Jan Guillou i stor intervju: ”Jag har blivit långsammare på allting”

05 apr, 2023 
AvKenneth Gysing
FotografNicklas Thegerström/TT
Han börjar närma sig 80, och ryggen bråkar. Men några planer på att sluta skriva har inte Jan Guillou.
– Jag har fördelen att vara gift med en bokförläggare, och hon lägger inte fingrarna emellan, säger han i en stor intervju om författarskap, åldrande och kärleken till hustrun Ann-Marie Skarp.
Annons
VIDEO: Vad är grejen med Brott och straff?Brand logo
VIDEO: Vad är grejen med Brott och straff?

Jag ringer upp Jan Guillou på gården i Roslagens djupa skogar, där han för det mesta befinner sig. När pandemin slog till var det en utmärkt plats att hålla sig isolerad på, då han hörde till riskgrupperna (nästa år fyller han 80). Efter pandemin gjorde sedan en krånglande rygg honom alltmer orörlig, vilket ledde till en operation.

– Jag opererades för spinal stinos, ett finare uttryck för ryggbråck i ryggraden för äldre människor, berättar Jan. Läget dessförinnan var att jag inte kunde sitta och skriva, vilket i min yrkeskategori innebär att jag då är slutgiltigt pensionerad. Det förvånade mig en smula, jag trodde det var hjärnblödning som skulle drabba en författare.

Operationen lyckades, och i januari förra året kom thrillern Den som dödade helvetets änglar. Där har gamle kommendörkaptenen (numera viceamiralen) Carl Hamilton väckts till liv igen efter många år av litterär sömn, tillsammans med journalisten och vännen Erik Ponti (som är lite av Jan Guillous alter ego). Som nyblivna pensionärer tar de sig an att hjälpa en rik gammal dam som söker hjälp för spökerier i den herrgård hon bebor, ett uppdrag som knappast varit aktuellt för Carl Hamilton under storhetstiden som ypperligt effektiv enmansarmé i svenska rikets tjänst.

Annons

– Jag tyckte den här gamla damen med spöken på vinden var en idealisk gestalt att få hjälp av detta på många sätt mycket kvalificerade gubbteam, skrattar Jan, historien är skriven i en lekfull, satirisk och humoristisk stil, då ska det ju inte vara internationella agentäventyr och eldstrider i natten med ryska specialsoldater.

Spökena visade sig dock sedan vara i allra högsta grad levande, därtill med militär utbildning, och Carl Hamilton fick (förstås) stort bruk av gamla talanger att bekämpa våld med våld.

Häromdagen var alla i dödsannonserna yngre än jag, jag tog det som ett mycket dåligt omen

Nu kommer uppföljaren, Eventuellt uppsåt att döda ortens gangsters, där Hamilton och Ponti tar sig an ett av tidens stora gissel, telefonbedrägerier där främst äldre luras och får sina bankkonton tömda på alla besparingar. Därtill återinkallas Carl Hamilton i tjänst när Putins Ryssland anfaller Ukraina, och får tillgång till hisnande militära resurser och en liten grupp exceptionellt begåvade datatekniker (några före detta hackers som gått över till den goda sidan). Uppdraget för dessa är i huvudsak att bygga upp ett skydd mot de ryska ”trollfabrikerna”, men Carl Hamilton tycker också att de kan göra en insats mot den organiserade brottsligheten.

Jan Guillou kulspetspenna Mont Blanc böcker.
Numera skriver Jan Guillou allt för hand med sin kulspetspenna från Mont Blanc. ”Jag skriver en ­bättre förstahandsversion för hand än vad jag skulle ha skrivit på maskin.”

– Med de militärtekniska resurser de får tillgång till kan de förinta hela den organiserade brottsligheten, skrockar Jan, problemet är bara att det är olagligt. Tekniken finns på riktigt, men i orätta händer är den också mycket farlig. Med den kan man obemärkt etablera närvaro i samtliga landets mobiltelefoner och datorer, betänk vilket övervakningssamhälle det skulle skapa. Den stora moralfrågan är alltså: Bli kvitt brottsligheten på bekostnad av den personliga integriteten?

Annons

Den första boken i nya serien skrev han för hand med en kulspetspenna av märket Mont Blanc (en gåva från hustrun Ann-Marie Skarp), stående i en skrivpulpet, på grund av smärtorna i ryggen. Kulspetspennan har han dock fortsatt med efter operationen, trots att han nu kan sitta ner och skriva.

– Jag upptäckte under det där året med påtvingad handskrift att det långsammare tempot är väl anpassat till mina åldersförändringar. Jag har blivit långsammare på allting. På samma sätt som att jag går långsammare tänker jag långsammare, och om man då skriver långsammare så blir det mer harmoni i arbetet. Jag skriver en bättre förstahandsversion för hand än vad jag skulle ha skrivit på maskin.

Carl Hamilton och Erik Ponti tillbaka!

De nya böckerna om Carl Hamilton och Erik Ponti är inte bara kriminalhistorier, skrivna i jagform (där Erik Ponti för kulspetspennan, liksom Guillou då för Pontis penna).

– Lite av en memoar är det nog, jag vill hålla en realistisk kontakt med samtiden, då kan man säga att nittio procent av det som står här är journalistik i den meningen att det handlar om faktiska människor och faktiska händelser, och tio procent är fiktion.

Annons

Här finns också ömsinta personliga betraktelser över livets gång, och naturens, längtan efter den älskade hustrun Ann-Marie som varje helg återvänder till Roslagen efter arbetet som förlagschef i Stockholm under veckorna, och allt som oftast kallar honom ”lilla gubben”.

”Äntligen hade veckan sniglat sig fram till fredag, till samtal, till personlig värme, bli kallad lilla gubben, till inspektion av hennes matkassar och följande expedition till vinkällaren. Allt som vanligt och anklever med Trimbach Pinot Gris vendange tardive till förrätt och livet tinade fort upp.”

Jan Guillou skriver i jag-form, fast som Erik Ponti.
Den nya boken är lite av en memoar, och Jan Guillou skriver i jag-form, fast som Erik Ponti.

Erik Ponti vet hur glad hustrun blir över att få nyplockade blommor till middagen de ska äta tillsammans (när det är säsong för nyplockade blommor) och gör sitt bästa för att göra hustrun glad, trots en trilskande rygg. Och mest glad blir hustrun för nyplockade blåsippor.

Annons

”Alltså måste jag gå långsamt framåtlutad, med läsglasögon på, för att undvika bedrägliga sippor som förvandlar sig till skräp under natten mellan fredag och lördag. // Men en halvtimmes jakt på hållbara blåsippor står mej dyrt. Detta är inte gnäll. Jag beklagar mej icke. Hustruns förtjusning när hon upptäcker blåsippsbuketten på middagsbordet kunde vara värd dubbla smärtan.”

I fallet med blåsipporna är Erik Ponti alltigenom också Jan Guillou.

– Blåsipporna är de jävligaste att plocka, de är så känsliga, man måste välja rätt blåsippa varje gång, de ska precis ha börjat slå ut. Har den slagit ut när du plockar den har den så kort livstid, då slokar den som en död med kronbladen nästa dag. Det har jag fått lära mig ”the hard way”, säger han och skrattar.

Efter ett visst stadium blir man gaggigare och skriver sämre

Att förvandla sig till Erik Ponti och skriva i jagform har gjort skrivandet så mycket lättare än förr.

– Tidigare har jag varit så bunden av regler för mitt skrivande. Ska man skriva om medeltiden eller nittonhundratalet så finns det så mycket obligatorisk åkning, man kan inte göra vilka piruetter som helst. Men här hade jag inga pärmar med fakta, inga detaljstudier, det var bara att lattja på.

Annons

Erik Ponti är i böckerna klar över att det han skriver kanske inte alltid lämpar sig för tryck: ”Ja jävlar om jag skrivit eller sagt något sådant här offentligt. Det finns faktiskt strider man försöker undvika.” Men nu kommer det Erik Ponti har skrivit i tryck likväl, genom Jan Guillous försorg, och allt är långt ifrån lika ömsint som det han skriver om hustrun. Leif GW Persson, Jan Josefsson, dagspressens kultursidor, identitetspolitik, Putin, Donald Trump, Sverigedemokraterna och mycket annat, får det hett om öronen.

– Det är kul att skriva som Erik Ponti, skrockar Jan Guillou, och visst är vi lika i många hänseenden. Erik har dock sitt lantställe placerat i Sörmland, mitt ligger i Roslagen.

Erik Ponti läser dagligen dödsannonserna i morgontidningarna. Det gör Jan Guillou också.

– Häromdagen var alla i dödsannonserna yngre än jag, det har bara hänt en gång tidigare, jag tog det som ett mycket dåligt omen.

Annons

Lite tävling är det också i sammanhanget, här handlar det om att överleva en och annan gammal stöt och meningsmotståndare.

– Man vill ju inte att de ska få dansa på min grav, säger han med ett skratt.

3 boktips från Jan Guillou

  1. Tomtebobarnen, Elsa Beskow.
  2. Det nya riket, August Strindberg.
  3. Skriftställning, Jan Myrdal.

Hur ser han på skrivandets betydelse som en livgivande faktor?

– Det kan det säkert vara i högre grad för sådana författare som har en mer konstnärlig ambition som det primära skälet att skriva, men det har inte jag haft sedan 1968. Jag vill skriva någonting viktigt och för många människor. Då kan jag inte bara sitta och vara skönande, skönandar har mycket lättare i det avseendet att åldras.

Han tror heller inte han kan skriva hur länge som helst.

– Efter ett visst stadium blir man gaggigare och skriver sämre, som min gode vän Jan Myrdal. Det han skrev efter fyllda nittio var inte längre bra. Det såg han naturligtvis inte själv. Den hustru han hade haft tidigare hade kunnat säga det åt honom, men inte den nya unga som han hade skaffat sig.

Annons

– Jag har i alla fall fördelen att vara gift med en bokförläggare, och hon lägger inte fingrarna emellan. Varje helg läser hon veckans text som jag har skrivit, och när hon far tillbaka till arbetet i Stockholm så börjar jag skriva om den. När det jag skriver inte längre håller, så kommer jag få veta det.

Nu kommer andra ­delen i Jan Guillous nya serie om Carl Hamilton och Erik Ponti, Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (Piratförlaget).

Jan Guillou planerar en tredje bok

En tredje bok hoppas han dock det ska bli, men för ögonblicket avvaktar han dagsläget i samtiden.

– Eftersom det jag skriver tilldrar sig i samtiden är jag i behov av att se utvecklingen i Ukraina. Jag måste vänta lite till dess det har klarnat lite.

Framtiden ser han som ytterst osäker.

– Med tanke på Ryssland och Kina tror jag inte att världen går mot harmoni. I värsta fall kommer också Trump tillbaka i USA – usch!

Annons

Något finns dock att glädjas åt i denna dystra tid, fredagarna då kära hustrun Ann-Marie kommer åter från staden.

”Jag inspekterade hennes matkassar. Toast Skagen och wienerschnitzel till fredagsmiddagen (går snabbt att fixa till så att vi hinner till frågesporten På spåret på SVT), havskräftstjärtar till förrätt och ripa till huvudrätt för den mer ambitiösa lördagsmiddagen. Jag tog med mej vinkorgen och haltade iväg mot vinkällaren för lätta val, vit bourgogne och någon nebbiolo till fredagen, vitt vin från Graves för att inte upprepa bourgognen och en Chambertin till ripan dagen efter.”

SE OCKSÅ: Vad är grejen med Det mest förbjudna?Brand logo
SE OCKSÅ: Vad är grejen med Det mest förbjudna?

Bon appétit på det!

Annons