Like a boss Bornebusch.

Ponera att du som ung på drift i Mexiko tatuerade in streckoden från en Coronaflaska i svanken - skulle det skydda dig eller vara en förbannelse om det 20 år senare kom en pandemi med samma namn?

Vi låter frågan hänga i luften.

Josephine Bornebusch tackar för komplimangen om sin nya kortklippta frisyr men tillägger att hon inte hade något val. Hon slår sig ned i sminket och berättar att det var just så hon satt när det började viskas över hennes huvud.

– ”Ska vi säga det till henne? Tror du hon vet?” Jag hade en kal fläck där bak efter alla år av blekningar. Nästa gång blir det peruk för Mickan.

Hann precis få klart Älska mig

Likt stora delar av kultur-Sverige har Josephine Bornebuschs jobb påverkats av pandemin. Andra säsongen av Älska mig hann de spela in just innan corona (”en jäkla röta”) medan tv-serien Harmonica som hon gör tillsammans med Jonas Karlsson, fick sättas på vänt.

Men ur frustrationen föddes en idé.

– Dagen innan vi fick skjuta på Harmonica vaknade jag upp i soffan och tänkte ”om vi nu inte får filma på gud vet när, kan man göra på ett annat sätt?”. Det började som ett experiment där jag ville hålla ett högt tempo och hela tiden vara aktuell, säger Josephine Bornebusch.

Skådespelaren Josephine Bornebusch har vuxit i regi-kostymen och är dubbelt aktuell i höst. Foto: Dan Kullberg

Resultatet blev långfilmen Orca som hon skrev på tre veckor, filmade under elva dagar med stjärnor som Alba August, Marie Göranzon och Vera Vitali - och som blev hennes tredje originaldrama tillsammans med Viaplay och Warner Bros.

– Det kom nya historier varje dag som växte till en jättefin film om relationer.

Hade du kunnat sälja in detta om inte Älska mig blivit en sån succé?

– Antagligen inte. Det finns inga garantier för om du har gjort något jättehyllat, att nästa projekt ska bli det också. Men jag gör det med Viaplay och Warner igen och hade jag gått någon annanstans hade de högst sannolikt inte vågat. Men de visste också, säger jag att jag kommer gå all in så gör jag det.

Kvinnor porträtteras ofta som lyckade eller knäppa

Att Älska mig skulle bli en sådan succé att remakerättigheterna har sålts till USA var hon inte alls beredd på, även om hon såg en lucka för realistiska romantiska historier i den svenska krimväggen.

– Det vore drygt att säga att ingen hade tänkt på det innan och det stämmer verkligen inte heller. Romantik är den äldsta genren vi har, ”hej Shakespeare!" skrattar Josephine Bornebusch. Men jag kände att det saknades en serie i Sverige som folk i min generation skulle vilja titta på.

"En liten pärla till serie som blandar ångest och endorfiner, humor och vemod”, skrev DN när man utsåg Älska mig till förra årets tv-serie.

Igenkänning, men också något så ovanligt som en kvinna med skavanker och brister i centrum. Huvudrollsinnehavaren Clara som spelas av Josephine själv må vara snygg och lyckad i den mening att hon är läkare, men hon har också neuroser, dricker sig för full och kräks.

Human, som Josephine uttrycker det.

– Kvinnor porträtteras oftast som lyckade eller lite knäppa som i Bron, men kvinnor kan också vara något helt annat och både ock. Det är världens floskel men det är genom bristerna en person blir likeable.

Rätta mig om jag har fel, men är du den enda av landets alla skådepelare som inte försökt prata bort din roll i Rederiet?

– Ha ha. Men det är så mycket annat man går runt och skäms över. Rederiet är inget jämfört med Hotell Seger som jag också var med i. Det var kat-a-strof. Eller alla filmer som fått överkorsade getingar. Såpor var för min generation av åttiotalister ofta vägen in, det var en svinbra skola. Inget jag är stolt över i meningen ”se hur bra jag var”, det var uppriktigt så illa att jag inte kan förstå hur jag fick jobben. Men vi blev skolade in i en attityd som var ”gnäll inte, kör på” och som vi hade nytta av när vi kom till en långfilmsinspelning senare och folk klagade över långa dagar när vi skulle spela in en minut. Med Rederiet spelade vi in två och ett halvt avsnitt om dagen.

Josephine Bornebusch som Charlotte Ivarsson i Hotell Seger. Foto: TT

Du gick på gymnasiet när du boardade Freja, vad hade du velat berätta för den tonåringen om branschen?

– Hm… nu säger jag inte att jag inte varit ångestdrabbad som vuxen, det kan bli riktigt mörkt i bland. Men jag önskar att jag inte hade mått så dåligt och behövt tänka varje gång att jag aldrig mer skulle få jobba med det jag älskar. Men den känslan har hängt med till för kanske ett år sedan.

Hur kom du dit?

– Jag blev vuxen, antar jag. Livet har fått andra meningar. Men jag har också fått fler ben att stå på karriärmässigt. Jag kan skriva eller regissera och skapa själv utan att våndas över att ingen ringer, säger Josephine Bornebusch och slänger in en brasklapp:

– Därmed inte sagt att det är så många som ringer nu hellre ha ha.

Mina agenter är mina terapeuter 

Det tar tid att bygga upp ett självförtroende när rädslan över att bli ratad har funnits med i nästan hela livet, konstaterar hon.

– Jag har suttit hos mina agenter sedan jag var 13 år och gråtit och sagt ”Är jag inte bra, snälla säg, ska jag hitta ett annat jobb?” De är mina mammor, terapeuter, systrar och jag snittar fortfarande en timma om dagen med dem. Det är ingen som ens kan föreställa sig hur många nej man får. Jag har varit på så många provfilmningar i mitt liv att det inte går att räkna, och plötsligt får man en roll och det är den alla ser och tänker ”Gud, hon får ju allt”. Men nej, det får jag inte.

– Det var inte så att jag som aldrig hade regisserat gick runt och försökte sälja in Älska mig och PANG så hände det.

Ingen vet hur många nej hon fått, konstaterar Josephine som haft prestationsångesten som ständig följeslagare. Foto: Dan Kullberg

Den sanna historien, berättar Bornebusch, var att alla sa nej och att hon ritade konturerna till det som skulle bli Älska mig redan för tolv år sedan.

Då gick projektet under arbetsnamnet Snedfokus och handlade om Clara och hennes kompisar. Hon hade gått runt till produktionsbolagen i tio år och hunnit ha ”begravning” för Clara när en enda kille sa ”vänta, jag tror på det här”.

– Det måste alltid finnas den personen annars går det inte, konstaterar Josephine som fortfarande inte helt har kommit över att den personen inte fanns när hon sökte Scenskolan. Någon av de tre gångerna.

– Det var tufft. Första gången tänkte jag att det var som en uppkörning, ”påt igen bara”. Andra gången bröt jag ihop och tredje gången sa min kompis: ”hur har du tänkt att du ska hinna gå utbildningen, du jobbar ju hela tiden?”. Många går Scenskolan för att få ett jobb, jag hade redan jobb men ville ha grundtryggheten. Utbildning är en stämpel på att du har något och varje gång jag fick ett nej blev det istället ”är jag så jävla dålig?” Det är klart att det tar på ens ego. Jag har alltid velat vara skolad.

Varför, har du bildningskomplex?

– Ja, extrema. Jag har inte satt ord på det för mig själv på det sättet men precis så är det. Jag upplever mig själv som väldigt oallmänbildad. Det låser sig och jag har dåligt minne. Men med tiden har jag insett att jag inte behöver veta och kunna allt.

Det var så viktigt att vara bäst

Nyckeln, säger hon, är att ha människor omkring som kan fylla i hennes egna eventuella brister. Men också det är en relativt ny insikt.

– När jag var yngre hade jag en komplex idé om att jag fixade allt själv, det var mitt mitt mitt. Det var så viktigt att vara bäst att jag hellre sökte mig till mindre erfarna. I dag vet jag att jag kan backa ett steg, att det inte gör mig till en mindre människa att kredda andra.

När det var mörkt tänkte hon att hon inte skulle få några mer skådis-jobb. I dag är Josephine Bornebusch glad att karriären har fler ben att stå på. Foto: Dan Kullberg

Framförallt har hon landat i faktum, säger Josephine och tar en klunk vatten; att det viktigaste ändå är tittarna.

– Jag hade en plan om Scenskolan och Dramaten. Jag skulle göra tunga ångestfyllda roller som gav den där stämpeln i pannan och tänkte att vem som helst kan göra humorserier på Fyran. Med åren har jag lärt mig att det verkligen inte är ett jobb du bara gör sådär och har kommit till insikt: vill jag ens, eller är det något jag snackar om för att man ska? Jag älskar ju att jobba med humor.

– Jag är inte läkare eller lärare men folk gillar det jag gör och framförallt ser de vad jag gör. Det vore skitdumt att försöka hålla fast vid mina drömmar som 15-åring; att stå på en undergroundteater och slita hjärtat ur kroppen, när igen ser på.

Solsidan är som en familj

Mickan Schiller, till exempel. Trots att överklassdonnan i Solsidan har förstört hennes hår, kommer hon för alltid ha en särskild plats i hjärtat.

– Jag har sannolikt gått miste om ganska många roller, för ”huur ska hon kunna spela svårmodig, hon är ju Mickan Schiller”. Jag kan till viss del förstå det nu när jag själv är i regirollen, men Solsidan har varit så fruktansvärt kul. Vi har samma fotograf, samma kostymör, scenograf och maskör. Vi är som en familj.

Efter tio år ligger ligger Solsidan henne fortfarande varmt om hjärtat. "Mickan så rolig att göra eftersom hon är så uppskruvad och ligger långt ifrån mig själv". Foto: Pär Bäckstrand för C More/TV4

Revansch är jordens mest slitna ord, men när DN Kultur kallar Älska mig för årets serie, är det payback för överkorsade getingar och sönderblekt hår?

– Absolut. Inte i meningen fuck you, men ja, det lönade sig att jag kämpade på. Och det är klart, en ganska skön känsla var det ju när jag träffade en tv-chef för ett tag sedan som sa ”Varför kom du inte till oss först”? och jag kunde svara ”Jag gjorde ju det”.

– Kom inte och säg att jag inte har kommit, säger Josephine Bornebusch som längtar efter att tittarna ska få möta Clara, broder Aron och pappa Sten i höst igen.

Mina barn kallar Peter för morfar men vet att jag har en annan pappa också 

I det riktiga livet har filmskaparen fyra bröder och två fäder. Hennes biologiska som bor i Mexiko och styvpappa Peter som varit en viktig del av hennes liv sedan hon var tre år.

– Jag har vuxit upp med mamma och Peter som är dekorsnickare. Min styvfar har alltid funnits där och mina barn kallar Peter för morfar, samtidigt som de vet att jag har en annan pappa. Men han är långt borta, vi har inte mycket kontakt men jag känner mig inte så drabbad. Jag skulle aldrig säga att jag har haft en dålig uppväxt.

För att Peter fanns där?

– Absolut, och för att min mamma alltid har varit extremt närvarande.

Älska mig ligger som bomull runt hjärtat men Josephine Bornebusch är inte nöjd: "Jag känner att jag har ännu större och bättre storys jag vill berätta". Foto: Dan Kullberg.

Dan Kullberg

Josephines mamma Cian Bornebusch är en namnkunnig scenograf i branschen som under uppväxten såg till att kulturen och konsten flödade i det bohemiska hemmet i Stockholm, och i dag är stadig medarbetare i dotterns produktioner.

– Vi jobbar ihop, är kompisar och har samma kompisar. Jag kan vara bjuden på en tjejmiddag och så dyker mamma upp, säger Josephine som efter två barn vet att familj är något man måste jobba för.

– Det är svårt att vara förälder, om någon har facit får den gärna skicka till mig, ha ha. Jag försöker ge mina barn så mycket kärlek det går, samtidigt utmanar de mig. Häromdagen frågade min son ”varför måste man jobba så mycket?”, underförstått varför jobbade jag så mycket. Jag försökte förklara att man måste jobba för att få pengar till hyran, kunna åka på semester och köpa saker. Då klev deras pappa Erik in och sa ”man kan också jobba för att det är kul”.

Sanningen är att jag är blessed

Det var det hon ville säga egentligen men det är svårt, medger Josephine Bornebusch.

– Jag känner att jag måste försvara mig och säger ”för att ni ska få leksaker” även om det inte stämmer. Sanningen är att jag är blessed och jobbar för att det är kul. Det är sorgligt att inte kunna erkänna det ens för sig själv, men det handlar väl om den ständiga och omöjliga ekvationen om att inte räcka till och viljan att prestera på topp överallt.

– Samtidigt har jag själv vuxit upp med en mamma som alltid har jobbat och gett mig en trygg uppväxt. Det är det finaste man kan ge sitt barn.

Flankerad av mamma Cian Bornebusch och mormor Anita Bornebusch Galli vid premiären av ”Älska mig”. Foto: TT

Karin Törnblom/TT

Orden hade kunnat bli en tatuering i svanken, om det inte redan satt en där.

Josephine Bornebusch var 20 när hon under ett vilset år i Mexiko förevigade streckkoden från en Coronaflaska i ryggslutet. Hon passade också på att göra en ödla på foten, pierca tungan, spara ut till dreadlocks och slå fast att fiskebyxan var det ultimata plagget.

– Tribaltatueringar var ute redan då i början av 2000-talet och jag minns att jag tänkte att en barcode var piggt, att jag var ett med framtiden, ha ha.

– Som tur är sitter den på baksidan där jag inte ser den själv och jag får vara glad att det inte blev den stora draken jag hade planer på.

Leyla Jerrie Josephine Zetterberg Bornebusch

Född: September 1981 i Stockholm.

Bor: Stockholm, lantställe utanför stan.

Familj: Maken Erik Zetterberg och barnen Henry och Mika födda 2015 och 2016.

Gör: Skådespelare, manusförfattare och regissör.

Bakgrund: Filmdebuterade som tvååring i Marie-Louise Ekmans Moderna människor (1983) och har haft en rad roller i film och på tv, bland annat i Rederiet, Solsidan, Hundtricket och Playa Del Sol. Debuterade som filmregissör med Lasse-Majas Detektivbyrå (2018) och följde upp med tv-serien Älska mig (2019) som blev Viaplays mest framgångsrika svenska originalserie någonsin.

Aktuell med: Säsong två av Älska mig samt långfilmen Orca.

Läser: Manus, andras och egna.

Lyssnar till: Spotifylistor med Sufjan Steven till exempel.

Ser på: This much In know is true och Call me by your name.

Josephine Bornebusch om…

… att fylla 40:

”Jag har ingen 40-årskris men efter 40 kan vi stanna lite. Jag vill inte dö och är ganska snabb att tänka ”Hjälp, nu har jag levt halva mitt liv, ska det vara slut sen?” Men jag känner inte att jag borde gjort mer eller varit någon annanstans. Jag är ganska nöjd”

… Tinder som inspirationskälla:

”Jag missade Tinder tyvärr, jag hade redan träffat min man då, men det ska erkännas att jag har tindrat åt kompisar. Jag har känt på det, svajpat lite hit och dit. Det är lättast att gräva där man står.".

… sin förhandlingsposition:

”Ju fler kanaler desto mer content måste göras men det innebär också att färre hinner se allt. Jag ser positivt på utvecklingen, men det är ingen som trollar fram pengarna oavsett. Jag är ganska dålig på att förhandla så alla produktioner jag gör är mer åt lågbudget”.

Nya utgåvan av Femina med Josephine Bornebusch på omslaget i butik nu.

Läs mer:

First Aid Kit-Klara om utbrändheten: ”Allt kraschade, jag kom inte ur sängen”

Titiyo om kärleken till 15 år yngre Viktor: ”Står aldrig med ryggen emot”

Sommaren 85 – här är prylarna och kläderna vi aldrig vill ha tillbaka