Elin och hennes farmor Evy tvingades amputera benen – tre månader efter varandra

Torsdag den 28 mars 2019.
De såg fram emot en vecka med bad, glass, Lolo och Bernie. Hela charterpaketet. Att hon kände sig trött redan när de landade på Gran Canaria var säkert bara en kombination av flygresan och att hon hade jobbat extra för att kunna vara ledig. Som frisör med egen salong var hon van vid ömma axlar. Men stelheten försvann inte och på fredagen insåg Elin Rantatalo, 34, att hon höll på att bli sjuk.
– Jag tänkte ”fasen också, på semestern och allt”. Jag följde med och köpte simglasögon till barnen, sedan behövde jag lägga mig och sova.

Läkare kallades till hotellet

Medan hennes man Olle försökte underhålla barnen Stella och Cornelis försvann helgen som i ett töcken. Smärtorna, inflammationen som de trodde, blev bara värre. Olle baddade med kylda handdukar för att lindra branden i axeln som börjat sprida sig. Hon fick hallucinationer och hög feber. På måndagen tvingades de kalla på hjälp. En ung spansk läkare och en norsktalande sköterska kom till hotellet och tog Elin med till vårdcentralen för provtagning och dropp.
– Jag fick med min mobilladdare och ett Lypsyl bara. Jag tänkte att jag ju snart skulle vara tillbaka.

”Bältros”, löd den första diagnosen. Hon hade just fått ett recept på penicillin i handen och tryckt fötterna i skorna när vårdteamet kom tillbaka och sa att man ringt efter en ambulans.
– Utan att förklara skulle jag plötsligt till sjukhus. Barnen och Olle var kvar på hotellet. Jag visste inte vart jag skulle men skrev att de skulle hålla koll på ”Hitta min Iphone”. Jag hade aldrig åkt ambulans och tänkte, vilket äventyr, "att man skulle få göra det utomlands".

Hon hade klivit in i akutkorridoren på Clínica Roca i San Augustin och noterat två sköterskor som log. Det är det sista ordentliga minnet. Plötsligt var charterresan i solen förvandlad till en kamp på liv och död.
Blodtrycket sjönk, pulsen skenade, hon kunde inte syresätta sig själv och fingrarna hade tappat färg.

"Elin kommer att dö"

På tisdagen kom domen: septisk chock orsakad Nekrotiserande fasciit – en sällsynt och snabbt spridande infektion i underhudsvävnaden. Mördarbakterier.
Elin lades i respirator och försattes i medicinsk koma på grund av smärtorna.
– Jag skrek rakt ut för att jag hade så ont. Innan jag blev nedsövd frågade jag Olle om det var såhär det kändes att dö. Jag hade en känsla av att något var fruktansvärt fel.

En känsla som visar sig vara rätt.

Lördagen den 7 april tvingas hennes anhöriga ta emot det fruktansvärda beskedet från läkarteamet. ”Vi tror att Elin kommer dö under natten.”
– Olle hade sagt hej då vid min sängkant kvällen innan. När han kom tillbaka dagen därpå fanns jag ändå kvar.

Men det är fortfarande på liv och död.

Nästan tre veckor efter att Elin Rantatalo kommit till sjukhuset i Augustin är hon så pass stabil att hon kan flygas nedsövd hem till Sverige. När hon vaknar upp en vecka senare på universitetssjukhuset i Linköping vet hon inte hur sjuk hon har varit.
Men hon inser när hon ser sin kropp.
Streptokocker grupp A kallas i bland för köttätande bakterier. Det beskriver det hela rätt bra, konstaterar Elin och berättar att huden var död vävnad. Höger armhåla, båda fötterna och händerna var svarta av nekroser efter sepsis.

– Det var som en skräckfilm. Fötterna förstod jag på en gång, de skulle jag inte få med mig därifrån. Jag frågade inte ens om de kunde rädda dem. Jag var mer ”kan ni ta bort dem så fort som möjligt”. Jag hade fruktansvärt ont.

Den 8 maj 2019 amputerades Elins båda ben, från knäet och ned. Hon vaknade upp till en helt ny kropp och ett annat liv.
Hur säger man hejdå till sina ben?
– Jag låg kvällen innan och tänkte ”det här är så sjukt”. Det var som att jag betraktade mig själv utifrån, som på en film. Jag ville se dem en sista gång men orkade inte rent fysiskt. Efteråt var det otroligt läskigt. Jag vågade inte titta när de lyfte på täcket. Jag blundade varje gång och låtsades som att de fanns kvar där under.
– När jag såg första gången var det ”herregud”. Det var så uppenbart att något saknades. Jag tog liksom slut helt tvärt.
Hur förberedde ni barnen på att mamma inte skulle ha några ben?
– Vi försökte avdramatisera så mycket som möjligt. Sa att mamma kommer få coola robotben och ben som Barbie. Men de var väldigt rädda när de skulle träffa mig första gången, säger Elin och berättar om vad läkaren skrev i journalen veckan innan amputationen. ”Patienten är mycket positivt inställd till amputation och ser fram emot att bli protesbärare”.

Hon skrattar och går med raska steg och hämtar kaffe. Familjen har just flyttat till ett drömhus i Vetlanda och renoveringen är i full gång.
– Jag har alltid varit driven och målinriktad. Jag ville bara komma hem och bli självständig. Jag tänkte på min familj. Olle kunde ju inte bli personlig assistent till mig och barnen måste få ha en riktig mamma. Jag ville inte förstöra för dem. ”De ska fan få se, jag ska komma tillbaka”, säger Elin.

Pannben och vilja men också en sorg över en kropp som försvann.
Att aldrig få se sina vader, de knubbiga stortårna och de pyttesmå lilltånaglarna. Smörja benen så de skimrar i solen.

Elin Rantatalo säger att hon nog aldrig kommer förlika sig helt.
– Jag kan fortfarande tänka när jag vaknar att benen ska ha vuxit ut under natten. Första året var det så nästan varje morgon ”allt var bara en dröm, skönt att jag vaknade”. Jag lever med det och jag lever vidare men jag kommer nog aldrig acceptera att benen inte kommer tillbaka.
– Jag vet ju exakt hur det känns att sätta tårna i gräset och att sparka på en fotboll. Men kroppen tar stopp. Jag vet hur det känns att sätta sig på huk och plantera dahlior och hur man knyter ballonger. Men det går inte. Det är klart att det är en oerhörd frustration i bland.

Och så måste hon få känna, säger Elin.

Farmorn drabbades också av sepsis - och fick amputera

Sepsis kallades förr för blodförgiftning. Varje år drabbas omkring 40-50 000 svenskar av sepsis och bara ett par månader innan hon själv blev dödligt sjuk, hade hennes farmor som bor tre mil bort utanför Vetlanda, drabbats av en propp som fått allvarliga konsekvenser.
– Min farmor hade fått nekros i sin stortå och legat på sjukhus länge och jag hade hälsat på henne. När jag vaknade upp tänkte jag att det såg ut som farmors stortå, och när vi pratade med barnen och hur det skulle bli för mig kunde vi säga att det ”skulle bli som för gammelfarmor Evy”.

Det var bara tre månader mellan hennes och farmor Evys amputation. Farmor har höger ben borta och också protes.
– Första gången jag träffade farmor hade det gått flera månader, jag hade varit på sjukhus och det var sommar. Jag kom i min rullstol och hon i sin och så rullade vi mot varandra och kramades. Hon var jätteledsen för min skull, för hon visste vad det skulle innebära.
– Farmor är 84 och har trott att hon är 20. Hon har alltid klättrat högt och lågt och varit jättepigg. Nu är det jag som får peppa henne mycket, säger Elin.

Hon berättar om en fin relation som har fördjupats än mer.

– Farmor och jag ringer varandra och ger tips och säger ”min protes sitter inte bra i dag, hur är det med din?” Det är lite komik i det också, nästan dråpligt, säger Elin och tillägger att familjen som redan var skakad när det hände farmor, inte håller med.

– Vi blev av med tre ben i familjen på tre månader. Alla har varit ganska matta och säger ”nu får inget mer hända”.

Elin bloggar för Feminas läsare

Det är snart fyra år sedan en svensk präst hämtade barnen från kliniken i San Augustin och hennes man tog farväl vid sängkanten. Elin Rantatalo hade kunnat ge ett långfinger åt döden - om hon hade haft något.
Den 20 juni, på hennes systers födelsedag och fyra månader efter att hon drabbats av livshotande sepsis amputerades nio av hennes fingrar.
Bara toppen på en tumme blev kvar. Hon brukar måla och göra manikyr på nageln ibland. Att gå tillbaka och jobba som frisör var uteslutet såklart. Parallellt under den långa rehabiliteringen utbildade sig Elin istället till trähusprojektör. Hon var på flera arbetsintervjuer men kom till insikt om att hon nog inte ville sitta instängd på ett kontor mellan 07 och 16.

I dag brinner hon för att synliggöra hur hon lever med funktionshinder, med proteser men utan att identifiera sig som ”hon som har proteser”. Elin Rantatalo har sin egen blogg på Femina där hon inspirerar om mode, inredning, mat, sepsis och – livet.
Ett av de områden på hennes kropp som drabbades hårt av infektionen var flanken och ljumsken, där mjukdelarna tagit skada ända ner till skelettet.
För att "täcka över" området gjordes en hudtransplantation med frisk hud som ”hyvlades” från Elins lår där det tidigare fanns en tatuering med texten ”Alis volat propriis”, som betyder "hon flyger med egna vingar".

Det är Elin fast besluten om att fortsätta med.

– Jag är sjukt noggrann med hur jag vill leva mitt liv i dag. Jag är som en trotsig tonåring. Jag är medgörlig men jag försöker forma livet så att jag ska få ut så mycket av det som möjligt. Jag är medveten om hur snabbt det kan vända och till och med ta slut.
Kan du bli irriterad på folk som gnäller på småsaker?
– Inte irriterad, jag blir inspirerad. När någon gnäller tänker jag ”jag ska berätta hur jag har det, så kanske du ser det på ett annat sätt”. Däremot tycker jag att folk ger upp för lätt. ”Jag skulle aldrig orka”, säger de. Jag hade förmodligen tänkt samma om någon sagt att jag skulle bli av med benen. Men jag har inget val. Jag måste montera ihop mig för att ens komma upp på morgonen.