Charlotte Kalla: ”Läskiga att dela med sig av”

Varför ville du skriva din bok ”Skam den som ger sig”?

– Jag har funderat på att skriva en bok under karriären, och funderat vad jag har att dela med mig av. Men det blev påtagligt när jag fick äran att göra ett sommarprat förra året, då kände jag att dessa teman skulle jag vilja berätta ännu mer kring. Sen var det vissa saker jag ville ha mer distans till, och jag ville landa i vissa tankar bättre. Samtidigt ville jag inte heller att det skulle gå för lång tid från min aktiva karriär.

Var det något som kändes jobbigt eller nervöst att dela med sig av?

– Det har varit ganska många saker under processen som varit läskiga att dela med sig av. Men jag insåg att förutsättningen för att skriva en bok var att jag kom överens med mig själv om att vara väldigt ärlig. Många av de som jobbat nära mig och som jag haft kontakt med dagligen kommer få läsa saker i boken som de inte har vetat om, som orostankar som cirkulerat i skallen.

Du delar med dig av dina erfarenheter av prestationsångest och terapi – hur hanterar du de känslorna i dag?

– Mycket bättre idag än tidigare. Det jobb jag har gjort med min psykolog Tomas, det önskar att alla kunde få göra. Precis som med träning är terapiarbete en färskvara – man behöver en trygg, stark bas där man sen kan plocka fram och använda verktygen.

Hur har dina rötter i Tornedalen format dig?

– Det är särskilt de senaste åren som jag insett hur mycket jag formats av Tornedalens historia. För några år sedan gjorde Sannings- och försoningskommissionen en utredning där de intervjuade tornedalingar, och det gjorde att jag förstod mer – jag fick veta att min minoritet har blivit skallmätt, och setts som en ras som varit mindre värd. Jag kände att det var viktigt att fler får kunskap om det, vi ska kanske inte vara så stolta över vissa delar av svensk historia.

Hur hjälpte ditt förflutna som elitidrottare i Let's dance?

– Jag gick in med inställningen att jag skulle ha kul varje dag, och inte bry mig om resultat. Tack vare min danspartner Tobbe var det jättelätt att plocka bort tävlingsskallen, åtminstone fram till finalen, där blev jag besviken. Riktigt hela vägen gick det inte att hålla tävlingsinstinkten borta, men nästan.

Din son Alvin föddes i juli, hur har du det i bebisbubblan?

– Det är fantastiskt att ha blivit mamma, att det skulle vara så här det var, det behövde jag få uppleva själv för att förstå. Det är så mycket man upptäcker, och jag är verkligen här och nu. Det är både spännande och utmanande att inte vara den som sätter agendan, jag som är så van vid att ha kontroll. Nu är det någon annan som bestämmer.

Vad har du alltid i handväskan?

– Nu har jag gått från handväska till skötväska, men mina Airpods är alltid ett måste.

När grät du senast?

– Det var nog förra helgen. Jag var rädd att Alvin inte hade det bra, men det löste sig.

Vad är det olagligaste du har gjort?

– Jag har kört för fort.

Vilket är ditt bästa knep för att ta hand om hyn som utomhusidrottare?

– Jag märker att hyn blir mycket mer återfuktad när jag använder serum. Det har slitit på huden att duscha två gånger om dagen när jag tränat, och när man är ute mycket – oavsett om det är på en glaciär med stekande sol eller i smällkalla vindar.

Vad vill du säga till ditt 17-åriga jag?

– Bry dig inte om vad andra tycker, fundera mer på dina egna behov.