Elin drabbades av mördarbakterie – tvingades amputera

När Elin Rantatalo åkte till Gran Canaria med sin make Olle och barnen Stella, 6, och Cornelis, 4, i slutet av mars 2019 visste hon inte att hennes liv snart skulle förändras för alltid. Familjen såg fram emot en vecka av sol, bad och kvalitetstid med familjen på ett välbekant resmål de besökt året innan.

Redan på flyget ner till Kanarieöarna på torsdagen börjar Elin känna sig trött och hängig, men tänker då att det är själva resandet hon blivit trött av. Dagen efter har hon fått ont i axeln och övertalar sig själv att det är för att hon dragit runt på resväskan – men i stället för att försvinna så blir värken bara värre.

När Elin har haft feber och varit sängliggande hela helgen kallas sjukvårdspersonal till hotellet på måndagen. Hon är då allvarligt sjuk, med temperaturer över 40 grader, och hallucinationer.

– De åkte med mig till en vårdcentral nära där vi bodde. Jag fick dropp, för att jag hade haft svårt att äta ett par dagar, och så tog de prover. Läkarna trodde först att jag hade bältros, men när provsvaren kom tillbaka hade jag skyhöga infektionsvärden, och de ringde ambulans. Sedan är det sista jag minns att jag satt i ett bås på akuten och kände hur jag försvann mer och mer.

Efter det har Elin Rantatalo inga fler minnen från tiden i Spanien. I stället har hennes man berättat för henne hur han kom och hälsade på henne på sjukhuset.

– Jag skrek rakt ut för att jag hade så ont i kroppen, och frågade min man om det var såhär det kändes att dö. Jag hade en känsla av att något var så himla fel.

Läkarna trodde Elin skulle dö

Elin visade sig ha rätt i sin känsla – hon var oerhört nära döden. Kort därpå sövdes hon ner på grund av sina smärtor och hamnade i respirator. Läkarna insåg att Elin hade drabbats av aggressiva streptokocker, men ingenting de gjorde verkade få henne att må bättre. I stället fick Olle komma och säga farväl till sin fru på sjukhuset – de spanska läkarna var övertygade om att hon skulle dö.

Men tack vare hjälp från en läkare på organisationen SOS International lyckas Olle till slut hitta en lösning för att få ner Elins skenande blodtryck, och hennes liv går att rädda. Då uppstår nästa problem – Elins fingertoppar och tår började bli blå. Eftersom hennes kropp drabbats av sepsis, fokuserar immunförsvaret helt på att rädda hennes vitala organ, och prioritera bort de mindre viktiga lemmarna. Det gör att hon drabbas av flera små blodproppar i ben och armar.

– Det blev bara värre och värre, och det blev riktigt illa och svart till slut. När man drabbas av nekros är det som att kroppen liksom torkar upp. De sa på sjukhuset att de skulle behöva amputera ben och händer för att det var så illa.

Flygs hem nedsövd

Den 18 april, nästan tre veckor efter att hon lagts in på sjukhus på Gran Canaria, är Elin äntligen tillräckligt stabil för att flygas hem till Sverige, fortfarande nedsövd. Hemma i Eksjö möts hon av sina föräldrar, innan Elin flyttas till det bättre rustade universitetssjukhuset i Linköping.

När Elin till slut vaknar upp i Linköping så vet hon inte hur sjuk hon är och har varit, men märker snart att hennes liv aldrig kommer bli detsamma igen.

– När de lyfte på täcket var fötterna grå och svullna, och såg konstiga ut. Jag förstod att de inte skulle gå att rädda. Jag hade bomullshandskar på händerna hela tiden, men jag kunde inte göra något med dem, säger Elin och fortsätter:

– Jag minns att handkirurgerna skulle titta på händerna, och de kom fram till att man inte behövde amputera händerna, utan bara fingrarna. Min man började gråta och skratta för att han blev glad, men jag visste ju inte att det hade varit aktuellt att amputera händerna.

Den 8 maj 2019 amputerar läkarna bort Elins underben, och den 20 juni amputeras även hennes fingrar.

– Det var för stort för att ta in just då, men jag såg ju att det var det som behövdes. Jag försökte hela tiden tänka att om jag inte gör det så kommer jag inte härifrån. Det fanns inget val. Det var först när förlamningen släppte och jag skulle ta mig ur sängen själv som jag upptäckte hur handikappad jag var.

Dotterns rädsla för att förlora sin mamma

Att tvingas amputera båda benen och nio av tio fingrar var inte bara tungt och traumatiskt för Elin – det påverkade såklart också hennes barn. Vid sjukdomstiden var sonen Cornelis bara fyra år, och förstod inte så mycket, men sexåriga dottern Stella var rädd att hon skulle förlora sin mamma. Tillsammans med stöd från maken Olle har Elin försökt avdramatisera situationen för sina barn.

– Det var ju otäckt när de skulle amputera, men vi försökte skoja fram det, och säga att jag skulle få barbieben. Till Cornelis sa vi att jag skulle få robotben, och det tyckte han var skitcoolt. Vi försökte hålla en positiv fasad inför barnen, och det tror jag har räddat dem mycket.

Den första tiden efter amputationerna kunde Elin varken hålla i bestick eller glas själv, men hon tvingar sig själv att öva, och ser varje misslyckat försök som träning för att bli bättre. Med tiden har hon återhämtat sig, och kan nu leva relativt likt hur hon gjorde innan sjukdomen. Fortfarande spökar dock komplikationer, som en ond axel, tinnitus och nedsatt hörsel. Rent mentalt har Elin däremot varit noggrann med att fokusera framåt.

– När jag gjorde rehab träffade jag en psykolog vid 2–3 tillfällen, men det var inget för mig. Men en dag kanske jag vaknar och känner att jag skulle behöva det. De sa att det kan komma flera år efter händelsen, det är olika hur man reagerar. Nu har fokus mer varit på att överleva och ta mig an vardagen.

Bytt karriär efter amputationerna

Innan resan till Spanien arbetade Elin Rantatalo som frisör, och trivdes bra med det. Men utan fingrar, och med ben som inte orkar stå upp och jobba en hel dag, kände Elin att det var dags att byta bana. Parallellt under rehabiliteringsperioden har hon utbildat sig till trähusprojektör, och i maj tog hon examen. Dessutom blir hon nu bloggare på Femina, och vill kombinera jobb med sina sociala medier.

– Det var tufft att plugga heltid, men också bra rehabilitering, för man fick liksom komma ut bland folk och fokusera på något annat. Tiden jag studerade var det 110 procent fokus på studierna.

Hur ser du på framtiden?

– Det viktigaste för mig är att jag hela tiden ska bli bättre och bättre, jag har många fysiska mål. Jag skulle vilja kunna springa 5 kilometer. Sen har jag mål med hur jag vill kunna leva livet fortsättningsvis. Jag har blivit mer medveten, och är lite petig med vad jag vill lägga min tid på.