Elise har vigt sitt liv åt att stötta prostituerade: Som att vara i helvetet

Snön lyser vit på trottoarerna och väder-appen skvallrar att det ska bli 15 grader kallt under natten. Elise Lindqvist packar kaffe, varm choklad, ostmackor och kondomer i den blå Dramaten-väskan innan hon drar mössan långt över öronen.

– Det är viktigt att skydda mina tjejer. De får inte en eller två kondomer, de får en nävafull!

Klockan är halv tio när hon slår upp sitt lilla campingbord på Malmskillnadsgatan 29 i Stockholm, på samma plats där hon har stått varje natt mellan fredag och lördag i 25 år. Tänder lyktan och väntar. Redan när hon kommer går en ung kvinna en bit ned på gatan och spanar åt hennes håll. Två andra sitter i bilar och sminkar sig i backspegeln, gör sig redo för nattens arbetspass.

– Tjejerna ska behandlas med respekt och inte behöva känna sig ifrågasatta, det är det viktigaste. Sen gäller det att ha tålamod, för jag vet hur jag själv levde. Jag ljög, drogade och struntade i all hjälp som erbjöds mig, säger Elise Lindqvist, eller "Morsan" som de prostituerade, kallar henne.

Blev uppfångad av en bordellmamma på stan

Deras verklighet var en gång också hennes.

– Det är fortfarande svåra minnen, säger Elise när vi dagar tidigare ses hemma i hennes radhus söder om Stockholm. På köksbordet ligger ett kuvert med tre kronor på, men det får vänta. Vi behöver börja från början.

Hon berättar om en pappa som var hennes allt men som försvann när mamman träffade en ny man med lockar i håret och grava alkoholproblem. Hela barndomen och tonåren var präglad av trasiga hemförhållanden och övergrepp, från människor hon borde ha kunnat lita på.

– Jag var förstörd i underlivet av alla gamla gubbar och jag kan fortfarande inte gråta, för när jag var liten och utsattes för övergrepp och skrek och grät, fick jag ännu mer stryk.

Elise var 16 år när hon sålde sin kropp första gången och "ett lätt byte" där hon blev infångad av "en vänlig kvinna" på stan, bordellmamman.
– Hon var den första som sa att jag var söt. Hon lärde mig att sminka mig och förföra en man. Hon var snäll, så länge jag gjorde som hon sa.

Många år senare, Elise Lindqvist var nedbruten av självförakt, missbruk och perioder av hemlöshet när hon 1994 kom till ett kristet behandlingshem, blev frälst och påbörjade sin mission; att vara ett stöd åt kvinnorna på Malmskillnadsgatan.

En mörk BMW kör gatan långsamt fram och kvinnan som nyss stod en bit bort, syns inte längre till. Elise berättar att det kan handla om 10-15 kvinnor på en "vanlig fredag" som söker sig fram för en pappmugg kaffe och några värmande ord.

– En del säger ”kan du be för mig, morsan” men ofta handlar det bara om att finnas där och att lyssna. Alla vet vad jag har varit med om. De nya tjejerna får veta av dem som gått där längre, så de känner till min historia. Jag sätter mig inte till doms men försöker att lära dem att säga nej och att vara rädda om sina kroppar - och att det finns hopp. Jag vet att det går att få en förändring.

Men pandemin har varit hemsk, konstaterar hon, för henne men främst för de prostituerade.

– De har varit rädda för smitta, vi har hjälpt dem att ta sprutor och vaccinera sig men framförallt blev det tufft i början när kunderna och bilarna försvann och flickorna inte visste hur de skulle få in pengar. Nästan alla har en hallick och hallicken kräver sina pengar oavsett om det är corona eller inte. Men för varje fredag blev det fler och fler bilar och snart var det full öppen marknad igen.

Precis som när sexköpslagen infördes 1999 och det var tomt i ett halvår kanske, konstaterar Elise Lindqvist, som alltid har ett team på ytterligare två-tre volontärer från hemförsamlingen i S:ta Clara kyrka med sig ut i natten.

Såväl polis som myndigheter vet om att de står på sin vanliga plats fredag efter fredag. Kunderna också men de bryr sig inte, hävdar Elise:

– De ser oss men har bara en sak i huvudet. De är helt hysteriska ibland. En man kan köra 30 varv för att han ska ha en speciell tjej. Nästan hundra procent av gångerna har de suttit i bilen och tittat på porrfilm innan de kör fram på Malmskillnadsgatan. Då är de så kåta och bara måste ha en ”horjävel”.

Elise ursäktar att hon pratar gatans språk, men det är så verkligheten ser ut, säger hon. Den verklighet som pågår dygnet runt ett längre stenkast från de tjusiga butikerna och krogarna runt Stureplan i huvudstaden.

– Vi får inte glömma att vi är i den kriminella världen nu. Som nån tidning skrev "Morsan på helvetesgatan", och så är det. Här möter vi helvetet. Jag har själv varit där och tjejerna berättar fruktansvärda saker. Männen vill göra samma som i porrfilmerna och om flickorna motsätter sig svarar de: ”jag gör som jag vill för jag har köpt dig”. Man är ett köttstycke bara som ska användas.

Det som ibland brukar framhållas i prostitutionsdebatten om "den lyckliga sexarbetaren" som "väljer själv", ger hon inget för.

– Jag mår dåligt när jag hör det och tänker att de som säger så inte har något innanför pannbandet. Det handlar om pengar som ska in. De är tvingade till att sälja sig. Det är så mycket skam och skuld.

Elise Lindqvist upplever till och med att det blev ännu mer hårdhänt och våldsamt efter sexköpslagen.

– De tänker att de ska ha "mer ut av det" eftersom de bryter mot lagen och tar en större risk. Jag vet att det finns mycket fina män, men de värsta förövarna kallar jag inte för män, de kallar jag för monster.

Hon har till och med mött döden på gatan, hållit i och runt den. Två gånger. Elise Lindqvist vill inte gå i på några detaljer.

– Varför dör man? Det kan vara hjärtinfarkt, det kan vara överdos. Det jag kan säga är att två väldigt utsatta flickor har dött i min famn.

Är ingen Tarzan

Är hon någon gång rädd själv? Innan hon har hunnit svara berättar en av volontärerna som är med ut i natten om en fredag för några veckor sedan. En två meter stor och kraftig man uppträdde hotfullt när 146 centimeter Elise klev fram med höjd hand och ropade "STOPP".

Nej, hon är inte rädd, säger hon.

– Men jag är försiktig. Jag vet att att jag inte är Tarzan och inte så stark liten som jag är, men stackars den som går på mig. Jag har fått det till mig att jag ska ut på den värsta gatan i stan, jag kan inte vara rädd.

När hon är hemma och i säng klockan fem på morgonen är hon trött, men känslan i kroppen är ändå för det mesta bra.

– Jag kan vara på dåligt humör, jag har ont i magen och ont i huvudet, men när vi kommer till Malmskillnadsgatan, har dukat vårt bord och ser nöden hos de trasiga flickorna, har smärtan försvunnit. Vad är min smärta mot detta?

– Orken får jag eftersom jag vet att det går. Man blir besviken också, men för varje liten positiv grej på fredagen lever hoppet. Glädjen att få bort flickorna från gatan gör det värt varenda minut.

Hon berättar om en speciell flicka. Hon var så liten och skygg och vågade sig inte fram förrän många fredagar senare, och då hade hon ett meddelande till Elise:
”Hej, jag ska till tandläkaren men jag vågar inte. Kan du följa med?”

Elise tyckte att det var lite udda men följde med. Hon förklarade för tandläkaren att patienten var livrädd och höll om fötterna på flickan som blev så lugn att hon somnade under behandlingen. Hon hjälpte henne att handla varma kläder och lyssnande när hon berättade om popstjärnor och politiker som hade köpt hennes kropp.

När flickan kom tillbaka en annan fredag var det med en ny önskan:
"Jag vill flytta tillbaka till mitt hemland och jag vill att du ska följa med".

Elise förklarade att det inte var möjligt, men när den unga kvinnan hintade om sina planer, gjorde hon det likväl. På plats visade kvinnan att hon hade fixat boende och tog Elise till prostitutionsstråket i hennes stad och sa: "Jag ska göra som du, morsan".

– Hon gjorde som jag. Hade fixat bord, kokade kaffe och var där på nätterna.

I dag har kvinnan ett barn som Elise är gudmor åt.

En annan, en 14-årig ficka som hade lurats till Sverige i ett trafficking-nät och som var riktigt illa ute, läser i dag till jurist, berättar Elise.

– Då är alla timmar, allt man får se och höra, värt varje sekund. För jag vet att de kan få rätsida på sina liv, få ett riktigt jobb och en lägenhet.

Elise fick hedersmedalj av kungen

Tillbaka i radhuset söder om Stockholm. På väggen i köket hänger en målning av S:ta Clara kyrka och på bordet bredvid citronkakan med vallmo ligger en blänkande peng. I oktober fick Elise vid en ceremoni på slottet ta emot HM Konungens medalj för sina ”förtjänstfulla sociala insatser”.

Även om hon inte trodde sina ögon när hon öppnade kuvertet.

– Nu har ni väl gjort fel på slottet, tänkte jag. Jag ska väl inte ha någon medalj, vad är det här för fjomperi? Jösses Amanda!

Nu demonstrerar hon med ett leende hur hedersmedaljen ska bäras enligt hovets alla föreskrifter.

– I början tyckte jag att det var lite obehagligt och konstigt, men nu tycker jag att det är roligt att få uppmärksamheten. När man har blivit slagen och inte känt sig älskad kan det vara svårt att ta emot beröm, men jag har fått så mycket positiva kommentarer som säger att jag är värd detta.

– Och jag är stolt i alla fall!