sa till någon att min biologiska pappa var schizofren och att jag var rädd för honom.

– Det var som att det låste upp något hos mig, och då kunde jag börja prata om att jag hade haft det jobbigt i min uppväxt. Det var väldigt djupt begrav. Men jag öppnade bara upp lite grann, tillräckligt mycket för att börja äta igen och fullfölja mina studier och sen stängde jag dörren igen.

Ny lag • Kvinnorättsorganisationerna larmar

Lena placerades på skyddat boende – barnen fick inte följa med

Att bli mamma förändrade allt

Något hände när Anna själv blev förälder. Hennes syn på det förflutna och sitt ursprung förändrades, och gick inte längre att ignorera.

– Det väckte rädslan igen. Då förstod jag att jag inte är fri från det, att det är en stor del av mitt liv och att jag någon gång ska ta tag i det.

Det dröjde fram tills dottern var tio år gammal innan Anna tvingades möta alla de rädslor som hon försökt begrava. Då hade det gått minst 40 år sedan hon hade någon form av kontakt med sin pappa.

Ett nytt brev från honom blev katalysatorn. I den självbiografiska romanen Allt jag vet om min far berättar Anna om textraderna som fick henne att vilja gå till botten med alla sina barndomsminnen.

I brevet nämnde han hennes dotter vid namn, trots att han inte borde känna till att hon ens fanns. Hon blev rädd, livrädd.

– Då bestämde jag mig för att jag var tvungen att ta reda på vad som hänt, och försöka kartlägga vad jag själv mindes. Vad var han för slags människa då, och vem är han idag? Är han sådär farlig som jag varit rädd för eller inte?

Bearbetningen blev bok: ”Det fanns inget alternativ”

Anna tog med sig en resväska fylld med brev till landet och började öppna dem, ett efter ett. De delades upp i olika högar: En med brev där hennes pappa var uppenbart psykotisk, en med de där han skrev mer normalt och en hög med brev som återgav händelser från barndomen.

– Det var väldigt svårt, men det fanns liksom inget alternativ för mig. Mitt sätt att hantera informationen var att börja skriva. Inte med tanke på att det skulle bli en bok, utan för att bearbeta.

Men en bok blev det tillslut, och i den återbesöker Anna sin barndom för att reda ut vad som är sant, och vad som inte är det. Hon har blivit tvungen att minnas allt det där jobbiga som hon försökt glömma, och genom det återfått mycket mer än hon någonsin kunde ha trott.

– Min enda hanteringsstrategi var att låtsas som att det inte fanns, men när jag gjorde motsatsen och tog makten över min egen historia fick jag massa saker tillbaka. För jag har också trängt undan de positiva minnena när jag inte velat tänka på honom över huvud taget, säger Anna.

Hon hoppas att boken når personer som behöver läsa den.

– Om man öppnar på locket och delar sin historia med andra så kan man läka på ett helt annat sätt. Att skriva den här boken har gjort mig fri, fri från skammen och från rädslan.

Efter reklamen: Anette Alsing: "Förstod först när ambulansen kom"