Carolines son blev sjukare i kön till BUP: Han ska leka – inte vilja dö

Julgranen hon vann i en tävling på Instagram har fått flytta ut och de två pojkrummen i lägenheten i Örebro är välstädade. Det är ”pappavecka” men den yngste sonen slinker förbi hemma hos sin mamma ändå och sätter sig direkt och börjar producera musik på sin dator. Drömmen är att bli en stor musikproducent en dag, berättar Caroline.

Att hennes pojke som i dag är tolv ens tänker på framtiden är ett stort steg framåt och något helt annat än 2018. Hon berättar att sonen gick i andra klass när problemen började.

– Han hade utsatts för kränkningar och situationer i skolan där han bland annat blivit inlåst på toaletten. Han var väldigt orolig, hade ont i magen och huvudet och ville inte gå till skolan, berättar Caroline, 36, som är utbildad beteendevetare och arbetar inom Socialtjänsten.

De vabbade mycket, både hon och sonens pappa, men problemen eskalerade.

– Vi var väldigt oroliga. Vi märkte ju tydligt att han inte mådde bra. Han sov inte på nätterna, kunde vakna och gråta, hade mycket ångest och pratade väldigt dåligt om sig själv. Han började också tidigt uttrycka att han inte ville leva, säger Caroline, som tog kontakt med vårdcentralen.

Väntetiden till behandling hos BUP: En mardröm

De blev hänvisade till primärvårdens samtalsmottagning där de fick träffa en psykologkonsult för bedömning. Efter två till tre möten under februari och mars 2019 skrev konsulten en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, som stipulerade att pojken var i behov av psykologisk specialistbehandling: ”Bedömd specialistnivå utifrån ökad risk för självskada samt uttryckt su-planer och tankar.”

– Dels handlade det om att han hade så hög suicidrisk. De gjorde bedömningen att han behövde få specialistbehandling för att han var så liten, berättar Caroline.

Remissen togs emot av Örebros Barn- och ungdomspsykiatri i april 2019. Men det blev inte den hjälp och insats familjen var i stort behov av.

– Vi fick ett erbjudande om att gå på en föreläsning i grupp för föräldrar med barn som har depression.

Väntetiden till den specialistbehandling som även BUP bedömde att pojken behövde förväntades vara sex månader. Caroline beskriver perioden som en mardröm utan slut.

– Vi behövde ju få hjälp på en gång, jag var rädd varje dag för att han skulle ta livet av sig. Det påverkade hela vår vardag. Hans skolgång såklart eftersom han hade så hög frånvaro men också som förälder att ha den här ständiga oron; hur mår han? Vad har han för tankar i dag? Vill han inte leva i dag?

– Det var omöjligt för mig att jobba när jag hade ett barn som mådde så dåligt, som inte gick till skolan och inte kunde lämnas ensam, säger Caroline som vid minst tre tillfällen under andra halvan av 2019 i desperation kontaktade BUP och vädjade om hjälp.

Bland annat efter en dramatisk incident i december där sonen visade att det där med döden inte var något han ”bara sa”. Trots att det framgick tydligt i journalerna på BUP att Carolines son var suicidal och i behov av specialistvård, skulle det dröja till februari 2020, nästan ett år efter remissen till BUP, innan behandlingen kunde inledas.

– Jag har känt att vi har blivit svikna av BUP. Min son borde ha prioriterats och det står även i journalerna men det blev inte så. Vi blev lämnade ensamma, säger Caroline, som valde att anmäla BUP i Örebro till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

– Jag tänkte att det inte kan få gå till så här. Om jag inte anmäler, hur ska det då komma fram? Jag ville också få svar på varför vi fick vänta så länge när att mitt barn bedömdes ha hög suicidrisk och var i behov av specialistvård.

Fick rätt från IVO

I beskedet från myndigheten, som kom i augusti 2020, konstaterades att vårdgivanden brustit i hanteringen av Carolines son, som fått försämrat mående i väntan på rätt hjälp. ”IVO anser det som en brist att det inte skett någon bedömning eller prioritering av patienten, som vid tidpunkten var 8 års trots uppgifter om depression, suicidtankar, konkreta suicidplaner samt tillkommande försämring.”

BUP:s internutredning landade i samma slutsats. I ett yttrande från verksamhetschefen medgavs att pojken borde ha prioriterats och att ”händelsen medfört en vårdskada på grund av det onödiga lidandet”.

– Någonstans har vi fått på papper att vi inte fick den hjälp vi behövde i tid. Jag ska inte säga att allt är bra för det men det känns som att någon har lyssnat, gått igenom vad som har hänt och tagit ett beslut om att det blev fel.

– Det har fått mig att bättre förstå att det faktiskt inte var något fel på mig. Jag har gjort så gott jag kunnat, men man behöver professionell hjälp i en sån här situation.

– Jag är väldigt tacksam över att det inte hände något värre med honom.

I februari fick fallet med 11-åriga Bryna stor uppmärksamhet i media. Flickan som kom på ett akutbesök till BUP i Lycksele efter att ha skurit sig själv, skickades hem med antidepressiva läkemedel, utan samtalskontakt eller vidare insatser – trots att hennes journaler tog upp såväl självskada som självmordstankar. Ett drygt halvår senare tog flickan sitt eget liv.

Caroline berättar att hon följde nyhetsrapporteringen med en stor klump i magen.

– Jag tänkte direkt att det hade kunnat bli så här för oss också, att man haft tur att det inte gick ännu värre. Det är så fruktansvärt så att det knappt går att ta in, hon var ju inte heller så gammal.

– Det behöver komma fram hur det går till på BUP och vilka hemska konsekvenser det får när man inte får den hjälp som behövs i tid.

– Om jag inte hade kunnat finnas för honom under den här tiden, det är jättesvårt att tänka på, jag har krigat så otroligt. Jag vet faktiskt inte. Men det behöver komma fram hur det går till på BUP och vilka hemska konsekvenser det får när man inte får den hjälp som behövs i tid.

Du jobbar själv inom Socialtjänsten med att hjälpa ungdomar, hur är det att vara på ”andra sidan”?

– Det är oerhört svårt att vara i en situation där man är väldigt känslomässigt involverad som förälder, något helt annat än i sin roll på jobbet. Jag har en förståelse för att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst men när det händer ens egen familj, sitt barn, gör det något med en, säger Caroline och fortsätter:

– Jag ifrågasatte min mammaroll och hela min egen existens på ett sätt. Det var ju hans barndom, han skulle leka och ha kul, inte tänka att han ville dö. Jag har känt att jag inte varit en bra mamma och känt mycket skam i det, säger Caroline som har varit sjukskriven för utmattningsdepression till och från i tre år för att kunna hantera vardagen.

I dag mår hennes yngste son bättre om än inte helt bra.

– Närvaron i skolan blir bättre men det är fortfarande en kamp. Skolan är ju jätteviktig och jag hoppas verkligen att han ska kunna bli godkänd och få komma in på gymnasiet och läsa det han vill sen, säger Caroline och utvecklar varför hon valt att dela familjens historia för Femina.

– Jag tänker att det är viktigt att berätta vad vi varit med om, kanske kan det hjälpa någon annan familj, andra föräldrar.

– Det som händer i ens barndom påverkar ens vuxna liv otroligt mycket. Barn och unga som mår psykiskt dåligt behöver prioriteras och få hjälp och vård så snabbt som möjligt för att inte bli trasiga vuxna.