Anna Vlasenko i Ukraina.
Anna Vlasenko bloggar från krigets Ukraina
0:40

Efter reklamen: Anna Vlasenko bloggar från krigets Ukraina

(0:40)

Slå på ljud

Inlägg 9 – 24 november 2023

Hi! It`s Anna from Ukraine. I want to tell you today about my friend - Olha. She is the wife of the soldier whose car was blown up on a mine, and he is doing rehabilitation now.

Olha is originally from Kharkiv, but last year she lived in three countries - Ukraine, Poland and France. Her work is in Ukraine, where she has her own PR agency, but her husband is in France, where he is learning how to walk with his prosthesis.

Olha och hennes make.

Olha och hennes make.

Foto: Privat.

Few days ago, she did a post on social media, where she mentioned that she tested with skin cancer. She had a surgery and tested negative after it. But it appears it's because of stress. Situation with her husband, which she would never have, if we don't have the war.

I asked her, what is for her personally to be a Ukrainian woman at the moment.

“For me, to be Ukrainian is to explain abroad that we are a strong nation, powerful and fighting for existence. To show the whole world that, even with a crippled body, our warriors are stronger than anyone on the planet. We do not cry, we do not whine, but methodically work to defeat the enemy”.

The situation with her sickness and her husband injury taught her that it's wrong to live “later”. When the war will end, when she will have house or when she will lose weight.

“I will go to all the museums, buy everything I want, eat snails and do what I want. Because what if suddenly "tomorrow" will not come?”

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag vill jag berätta för er om min vän – Olha. Hon är fru till en soldat vars bil sprängdes av en mina, och han går igenom rehabilitering nu.

Olhas make.

Ohlas make förlorade benet i kriget.

Foto: Privat.

Olha är ursprungligen från Charkiv, men förra året levde hon i tre länder – Ukraina, Polen och Frankrike. Hennes jobb är i Ukraina, där hon har sin egen PR-byrå, men hennes man är i Frankrike, där han får lära sig att gå igen med proteser.

För några dagar sen skrev hon ett inlägg på sociala medier, där hon berättade att hon diagnostiserats hudcancer. Hon hade opererats och testat negativt efter det. Men det verkar som att det är på grund av stress. Situationen med henens man, som hon inte hade varit i om vi inte hade krig.

Jag frågade henne vad det betyder för henne att vara en ukrainsk kvinna just nu.

”Att vara ukrainare innebär för mig att förklara utomlands att vi är en stark nation, kraftfull, som slåss för vår existens. Att visa hela världen att, även med förstörda kroppar, så är våra soldater starkare än några på planeten. Vi gråter inte, vi klagar inte, utan vi arbetar metodiskt för att vinna mot fienden.”

Olha i Frankrike.

Olha tillbringar en del tid i Frankrike med maken.

Foto: Privat.

Situationen med hennes sjukdom och makens skada har lärt henne att hon inte ska leva ”senare”. När kriget tagit slut, när hon har skaffat ett hus eller när hon har gått ner i vikt.

”Jag ska besöka alla museum, köpa vad jag vill, äta sniglar och göra vad jag vill. För vad händer om 'imorgon' inte kommer?”.

Inlägg 8 – 17 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Today I am in Dnipro. The fourth-biggest city in our country is located on the Dnipro River.

Ukrainska damer dansar i en park.

De ukrainska damerna dansar med sjalar i parken.

Foto: Anna Vlasenko.

I did my morning walk through the park when I saw a group of older women. They were dancing with their scarves while the music was playing. They were happy and active. I started smiling too. They continue their morning routine, do what they love, and live their lives. It's so important now, just live our life in the usual way.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag är jag i Dnipro. Det är vårt lands fjärde största stad, beläget vid Dnipro-floden.

Ukrainska damer dansar i en park.

Att hitta tillfällen att ha kul även i ett krig är viktigt.

Foto: Anna Vlasenko.

Jag tog min morgonpromenad genom parken när jag såg en grupp äldre kvinnor. De dansade med sina sjalar medan musik spelades. De var glada och aktiva. Jag började också le. De fortsatte med sin morgonrutin, gjorde det de älskade, och levde sina liv. Det är så viktigt nu, att bara leva våra liv som vanligt.

Inlägg 7 – 13 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine.

When we're hearing the word “war” – our first association is shelling and homeless people on the street with blankets. But war in Ukraine, it's when you had everything before – good work, nice restaurants, parks, good roads, developed infrastructure and businesses – and then in one moment the enemy forcing you to come back to the Stone Age. Even in villages people had a good life before – we had local business there, in the houses they had hot water and toilets inside. We didn't want to move abroad, we want our life back.

And nowadays, we are losing people close to us every day. Literally, every day, my Facebook news feed has a post about killed soldiers. We are trying not to lose ourselves as civilized people. And we are doing everything to live in civilized conditions, and it's helping us to survive every day.

Bombat hus i Ukraina.

Delar av Ukraina har bombats sönder – överallt finns förstörda byggnader.

Foto: Anna Vlasenko.

When we are losing our homes, it's like losing everything. Yes, when you managed to survive after shelling and people telling you ”you are alive ”, it's the main thing, but it's not the only one thing that's important for us. When we Ukrainians losing our homes – we are losing our protection and comfort, our safe home place. And one of our goals as women is to get this comfort back. To clean and rebuild your house after the shelling. Bring the flowers, carpets and smiles back. Erase the feeling of fear, and day by day get back the feeling of a normal life. And these things makes us feel like civilized people. And this is important for me, my friends and our nation.

But we don't know what the next day will bring us, and when the next rocket will land. We don't know whose funeral we will attend tomorrow. But today, at this moment, we are continuing our life and our battle for our homes, our families and for our nation on our land.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här.

När vi hör ordet ”krig” är det första vi tänker bombningar med granater och hemlösa människor på gatan med filtar. Men krig i Ukraina, där vi tidigare hade allt – bra arbeten, fina restauranger, parker, bra vägar, utvecklad infrastruktur och företag – och sen på ett ögonblick tvingade fienden oss tillbaka till stenåldern. Förr levde man gott till och med i de små byarna – det fanns lokala företag, och i husen hade de varmt vatten och toaletter inomhus. Vi ville inte flytta utomlands, vi vill ha vårt liv tillbaka.

Nu för tiden förlorar vi människor i vår närhet varje dag. Bokstavligen varje dag har mitt Facebook-flöde inlägg om döda soldater. Vi försöker att inte tappa fattningen som civiliserade människor. Och vi gör allt för att leva under civiliserade former, och det hjälper oss att överleva varje dag.

Anna Vlasenko.

Anna med en hund.

Foto: Anna Vlasenko.

När vi förlorar våra hem känns det som att förlora allt. Ja, du har lyckats överleva efter granatbombningar och människor säger ”du överlevde”, och det är huvudsaken, men det är inte det enda som är viktigt för oss. När vi ukrainare förlorar våra hem förlorar vi också vårt skydd och vår trygghet, vår säkra plats. Ett av målen för oss kvinnor är att få tillbaka den tryggheten. Att städa och bygga upp hemmet efter bombningen. Hämta in blommorna, mattan och få leenden tillbaka. Att radera rädslan, och dag för dag få tillbaka känslan av ett normalt liv. Dessa saker gör att vi känner oss civiliserade. Det är viktigt för mig, mina vänner och vår nation.

Men vi vet inte vad nästa dag kommer innebära, och när nästa missil slår ner. Vi vet inte vems begravning vi kommer behöva gå på imorgon. Men i dag, i det här ögonblicket, fortsätter vi våra liv och vår kamp för våra hem, våra familjer och vår nation på vår mark.

Inlägg 6 – 11 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. One more letter from Kharkiv. From our zoo. Nowadays, this place has become a quiet and safe place around the damaged city. Just a few hundreds meters from here, you can see results from the shelling, but here, you're like on an island of miracles and dreams.

Birds, crocodiles, tigers and flamingos transfer you to another world. It seems like here is no war at all. Children's smiles, requests to buy ice cream or trying to take the best picture of a hippopotamus.

Bilder från zoo:et i Charkiv.

Besökarna på zooet kan komma bort från krigets fasor en stund.

Foto: Anna Vlasenko.

It's free for visitors. And if you have a kid and no significant income, you can easily spend half of the day here.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Ett till brev från Charkiv. Från vårt zoo. Den här platsen har blivit en lugn och trygg plats i den skadade staden. Bara några hundra meter härifrån kan man se resultatet av granatbombningar, men här är det som att man är på en ö gjord av mirakel och drömmar.

Fåglar, krokodiler, tigrar och flamingos förflyttar dig till en annan värld. Här känns det som att det inte pågår ett krig. Barnen ler och ber om att få köpa glass eller försöker ta den bästa bilden på en flodhäst.

Det är gratis inträde. Och om du har ett barn och ingen betydande inkomst, så kan du lätt tillbringa en halv dag här.

Bilder från Charkivs zoo.

Mycket är förstört i staden, men Charkivs zoo har blivit en oas.

Foto: Anna Vlasenko.

Inlägg 5 – 6 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. The letter is from Kharkiv. It's my hometown, but it's totally different city nowadays.

I am walking through the city centre. I know all those buildings by heart, but I can't recognize them any more. In almost every building, I see covered windows with plywood. It results of shelling towards the city. In March 2022, the city was almost empty. Checkpoints, constant explosions, few people on the street and fear in the air. I evacuated my mom from the city, too.

Man i Charkiv, Ukraina.

Människorna i Ukraina gör sitt bästa för att fortsätta leva sina liv.

Foto: Anna Vlasenko.

Nowadays, hopefully, I see people on the street. Kids are running around. Laughter. Cafes and restaurants opening again. They are not full. It's become more expensive to live in Ukraine.

I buy a cup of cocoa and continue my walk with a smile. Yes, you are learning to live your life, despite all circumstances. On one of the fences, I see the street art of a local artist: “Your blood can fight. Become a donor”, a few blocks later - “Keys are missing their doors”.

We are also missing previous lives. Quiet days. But we don't have a choice. I don't have a choice. So, I continue my walk…

Svensk översättning:

Hej! Anna från Ukraina här. Det här inlägget kommer från Charkiv. Det är min hemstad, men det är en helt annan stad nu för tiden.

Jag går igenom stadskärnan. Jag kan alla byggnader utantill, men jag känner inte igen dem längre. Nästan varje byggnad har fönster som är täckta av plywoodskivor. Det beror på granaterna som man bombat staden med. I mars 2022 var staden nästan helt tom. Kontrollstationer, konstanta explosioner, få människor på gatan och rädsla i luften. Jag evakuerade min mamma från den här staden också.

Nu för tiden, om jag har tur, kan jag se människor på gatorna. Barn som springer omkring. Skratt. Caféer och restauranger har öppnat igen. De är inte fullsatta. Det har blivit dyrare att bo i Ukraina.

Hus i Charkiv, Ukraina.

Många hus i Charkiv är söndebombade.

Foto: Anna Vlasenko.

Jag köper en kopp varm choklad och fortsätter min promenad med ett leende på läpparna. Ja, man lär sig att leva sitt liv, oavsett vilka omständigheter det är. På ett av staketen ser jag gatukonst av en lokal konstnär: ”Ditt blod kan slåss. Bli donator”. Några kvarter senare: ”Nycklarna saknar sina dörrar”.

Vi saknar också våra tidigare liv. Tysta dagar. Men vi har inget val. Jag har inget val. Så jag promenerar vidare.

Anna lever kvar i krigets Ukraina: ”Alltid ett känslomässigt lidande”

Inlägg 4 – 31 oktober 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Today I am in Kharkiv. It's the second-biggest city in the country. It's my hometown. Or was my hometown. I lived here for 30 years of my life before I moved to Kyiv.

Kharkiv is a city of students, IT business, trade, industry, soviet time architecture and beautiful parks. But it's also the city, which is heavily shelled during last year and even now each 2-3 weeks rockets targeted the city.

Husen i Charkiv har träffats av missiler och granater.

Husen i Charkiv har träffats av missiler och granater.

Foto: Anna Vlasenko.

All of this strongly influence women's life in the city. A lot of them left the city because of scariness for their kids. But the ones who are back, can’t bring the loved ones to normal school or kindergarten. First, because 55% of education facilities destroy in the city – you basically won't be able to bring your kids to the buildings cause they are not existing any more. And second, because authorities afraid to open existed facilities - cause the border it's very close. And you have only up to 2 min, before rocket will land in the city. Which happens very often before the air alert.

Because of that, this year, subway become a school place. I am walking near the classes. It looks like normal classrooms inside, except that we are under the ground and I can see at the same time trains arriving at the platforms.

Lärare och elev i tunnelbanan, där skolorna nu hålls.

En lärare går med en elev i skolan under jorden.

Foto: Dmytro Grebuinnuk.

It's dominantly the first grade who comes to receive offline education. Kids are smiling, replying to teacher's question. For them, it's normal education processes. For mothers - it's a free time for a few hours three times per week. At the same time they worry for their kids, while they are on the way home. But if you are a mom of a kid under 6 years old and kindergartens are closed, you basically can't work.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag är jag i Charkiv. Det är den näst största staden i landet. Det är min hemstad. Eller det brukade vara min hemstad. Jag bodde här i 30 år innan jag flyttade till Kiev.

Charkiv är en stad med studenter, it-företag, handel, industri, arkitektur från Sovjet-tiden och vackra parker. Men det är också staden som har granatbombats hårt det senaste året, och som även nu beskjuts med missiler var 2-3 vecka.

Park i Charkiv.

Det finns fortfarande vackra parker i Annas hemstad.

Foto: Anna Vlasenko.

Allt detta påverkar kvinnornas liv i staden ordentligt. Många av dem har lämnat staden av rädsla för sina barns säkerhet. Men de som är tillbaka kan inte ta sina älsklingar till normal skola eller förskola. För det första för att 55 procent av skolbyggnaderna har förstörts i staden – du kan i stort sett inte ta med barnen till skolbyggnaderna eftersom de inte existerar längre. För det andra är myndigheterna oroliga för att hålla faciliteterna som finns öppna, för gränsen är väldigt nära. Och du har upp mot två minuter på dig innan en missil landar i stan. Vilket hände väldigt ofta innan flyglarmet.

På grund av det har tunnelbanan blivit platsen för att gå i skolan i år. Jag går väldigt nära klasserna. Det ser ut som normala klassrum på insidan, förutom att vi är under jord, och att jag samtidigt kan se tunnelbanetågen komma in till plattformarna.

Klass med elever i skola under jorden i Ukraina.

Lärarna får undervisa eleverna i tunnelbanan för säkerhetens skull.

Foto: Dmytro Grebuinnuk.

Det är främst förstaklassare som kommer och tar del av analog undervisning. Barnen ler, och svarar på lärarnas frågor. För dem är det här helt vanlig undervisning. För mammorna innebär det egentid några timmar tre gånger i veckan. Samtidigt oroar de sig för sina barn, när de ska ta sig hem från skolan. Men är du mamma och har barn under sex år och förskolorna är stängda, så kan du i stort sett inte arbeta.

Inlägg 3 – 28 oktober 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Nowadays, my life consists of a lot of travelling around my country. Life in a big city is totally different from small villages near the front. If I'm in Kyiv, I can sit in a café and choose coconut or almond milk for my coffee, at the frontline villages you can forget even about internet connection and electricity. Noise of artillery, works like alarm clocks.

We are, as women, started replacing men's at the most physically difficult jobs. We started to forget the words “I can't” and replace it with “I must” or ”I can”.

Recently I visited a coal mine. 480 meters under the ground. Everything is gray around, with coal parts in the air. And women with shovels collecting coals on the floor which fallen down from the transportation line. On their faces I see sweat, tiredness and dust.

En kolgruva i Ukraina.

Männen som arbetade i gruvan behövs i kriget, så nu har kvinnorna tagit över.

Foto: Anna Vlasenko.

And it's not only one or two women who are doing this kind of work at the moment. At one mine it can be up to 100 women, when before the full scale invasion there was no need for ladies to do such heavy work. But men become soldiers and someone needs to replace them.

Oksana, the lady I had a talk with, was a choreographer all her life. 25 year she was doing that kind of job, but then her home city become shelled. At spring, she lost her father and son from shelling. Few years before - her mother and husband died from Covid. Her home - Bakhmun destroyed and occupied. She doesn't have a choice. And at 49-year-old she becomes a mine worker, who is dreaming one day to come back to her work with kids as a choreographer.

Oksana jobbar i gruva i Ukraina under kriget.

Oksana var koreograf före kriget bröt ut – nu jobbar hon i gruva.

Foto: Anna Vlasenko.

I am going out from the mine. While she continues throwing coals with her shovel.

Svensk översättning:

Hej! Anna från Ukraina här. Nu för tiden består mitt liv till stor del av att resa runt i mitt hemland. Livet i en stor stad är helt annorlunda mot hur det är i de små byarna nära fronten. Om jag är i Kiev kan jag sitta på ett kafé och välja om jag vill ha kokosmjölk eller mandelmjölk i mitt kaffe, men i byarna vid frontlinjen kan man glömma att ens ha internetuppkoppling eller el. Ljudet av artillerierna fungerar som väckarklocka.

Vi kvinnor har fått börja ersätta män på de mest fysiskt ansträngande arbetsplatserna. Vi har börjat glömma orden ”jag kan inte” och börjat ersätta dem med ”jag måste”, eller ”jag kan”

Nyligen besökte jag en kolgruva. 480 meter under marken. Allt runtomkring var grått, med kolbitar i luften. Och kvinnor med spadar som samlar kol som ramlat ner från transporten på golvet. Jag ser svett, trötthet och damm i deras ansikten.

En söt hund i Ukraina.

En hund stryker runt i solen ovanför gruvan.

Foto: Anna Vlasenko.

Och det är inte bara en eller två kvinnor som gör det här jobbet just nu. I en gruva kan det finnas upp mot 100 kvinnor, medan det före den fullskaliga invasionen inte fanns något behov för kvinnor att arbeta i så tunga jobb. Men männen blev soldater och någon måste ersätta dem.

Oksana, kvinnan jag pratade med, har varit koreograf i hela sitt liv. I 25 år har hon arbetat med det, men sedan dess har hennes hemstad beskjutits med granater. I våras förlorade hon både sin far och sin son i granatbeskjutningar. Några år tidigare dog både hennes mamma och make i covid. Hennes hem Bakhmut är förstört och ockuperat. Hon har inte haft något val. Så vid 49 års ålder blev hon gruvarbetare, som drömmer om att en dag återigen få arbeta med barn som koreograf.

Jag lämnar gruvan. Medan hon fortsätter kasta kol med sin spade.

Inlägg 2 – 23 oktober 2023

Hi! It's Anna from Ukraine.

I think people are the biggest miracle that we have in our country. We are ready to support each other and open hearts and doors when it's really needed.

On the second day of the full-scale invasion, I didn't have a plan of what to do. I just trusted my feelings and lived in a moment. One of my colleagues, with whom I worked as a media producer during the weekends, was in Poland. She was ready to shelter me there. It was needed to cross the border only, but it wasn't an easy task. Everyone was escaping.

Anna lever kvar i krigets Ukraina: ”Alltid ett känslomässigt lidande”

I walked 7–8 kilometres to the border between cars — no chance to drive closer. Traffic jams are becoming longer and longer.

Anna Vlasenko i Ukraina.

Anna Vlasenko fick gå 8 kilometer för att ta sig till Polen.

Foto: Anna Vlasenko.

In the evening, I was in Poland. My family were in Ukraine. I didn't know if I would be able to see them again. My father was in the occupied territory since the first day. I was free, but not my heart, country, or people.

Since that day, I have been working as a media producer and journalist. My colleague, who became later my very close friend, not only saved me, but we started working together.

After one week of being out, I returned to Ukraine.

(Originaltext)

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här.

Jag tror att människor är det största miraklet vi har i vårt land. Vi är redo att stötta varandra och öppna våra hjärta och dörrar när det verkligen behövs.

På den stora invasionens andra dag visste jag inte vad jag skulle göra. Jag litade bara på mina känslor och tog ett ögonblick i taget. En av mina kollegor, som jag arbetade med som medieproducent under helgerna, var i Polen. Hon kunde ge mig skydd där. Det jag behövde göra var att ta mig över gränsen, men det var ingen enkel uppgift. Alla flydde.

Jag gick 7-8 kilometer till gränsen mellan bilarna – det fanns ingen möjlighet att köra närmare. Trafikstockningen blev bara längre och längre.

Till kvällen hade jag tagit mig till Polen. Min familj var kvar i Ukraina. Jag visste inte om jag skulle få träffa dem igen. Min pappa satt fast i ockuperat territorium från dag ett. Jag var fri, men inte mitt hjärta, land eller folk.

Bilköerna i Ukraina dagen efter invasionen.

Det var så många som ville fly till Polen att köerna blev kilometerlånga.

Foto: Anna Vlasenko.

Sedan den dagen har jag arbetat som medieproducent och journalist. Min kollega, som senare blev min väldigt nära vän, inte bara räddade mig, men blev också min arbetskamrat.

Efter en vecka utomlands återvände jag till Ukraina.

Inlägg 1 – 23 oktober 2023

Hi! I'm Anna, and I'm a journalist from Ukraine. The next couple of months I will write about my life in Ukraine. I will take you with me in my memories, when everything was begun. And then, I will continue in present time.

I woke up at around 5 am in Kyiv from explosions. It was 24 February 2022. After that, my life has never been the same. Our lives were not the same.

I worked as a media literacy project manager. Implemented projects around the country. One day before full-scale innovation, we worked on the media literacy strategy of our country. But the following day changed everything for us.

At around 19.00 I started receiving information from my friends, that tomorrow the war would start. I haven't prepared an emergency suitcase. Just called my parents, had a talk with closest friends and went to bed. I understood that soon I won't be able to sleep.

Huge noise during the darkness. The heart beats, which you can't stop. Calls to my mom with the noise of explosions on another side of the line. She was scared, so was I.

Personer flydde ner i tunnelbanan när kriget bröt ut.

Kiev-borna flydde ner i under jord.

Foto: Anna Vlasenko.

I remember empty streets that day in the capital. Huge traffic jams from the city towards the west. And first, Ukrainian tanks drove through the centre.

All of us will remember that day very clearly. We didn't know then that it would be months and years of war ahead.

In the evening, I made a decision to leave the city. I was on the train towards Lviv with one small suitcase, leaving my whole life behind…

Svensk översättning:

Hej! Jag heter Anna, och jag är en journalist från Ukraina. De kommande månaderna kommer jag skriva om mitt liv i Ukraina. Jag kommer ta med er in i mina minnen, från när allt började. Och sen kommer jag fortsätta berätta om nutiden.

Jag vaknade omkring fem på morgonen i Kiev av explosioner. Det var den 24 februari 2022. Efter det blev mitt liv aldrig detsamma igen. Våra liv blev aldrig desamma.

Jag arbetade som projektledare inom media- och informationskunnighet. Implementerade projekt runt om i landet. Dagen före den stora invasionen arbetade vi på en strategi för mediekunnighet för vårt land. Men dagen därpå var allt förändrat för oss.

Runt sju på kvällen började jag få meddelanden med information från mina vänner, att i morgon kommer kriget bryta ut. Jag hade inte förberett en nödväska. Jag ringde mina föräldrar, pratade med mina närmaste vänner och gick och la mig. Jag förstod att snart kommer jag inte kunna få sova mer.

Höga ljud i mörkret. Hjärtat slår, och går inte att stoppa. Ringer ett samtal till min mamma där jag hör ljud av explosioner på andra sidan telefonlinjen. Hon var rädd, och det var jag också.

Jag minns tomma gator den dagen i huvudstaden. Enorma trafikstockningar från staden ut åt väst. Men först åkte ukrainska stridsvagnar genom stadskärnan.

Vägarna i Kiev 24 februari 2022.

Många ville lämna Kiev när kriget bröt ut.

Foto: Anna Vlasenko.

Alla av oss minns den dagen väldigt tydligt. Vi visste inte att månader och år av krig väntade oss.

På kvällen tog jag beslutet att lämna staden. Jag klev på tåget mot Lviv med bara en liten väska, och hela mitt liv bakom mig...

Mest läst