Anna lever kvar i krigets Ukraina: ”Alltid ett känslomässigt lidande”

Den 24 februari 2022 är ett datum som är ingraverat i mångas minne – dagen då Ryssland invaderade Ukraina, och krig återigen bröt ut i Europa. Miljontals människors liv förändrades för alltid, och skräcken spred sig över hela världen.

”Höga ljud i mörkret. Hjärtat slår, och går inte att stoppa. Ringer ett samtal till min mamma där jag hör ljud av explosioner på andra sidan telefonlinjen. Hon var rädd, och det var jag också.”

Så skriver den 34-åriga journalisten Anna Vlasenko om invasionen i sitt första dagboksinlägg på Femina.se. De kommande månaderna kommer Anna varje vecka skriva dagbok för Feminas läsare, och dela med sig av sin vardag och sitt liv. Hon kommer ge Feminas läsare en inblick i hur det är att leva i ett land som är under attack, och vill se till att kriget inte faller i glömska.

Efter 1,5 år är kriget ingen nyhet längre, och allmänintresset och engagemanget i Sverige har svalnat. Andra mer aktuella problem och tragedier tar företräde, och det skrivs allt mindre om kriget. Samtidigt är kriget fortfarande en verkligheten för de över 43 miljoner människor som bor i Ukraina.

Skillnaderna i Kiev

Anna bor i Kiev, och även om huvudstaden inte är lika utsatt som vissa andra delar av landet märker hon stor skillnad på sin hemstad.

– I Kiev ser det ungefär ut som det gjorde innan, caféer och restauranger är öppna och det står bilar på gatorna. Men det är inte lika mycket människor på gatorna, och inte samma människor som tidigare. Innan kriget var Kiev en stad med företag och jobb, folk i kostymer skyndade sig från ett möte till ett annat. Nu när man ser människor på gatan är det ofta människor som inte bodde här innan, som frågar efter vägen och är enkelt klädda. Det är också fattigare, för många företag har fått stänga igen och priserna stiger.

Kriget påverkar alla, oavsett var du bor eller hur mycket pengar du har. Anna beskriver en ständig skräck och oro, där hon alltid är på högspänn och hoppar högt om någon på cafét tappar ett glas i golvet – något som inte alls påverkade henne före kriget.

– När man är hemma är det meningen att man ska kunna slappna av. Men när du vet att bomber kan börja falla när som helst, att det kan komma drönarattacker eller att flygförsvaret sätts in, så leder det till många sömnlösa nätter. Det är väldigt dränerande mentalt. Du kan inte heller ställa in möten eller ringa och säga att du är sjuk från jobbet för att du inte har sovit, för alla går igenom samma sak.

Hon fortsätter:

– Om man åker utomlands kan man sova, men man har fortfarande familj och vänner hemma i Ukraina att oroa sig för. Det är alltid ett känslomässigt lidande.

Anna bevakar kriget i Ukraina

Sedan Rysslands invasion av Ukraina ser Anna Vlasenkos liv annorlunda ut än tidigare. Hon lever i Kiev, men reser runt i hela landet, och ägnar en stor del av sitt liv åt att bevaka kriget i sitt hemland. Sedan kriget bröt ut i Ukraina åker den 34-åriga journalisten runt i hela landet och arbetar som både frilansare, fixare och producent för att hjälpa andra journalister bevaka kriget.

– Jag gör i stort sett allting. Jag arbetar med med tv-journalister, och jag letar efter händelser att bevaka, och hittar personer att intervjua. Sen översätter jag intervjuer, sköter logistiken kring intervjuerna och kan redigera. Svenska TV4 var en av de första medierna jag arbetade med redan 2014, jag älskar dem så mycket, det är alltid ett bra team med bra människor.

Anna är noga med att poängtera att ockupationen av Ukraina påbörjades redan 2014, när Krim-halvön ockuperades.

– Det var många som fick lämna sina hus redan då. Vi har levt i det här i nästan tio år. Men då var det en liten del av landet, och jag levde inte i området som attackerades, även om jag åkte dit och bevakade det.

Anna: Så har mina prioriteringar ändrats

Det är viktigt att inte jobba hela tiden, speciellt när man har ett jobb som är så ansträngande både fysiskt och mentalt som att vara krigsreporter. Anna försöker hitta fritid i vardagen, och göra saker hon mår bra av.

– Om jag har ledig tid och är i ett område som är säkert så älskar jag att promenera. Jag går i flera timmar, det är som meditation för mig. Jag fotar byggnaderna, och tycker om att fånga ögonblicken runt mig med kameran – ibland är det blommor och katter, ibland är det en förstörd byggnad. Jag reser så mycket att det är enkelt att glömma vad som hände igår, säger hon och fortsätter:

– Jag älskar också att simma, så om jag har tid simmar jag gärna en timme i någon pool. Det finns inte i de mer lantliga områdena, men om man är i stora städer som Kiev eller Odessa finns fortfarande badhusen, även om man inte kan komma lika tidigt eller stanna lika sent som innan. Vi har utegångsförbud efter en viss tid.

Anna är singel och har inga barn, men berättar hur vänner med barn har flytt utomlands för att försäkra sig om familjens säkerhet. Att vännerna numera bor långt bort har påverkat vardagen, och hon beskriver det som att kriget har spräckt bubblan hon levde i innan.

– Man inser att människor är det som är allra viktigast. Det här för alla närmare varandra, för man vet aldrig vad som kommer hända med ens närmaste. Jag försöker vara mer generös.