I vanliga fall hade Silvana Imam sannolikt stått i studion och rappat, Beatrice Eli hade designat skinnjackor och hon själv hade suttit med manusgruppen och jobbat på kommande filmprojekt.

Bahar Pars visar runt i de mäktiga lokalerna i femte Hötorgsskrapan i Stockholm där det vuxit fram en kreativ hubb av musiker, konstnärer, designers och filmskapare som jobbar sida vid sida för att nätverka och inspirera varandra.

Den här vårdagen är det dock tomt på kontoret, bara vi. Till och med Sergels torg utanför ter sig surrealistiskt öde.

– Som artist eller filmarbetare jobbar du mycket ensam och därför är det här en så cool miljö att vara i. En vanlig dag hade det varit full ruljangs, säger Bahar Pars och betonar att hon inte är knäckt. Men hon sticker inte under stol med att de senaste månaderna har varit tuffa.

Bahar Pars i en stor rosa soffa på kontoret som hon delar med Silvana Imam

Bahar Pars är en del av konceptet ”F5MMAN” där kreatörer inom musik, film och formgivning arbetar sida vid sida.

Kristin Lorenzen

Den 41-åriga skådespelaren hade just startat sitt eget produktionsbolag när covid-19 stack fram sitt fula tryne och lade alla projekt på is, inklusive den långfilm hon sett fram emot att spela in med värsta gänget.

– Jag skulle ha huvudrollen, Lisabi Fridell som vann en guldbagge senast skulle fota och regissören Lovisa Sirén hade jobbat med projektet i fem år, vi hade äntligen fått ekonomiskt stöd. Nu vet vi inte när det kan bli av, säger Bahar Pars som tvingades sätta sitt bolag i vila, ansöka om A-kassa och föll ner i ett existentiellt hål under pandemins framfart.

– Jag upplevde hur allt jag kämpat för rasade över en natt. Jag fick jättemycket ångest som jag var tvungen att bearbeta. Jag har ett katastroftänk i mig redan från min bakgrund och började ifrågasätta allt; vad har jag om inte det här? Vad kan jag överhuvudtaget? Det var ett hårt uppvaknade.

Men hennes mamma, berättar hon, har varit ett stort stöd. Genom att prata om de utmaningar familjen stått inför tidigare.

– Och mamma har ju ändå upplevt värre saker.

Tog över föräldrarnas fruktan

Bahar Pars föddes 1979 i Shiraz i södra Iran, mitt i kriget och revolutionen, samma år som landets västvänlige regim störtades. Hon har många minnen kvar från den tiden, av skyddsrummen och skolan där dagen började med att hon skulle hålla fram sina tvagade händer framför rektorn.

– Vi var första barnen efter revolutionen. Det var som The Handmaid’s Tale nästan med alla regler. Vi skulle ha uniform, citera ur religiösa skrifter och vara hela och rena. Barn anpassar sig men rädslan har kommit som ett men efteråt när jag är äldre. Kanske har jag tagit över mina föräldrars fruktan från den tiden också.

– Mamma födde mig bokstavligen under ett utegångsförbud och har levt med det reella hotet: Kommer vi överleva eller dö? När folk började bunkra toapapper skakade hon på huvudet och sa: ”Så går det inte till, Bahar. Corona är inget krig, det kommer lägga sig”. Hon har alltid varit orolig för oss barn men i det här läget var hon helt rationell.

Blev Parvaneh med svenska folket

Bahar Pars fick något av ett Carola-genombrott 2015 med rollen som Parvaneh i dundersuccén En man som heter Ove. Hon fick gå armkrok med medspelaren Rolf Lassgård på Oscarsgalans röda matta och kunde inte fuska på gymmet längre. Alla kände igen henne.

Trots att hon både före och efter Ove haft titelroller på såväl Dramaten som på Stockholms Stadsteater och i en rad tv-serier, ligger Hannes Holms filmatisering av Fredrik Backmans bok, fortfarande som bomull runt hjärtat.

Bahar Pars spelade Parvaneh i filmen "En man som heter Ove" med Rolf Lassgård

Bahar Pars fick sitt stora folkliga genombrott som granne till den buttre Ove (Rolf Lassgård) i filmsuccén ”En man som heter Ove”. Foto: TT

TT

Det är ju ändå Sveriges tredje mest sedda film någonsin, påpekar Bahar, men tillägger att hennes internationellt uppmärksammade kortfilmer om strukturell rasism –Rinkebysvenska och Turkkiosken (som snart får sin efterlängtade tredje del i Åsnelandet), har varit nog så viktiga.

– För mig i branschen har mina kortfilmer betytt extremt mycket eftersom jag har fått visa att jag kan skriva och regissera också. Jag har bemötts mer med respekt.

Framförallt är det hennes berättelser.

När Bahar Pars kom till Sverige och Trelleborg som tioåring 1989 med sin mamma och sina sex år yngre tvillingsyskon för att plantera om rötterna i ett nytt land dit pappan åkt i förväg, var det i en tid när Ny demokrati hade drag under galoscherna i riksdagen och Lasermannen sköt på mörkare hy från buskarna.

Tonåren var stökiga

Hon talar om en uppväxt i ”mellanförskap”. Inte riktigt svensk, heller inte redo att axla varje tradition av persisk kultur. Krocken blev brutal. När Bahar sökte till Scenskolan var föräldrarna förtvivlade. De tyckte att hon skulle bli ingenjör eller läkare, ha ett riktigt jobb.

– När jag sa att jag ville bli skådespelare trodde mamma att jag försökte smita, att jag ville leka istället för att plugga, berättar filmskaparen som har större förståelse för den oron i dag. När Bahar Pars sommarpratade i P1 för tre år sedan hintade hon med vånda i rösten om hur mamman efter familjens flytt till Stockholm tvingades hämta henne mitt i natten från ungdomsmottagningen Mariapol.

Hon drar benen under sig i den majestätiska rosa soffan och fortsätter berättelsen:

– Jag var jättestökig under en period. Jag provade allt av alkohol och droger och hamnade med folk som var kriminella. Jag har sovit i tunnelbanan och hängt i miljöer som ensam tjej med massor av män. Min hjärna var totalt utloggad. Jag testade gränser till det yttersta även om det kunde ha inneburit döden.

– I dag finns ett ord för min ångest och mitt agerande vilket det inte gjorde då. Det gick från noll till panik hela tiden. Diagnosen var sannolikt ADHD men efter samtal men min psykolog som vuxen har jag kommit fram till att jag nog har lidit av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom.

Bahar Pars

”Samtidigt som jag bär min mammas historia måste jag deala med min egen”, säger Bahar Pars som drabbades av Posttraumatisk stress.

Kristin Lorenzen

Återigen var det mamma Sara som var stark och lojal och fanns där för henne, ensam. Bahar Pars samlar sig, hon vill berätta men det är svårt. Samtidigt – ett av de manus som ligger på vänt hos Svenska Filminstitutet heter ”Arvet” och handlar om relationen till hennes far.

Han som åkte före till Sverige men när resten av familjen anslöt satt i klorna på ett spelmissbruk.

– Pappa har aldrig gjort oss illa fysiskt men han är narcissist och ljuger som missbrukare gör. Han spelade bort både sina och mammas pengar massvis av gånger. Jag har fått gå mycket i terapi för hans skull och för att inte vara medberoende. Samtidigt har jag försvarat honom och tänkt ”det är ju ändå min pappa”. Men jag vet inte om jag vill göra det mer.

– Han har satt en ilska i mig som jag inte blir av med och som jag inte vill bära på. Så länge jag inte förlåter kommer jag inte vidare men det är svårt efter alla besvikelser.

”Jag är ingen underdog”

Det handlar om att ta makten. Över känslorna och karriären.

Det var därför hon gjorde som bland andra skådespelarsystrarna Alicia Vikander och Alexandra Rapaport, och startade eget produktionsbolag. Ett sätt att få förmedla historier om, av och med kvinnor, utan att villkoren nödvändigtvis har dikterats utifrån en ojämlik blick.

– Är du kvinna och har passerat 40 är det ingen som kommer och knackar på din dörr med en massa erbjudanden längre. Samtidigt har du samlat på dig kunskap i kanske 20 år och börjar få större barn. Det är nu vi kan ösa så det ryker!

Bahar Pars
Kristin Lorenzen

I en radio-intervju sa du att du tänker på makt varje dag.

– Ja ha ha, men jag har chillat lite med makten nu. Men makt för mig handlar om att bryta sig igenom strukturer och bidra till förändring. Bara för att någon är man, har ett speciellt efternamn och pratar långsamt, ska han inte ha mer att säga till om. Jag köper inte det.

– Jag är ingen underdog. Jag vet att jag är bra och att jag har något att säga och ska fan kunna vara med och leka på samma plats.

Vilka män med efternamn ser du framför dig nu?

Bahar skrattar till.

– Jag ser framför mig Ruben Östund, som jag jämför mig med professionellt, eller Alex Schulman. Den typen av ”sköna grabbar” som kan slänga ur sig saker till höger och vänster, till och med mobba folk, och komma undan med det. För att de är ”sköna”. Plötsligt ska deras berättelser bli film och teater och jag och min dotter ska betala för att se deras verk.

– Vi kvinnor är också sköna, samtidigt som vi snälla, omtänksamma och jävligt duktiga. Jag är fed up med att makten ska vara så orättvist fördelad, säger Bahar Pars som dock medger att det inte är okomplicerat att röra sig mellan olika yrkesroller i filmens värld. Även när en grupp begåvade och erfarna kvinnor går samman och levererar är det lite läskigt för finansiärerna.

– Efter Ove fick jag jättemycket erbjudanden och gjorde film, tv och teater. Nu när jag är bolagsägare, manusförfattare, regissör och skådis vet de inte riktigt var de har mig, säger hon och skrattar igen.

Bahar Pars på kontoret

2015 belönades hon med Medeapriset med motiveringen: ”På sitt eget högst personliga vis breddar Bahar Pars tolknings-möjligheterna av klassiska kvinnoroller och för dem in i nutid”.

Kristin Lorenzen

Hon gör det mycket, under hela intervjun. Trots att hon pratar om saker som gör henne heligt förbannad låter hon aldrig bitter. Bara självklar i sin röst.

– Men jag har aldrig varit tacksam heller och det provocerar folk. Det blir som två kulturer som krockar. Att komma in i ett sammanhang som är superpatriarkalt med mitt perspektiv, jag har fått höra att jag ”borde vara mer diplomatisk”.

Hur ofta får dina manliga kollegor välmenande tips om att vara mer diplomatiska?

– Aldrig! utbrister hon och tar exemplet med branschkollegan som figurerade under Metoo och som har hävdat att det är svårare för en man att knulla sig till en roll, är aktuell med ett självbiografiskt projekt.

– Give me a break! Vi bryr oss inte om ditt liv!

– Men svensk filmbransch är lite som laglöst land. Det finns inga regler. I andra länder finns kompendier på hur du ska bete dig och hur du inte får uppföra dig under en produktion. Du ska inte kunna gå fram till personen som gör fikat och skrika att du inte har fått din vegan-ost. De här manliga genierna har fått göra som de vill eftersom branschen är uppbyggd på osäkra anställningar som gör att ingen vågar säga emot. De kan bete sig eftersom det inte får konsekvenser.

Bahar Pars, Sofia Helin, Sofia Ledarp och Angelika Prick

När #tystnadtagning fyllde två år breddade Bahar Pars och kollegorna Sofia Helin, Sofia Ledarp och Angelika Prick branschens metoo-upprop med fokus på etnisk mångfald. Foto: TT

TT

Vilka vittnesmål lämnade du under uppropet #tystnadtagning?

– Jag delade många historier om rasism, för för mig gick det hand i hand med sexismen. Den här ständiga exotifieringen som jag vet att jag delar med många andra som inte är födda i Sverige. Om man inte blev exotifierad var man osynlig i rummet. Så det är klart som sjutton att man har blivit högljudd, ha ha.

– Mycket ilska blir det ju.

Vad hade du varit utan den ilskan?

– Bra poäng. Den har absolut drivit mig men jag är så innerligt trött på den. För den tar slut på mig. Jag orkar inte vara arg mer. Jag vill bara jobba och utvecklas, komma ut med mina saker. Världen är fett orättvis och jag har alltid varit mån om att alla ska ha det bra, men till slut blir ilskan som ett moment 22, säger Bahar som ändå har märkt en skillnad efter metoo. Samtalen pågår och det har blivit bättre, i alla fall på ytan.

Att Dramaten har vidtagit stora åtgärder ser hon som rakt nödvändigt.

– När jag var där var det inte så soft. Det var dit man ville och när jag fick en huvudroll på Dramaten var det en enorm stolthet. Så kom man dit och allt blev till ett antiklimax. Redan de första dagarna kände jag ”Everything they said is true”. Det var ett svassande i lunchrummet runt regissörerna och en hierarki jag aldrig upplevt. Jag fick till och med dricks av en adelsman i publiken, vilket var lite gulligt i och för sig.

Hur mycket då?

– 40 kronor, haha.

– Jag är glad att jag har fått vara på Dramaten men tycker inte att de tar vara på sina talanger. När jag satte upp Ingmar Bergmans Persona var det den enda föreställningen som var utsåld, ändå fick jag inte förlänga. Teaterchefen kom inte ens och tittade. Vi betraktades lite som något tjejerna pysslade med i källaren.

– I dag kunde jag inte bry mig mindre än om Dramaten. Skeppet har sjunkit.

Bahar Pars utanför Stadsteatern
Kristin Lorenzen

Kaxiga Bahar.

Högljudda Bahar.

Exotiska Bahar.

De ständiga etiketterna påklistrade över hennes panna, men den hon kanske ogillar mest är ”Fru till kultureliten”.

Bahar Pars är gift och har dottern Ariel tillsammans med regissören Linus Tunström, i sin tur barn till författaren Göran Tunström och konstnären Lena Cronqvist. Kreddigare kan det inte bli i kultur-Sverige. Men vad är det för identitet att bära, frågar hon rakt ut.

– I början lät det till och med att Linus hade fixat jobbet åt mig och ”så bra att du har träffat Linus, han som har så mycket kontakter”. Jag blev så ledsen. Jag kunde inte tro att man kunde tänka så, jag som hade kämpat så hårt. Via Linus har jag fått en plats i rum jag inte hade fått tillgång till annars, vi har varit på middag hos kungen. Men jag har bara jobbat med honom ett par gånger. När vi gjorde Anna Karenina tillsammans och det snackades om att han hade gett rollen till sin fru kände jag att vi inte kunde vara ett team på det sättet.

Din dotter är nu nästan exakt lika gammal som du när ni kom till Sverige, hur ser du på era olika utgångslägen?

– Jag tänker att det kanske tar tre generationer att bli av med ärren från ett krig, svarar Bahar Pars och berättar att dottern varit väldigt orolig under corona-utbrottet och att hon förmodligen har överfört sina egna rädslor på sitt barn. Precis som hon tog över sin mammas.

– Den stora skillnaden är att mig var det ingen som berättade för. En dag skulle vi bara åka flygplan till ett annat land och jag visste ingenting. Jag försöker att prata med och resonera med min dotter.

Även om vissa ämnen är särskilt svåra.

Bahar Pars i intervju

Hon vill vara värsta förebilden för kvinnor av alla sorter och är övertygad om att hon kan vara det, även med läppstift på.

Kristin Lorenzen

Skönhetsnormen, till exempel. Och det var just därför Bahar Pars startade podcasten Fake it til you make it – där hon diskuterar dilemmat i att vara uttalad feminist och samtidigt vilja vara smal, snygg och attraktiv.

– Jag tycker att man kan ha läppstift och ändå vara feminist med sjukt bra värderingar om vi ska förenkla saken. Jag skulle säga att merparten av mina medsystrar är ängsliga över att åldras, det trycks nog en del botox och fillers, men det är inget vi pratar om i branschen. För man gör inte det. Det är fortfarande ohyggligt mycket shame, och det var det som var kärnan i podden.

Tänker fortsätta bryta hierarkier

Det är sjukt stressigt att behöva förhålla sig till skönhetsnormen, säger hon, men kan vi inte bara prata om det?

– Det är först när vi börjar prata som vi kan äga våra val, menar Bahar Pars och konstaterar att månaderna i karantän åtminstone fört några bra med sig saker med sig.

Hon har rensat ut sin garderob, fått tid att skriva på flera manus och blivit stolt ambassadör för Teskedsorden, en ideell organisation som arbetar för ett öppet Sverige där allas rättigheter respekteras.

– Nu vill jag ta tag i mina drömmar, vara värsta förebilden för kvinnor och fortsätta bryta hierarkier, genom mina filmer.

Hon ringer Beatrice Eli och frågar om hon får låna hennes jacka.

Den som sångerskan bar på P3 Guld-galan och som det står ”Sthlm witch project” på.

Bahar Pars med maken och regissören Linus Tunström

Bahar Pars med maken och regissören Linus Tunström på Guldbaggegalan 2019. Foto: TT

TT

Bahar Pars om…

… landets utnämnda humorgudar:

”Jag älskar komedi men vi har mycket att lära av amerikaner och fransmän. Solsidan tycker jag håller och är kul, för där sparkar man uppåt mot överklassen, men nästan alla komedier i Sverige och varje sketch på Kanal 5 sparkar nedåt och det är inte kul. De utnämnda humorgudarna i Sverige, jag tycker inte att de är roliga bara.”

… när hon träffade en Ove senast:

”Ha ha, hela tiden! Men nu i coronatider har framförallt de kvinnliga Ovarna blomstrat. Jag är jättenoga med att hålla avstånd men ändå lik förbannat kommer det nån dam med händerna i sidan och säger att jag ska backa. Häromdagen var det en jättearg Ove-kvinna i järnaffären som skrek ”Hur ska du ha det, hitåt eller ditåt”.

… kulturens kraft i coronans tid:

”Kulturen är van vid att ta stryk överallt och är en underdog redan. Jag litar på konstens kraft och på mina kollegor. Det kommer vara tufft att ta sig igenom det här viruset men kulturen kommer återhämta sig och komma tillbaka ännu bättre”.

Fakta/Belönades med Medeapriset

  • Namn: Bahar Pars (född Bahareh Keshavarz Fathabadi)
  • Född: 28 mars 1979 i Shiraz, Iran. Uppväxt i Trelleborg, Kärrtorp och Farsta.
  • Bor: Lägenhet i Stockholm.
  • Familj: Maken och regissören Linus Tunström och nioåriga dottern Ariel.
  • Bakgrund: Debuterade i prisbelönade långfilmen När mörkret faller (2005) och har haft roller på Dramaten, Stockholms Stadsteater och Uppsala Stadsteater, samt en i rad tv-serier. Fick sitt stora publika genombrott med filmen En man som heter Ove, som nominerade henne till en Guldbagge. Belönades med Medeapriset 2015 med motiveringen: ”På sitt eget högst personliga vis breddar Bahar Pars tolknings-möjligheterna av klassiska kvinnoroller och för dem in i nutid”.
  • Aktuell: Regissör, manusförfattare och skådespelare med nystartat eget produktionsbolag. Ambassadör för Teskedsorden.
  • Lyssnar på: Poddar som Under huden med Kakan Hermansson och Raseriet med Amie & Fanna.
  • Läser: Karin Smirnoffs romantrilologi.
  • Skrattar åt: Jim Carrey.

LÄS MER:

Lena Endres beslut: Vägrar botox och ingrepp

Gunhild Stordalen: ”Petter kommer alltid vara mitt livs stora kärlek”

Bahar Pars: ”Jag har ansökt om A-kassa”