Knausgård om nya boken, den stora bonusfamiljen – och när han var nära att dö

Puben sitter som fastklistrad på Themsen och upplevs mindre än i boken. Inga ”fulla tjejer i korta kjolar” eller ”medelålders kvinnor med permanent och axelvaddar”. Om det stinker av öl går inte att avgöra, helt enkelt för att stället är stängt. Vi får hänga på låset en stund innan han får sin beställning i baren.
En stor kopp kaffe. Svart.
Karl Ove Knausgård, 55, berättar att han har stigit upp halv sju, gett frukost till barnen, tagit de två yngsta till skolan och inte fått ned en bokstav.
– Vanligtvis brukar jag sätta mig och skriva men nu har jag en skattegrej som måste bli klar med kvitton som ska samlas ihop och redovisas. Det är drygt.
Är det inte sånt man har en revisor till?
– Jo, och det har jag men det är ändå massa jobb.

Det har gått sju år sedan han bytte Österlen mot London. Det är här i de södra delarna av den brittiska storstaden författaren lever sitt liv nu. Han och huvudkaraktären i Nattens skola – del fyra i romansviten som började med Morgonstjärnan. Historien handlar om Kristian Hadeland, en ung student i fotografi som 1985 hänger på puben Cutty Sark i Greenwich (platsen för denna intervju) och som betraktar sig utifrån med belåtenhet:
”Jag såg bra ut, och mitt ansikte hade också något outgrundligt över sig.”

Jag frågar Karl Ove Knausgård hur han själv skulle beskriva Kristian Hadeland.
– Som en osmakligt självcentrerad människa utan empati, inte helt men nästan. Han känner inte sig själv så väl.
Hur var det att teckna ett sådant porträtt?
– Ganska tufft. Den här boken var speciellt tung att skriva eftersom det handlar om ondska, som det ju är att inte bry sig om andra. Det som gör att det var obehagligt att skriva och förmodligen blir att läsa det också, är att jag tror alla har det i sig av olika grad. Skillnaden är att Kristian inte har några hämningar alls.

Större utmaning med kvinnokaraktärerna

I romansviten finns en rad unga pojkar som framstår ganska osäkra. Geirs son som inte platsar i innebandylaget, Kathrines son, Lines bror och i viss mån Leo i Nattens skola. Är det din upplevelse, att pojkar är ängsliga?
– Det skulle jag inte säga. Jag minns massa pojkar från dagis som var helt vilda och bankade på allt och alla. Jag vet aldrig varför karaktärerna blir som de blir men jag är intresserad av det som har med socialisering att göra. Det finns ett spann mellan den man är som barn och vad man förväntas bli utifrån krav. Det är en stor övergång och för en del är det svårt. Det är samma för pojkar och flickor.

Är det föräldrarnas blick som gör dem osäkra?
– Ja, det är riktigt dåliga föräldrar i de här böckerna. Men med Kristian är det annorlunda, det finns inget i hans ”avvikande” som kan skyllas på föräldrarna.

En aning tillspetsat skulle man kunna säga att de ängsliga pojkarna i Karl Ove Knausgårds fiktiva värld växer upp och blir svartsjuka, otrogna och i olika grad alkoholiserade män.
Författaren förklarar varför han återkommer till spriten.
– För att det är det enklaste sättet att medicinera sig själv på, tror jag. Och för män är det kanske särskilt fort gjort.
Handlar det också om att din egen pappa var alkoholiserad, som vi vet från Min kamp?
– Det är jag så lyckligt lottad med att jag kan överlåta till läsarna att tänka på. Jag tänker faktiskt aldrig tema när jag skriver. Jag skriver dag för dag och har inte en aning om vad som ska hända förrän det dyker upp något. Då går jag dit. Jag tänker inte ”nu ska skriva om en alkoholiserad man”. Allt sker i huvudet i stunden.

Och det är just det. Den läsare som tycker det börjar bli svettigt att hänga med i turerna och det svällande persongalleriet behöver inte skämmas. Det gör inte författaren själv. Karl Ove konstaterar att han är i ”big trouble” med att få ihop trådarna.
– Jag får större och större problem med att komma ihåg vad jag har skrivit. Jag gör inte det. När jag börjar med en ny roman måste jag läsa igenom allt och ta anteckningar. Det som är intressant med att göra så är att allt som händer måste relateras bakåt. Det är som med livet. Det som har hänt har hänt och kan inte ändras. I den meningen är det ett autentiskt sätt att skriva på, men det innebär också att du måste tillbaka in i ett universum du har lämnat.
– När jag skulle skriva den tredje boken visste jag inte hur historien skulle fortsätta. I stället var jag upptagen av perspektiven: Vem är intressant här? Ja, det var ju Tove då och så började jag där.

Konstnären Tove ja, prästen Kathrine och den unga naiva Line. Är det en större utmaning att skriva om kvinnor i jag-form?

– I början var det det eftersom jag inte hade gjort det tidigare. Jag hade massa restriktioner. ”Så kan jag inte skriva, en kvinna skulle inte tänka så, hur skulle en kvinna tänka?” Det gjorde att det blev väldigt uttänkt och därmed dött. Jag insåg att jag bara behövde skriva helt enkelt, säger Karl Ove Knausgård och tillägger att han inte haft några särskilda förebilder eller inspirationskällor till kvinnokaraktärerna.
– Jag använder sidor av mig själv. Eftersom det sker i skrivandets stund blir det nästan som method acting. Att du går in och suggererar dig själv. Med Kathrine ville jag ha en kvinna som i en mening var överlägsen mannen. Det är kontexten, men jag tänker inte på att hon är kvinna. När det kommer till det inre är det inte så stor skillnad som i det sociala och det yttre. Jag får då och då höra att jag skriver som en kvinna, eftersom jag ofta går djupt in i känslor, och att det skulle vara ”kvinnligt”. Men då är vi inne på detta med att bli socialiserad in i roller igen.

Samtidigt känner man för alla kvinnor. Varför är det ingen kvinna i dina böcker som är ett riktigt svin?
– Men alltså Tove… börjar Karl Ove och nämner också Turid som stjäl medicin och har liten empati för patienterna.
Den ena är psykisk sjuk och den andra är gift med en av de största fähundarna i serien (Jostein).
Klart hon behöver ångestdämpande, ge henne!
– Haha, ja det är sant. Jag tänker att alla har sina svagheter och dåliga sidor men eftersom jag är man själv är det kanske lättare. Jag har ingen att stå till svars för, ingen kan säga ”män är inte så”. Med kvinnor kan man få höra att man är misogyn, men jag har försökt att inte gå i den fällan. Jag har försökt skapa alla karaktärer nyanserade.
Du är medveten om att det ligger nära till hands när man läser Toves historia, att tänka på din ex-fru Linda Boström vars psykiska sjukdom du skrev om i Min kamp och som hon själv berättat om?
– Ja, mm, det är jag. Jag förstår att folk tänker så men det är inte så det är skrivet. Det kommer helt inifrån. Jag har en del erfarenhet. Jag har jobbat med psykiskt sjuka, jag har psykisk sjukdom i familjen och jag var gift med Linda som det står om i Min Kamp. Men det var inte det som intresserade mig. Jag är intresserad av ett slags totalt överskridande, av tingen som slår ut roller och social förväntan. Konsten är en, fyllan är en, galenskap är en och kanske religion som en fjärde.

– Jag tänkte att jag inte skulle avstå från att skriva bara på grund av det.
Betyder det att du ändå övervägde?
– Nej, men jag förstod ju hur det skulle se ut. Så länge jag själv vet att det inte är så får folk tänka vad de vill.

Just nu har han tagit paus från dem alla. Sedan manus till Nattens skola lämnades förra sommaren har Knausgård skrivit på en essä för ett amerikanskt magasin, berättar han. Om datorer. Det var hans egen idé så han har bara sig själv att skylla.
– Jag har skrivit på den i sju månader och håller fortfarande på. Jag har knappt börjat heller, bara läst på och jag förstår ingenting.
Okej… då undrar man ju, varför?
– För att det slog mig att det är helt dominerade i vår tid och jag kan ingenting. Jag har aldrig ställt mig frågan ens; hur fungerar det? hur är det möjligt? All information som kommer in på några sekunder, var fäster den? Jag tänkte att jag skulle ta reda på det. Problemet är bara att jag inte har någon matematisk hjärna överhuvudtaget. Min dotters matteläxa börjar bli svår och hon är tio år.
– Det är nästan som ett språk jag inte kan, ett stort mentalt handikapp, och jag tänker att det kan vara så för många.

Får dina barn lära dig ny teknik?
– De lär mig inget, jag bara ber dem fixa saker och så gör de det. De har vuxit upp med tekniken och är förtroliga på ett helt annat sätt.
Har du skärmtid?
– De stora gör som de vill men de små har restriktioner. Där är det en timme på eftermiddagen som gäller. Däremot har jag backat på tv. Förut var det tv-tittandet vi skulle begränsa, nu är tv plötsligt socialt och fint...

Knausgård om Nobelpriset till Jon Fosse

Om det var han som satte ribban är oklart, men klart är att det råder en vurm i den nordiska litteraturen för bokserier i många delar med bland annat Asta Olivia Nordenhof och Solvej Balle i Danmark, Susanna Alakoski i Sverige och landsmannen Jon Fosse som i höst kommer med sista delen av Septologin.
– Om jag talar för mig själv är det inget som lockar med det långa formatet, det är en nödvändighet. Allt ska med och då blir det väldigt långt. Jag gillar att få med olika perspektiv, tidsdimensioner och platser, det passar mitt temperament. Mina favoritböcker är Krig och Fred och På spaning efter den tid som flytt.

Är det inte kommersiellt smart också, har man väl läsarna på kroken är chansen stor att de stannar?
– Det är både och. Ingen vill gå in i en serie på bok fyra och kanske skippar att läsa då. Men för min del är det en värld och en historia som går långsamt.

Speaking about Fosse. Hur upplevde du debatten runt Nobelpriset om att ”fel norrman vann” och att priset till Fosse skulle innebära att du inte får det på tusen år?
– Jag tänker att jag aldrig har varit aktuell. Det är samma som med Haruki Murakami. Han är alltid med på alla listor men kommer aldrig få Nobelpriset. Det har att göra med vilka författarskap som är verkligt, verkligt bra. Så är det bara och därför blev jag överraskad över att Jon Fosse fick det. Inte för att han inte är förtjänt, det är han absolut, men för att han var norsk och för att jag har känt honom en gång i tiden. Han var min lärare. De blev liksom hemtamt, nästan som att få det själv.

Men verkligen? Finns det ingen konkurrenskänsla, typ: ”taskigt för Charlotte Kalla att hon skulle vara samtida med just Therese Johaug?”
– Nej, det är definitivt inte så. Jag tror att alla författare som läser samtida författare ser om något är riktigt bra. Det finns några såna för mig där man tänker ”så skulle jag vilja skriva” men jag kan inte. Det är där det ligger. Att gå runt och vara avundsjuk på andra går ett tag tills det inte går längre. Man måste släppa taget.
Vem har du varit avundsjuk på?
– Inte som person men ett författarskap, en som gör något jag aldrig skulle klara av, är en norsk författare som heter Thure Erik Lund. Det var med honom som med Jon Fosse, jag minns fortfarande exakt var jag var när jag läste honom första gången och kände: ”detta är så otroligt bra”. Jag vet inte hur mycket böcker han säljer men det är inte många och hans böcker får inga recensioner. Jag tänker ”är de galna?”. Ingen annan klarar att skriva som han.

Kanske är han lite avundsjuk på dig tillbaka?
– Jag tror han vet vad han gör och om man ser kvalitetsmässigt på våra böcker tror jag inte han är avundsjuk. Men visst, kanske han skulle önska allt annat som följer med.

Har det varit skönt för dig att distansera sig från Min Kamp?
– Ja, men jag får fortfarande frågor hela tiden ändå. Man kommer tillbaka dit. Det gör mig inget, det är okej, men för mig är Min Kamp bara en del av mitt författarskap. Även om det förändrade allt såklart.
Skulle du skriva den likadant i dag?
– Eftersom jag är äldre och på en helt annan plats i livet skulle den se helt annorlunda ut. Om jag så börjat en månad senare hade den blivit annorlunda. Men klart, om jag hade vetat allt som skulle hända innan jag satte mig och skrev, hade jag aldrig klarat att skriva den. Det hade varit omöjligt. Det var också det som var hela poängen med Min Kamp, att det fanns noll press, inga förväntningar, ingen ville ha den. Jag skrev ensam för min egen skull och det var nog enda sättet att göra det på, säger Karl Ove Knausgård.

Han kan inte påstå att han lyfts av förväntningarna, men har i dag en väl utvecklad taktik för att hantera kritiken. Nämligen: Genom att ge fan i att läsa.
– I bland kommer det till mig ändå och jag känner ofta på mig om det gått bra eller dåligt i något land. När det gäller Norge ringer jag till Geir (Gulliksen, den ständige redaktören) som ger en update: ”Bra där, dåligt där, hyllad där, slaktad där”. Om jag börjar läsa blir jag fysiskt illamående och kan inte släppa det. Därför gör jag inte det.
– Samtidigt har jag fått så mycket att det i nån mening gjort mig immun. En recension, vad är det? Jag säger inte att det inte är viktigt men det har varit så många recensioner och böcker vid det här laget.

Slutade googla sig själv – efter råd från Majgull Axelsson

”Skriv böckerna, läs inte kritiken.”
Han berättar att han fick tipset av den svenska författaren Majgull Axelsson när de båda var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2004 och reste på turné tillsammans.
– Hon såg hur jag slet med detta. Jag läste allt, googlade mig själv och var helt fokuserad på vad som skrevs. Majgull gav det väldigt goda rådet: ”läs inte om dig själv. Om du gör en intervju, möt personen, prata, men läs inte tidningen sen.” Det blev som en frigörelse. I dag är det helt tabu för mig, totalt ödeläggande mentalt.

Att det skrivs och tycks saker om den norske författaren är dock otvivelaktigt. Senast var det Jan Myrdals Leninpriset som vållade rubriker. Jag frågar om han ens övervägde att säga "nej, tack".
– Det enklaste hade varit att inte ta emot det, svarar han. Men nu hade jag ett förhållande till Myrdal, det var det som gjorde att jag sa ja. Särskilt hans bok Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell var viktig för mig. Den, Stig Larssons Natta de Mina, Lars Noréns dagböcker och kanske Den högsta kasten. Alla de svenska var väldigt betydelsefulla för att jag överhuvudtaget skulle skriva Min kamp.
– När jag fick beskedet visste jag att det skulle bli en massa bråk.
Kan du förstå kritiken?
– Ja, det gör jag. Jag höll ett tal om Myrdal när jag fick priset och eftersom prisvinnaren ska dela ut till kommande vinnare lovade jag att jag nästa gång ska hålla ett tal om Lenin, och det ska jag göra också.

När har du varit nära att dö?
Man hade kunnat vänta sig en kraftfullare reaktion. Men svaret kommer helt lugnt från Knausgård: ”När jag var 17 och bodde i Kristiansand.”
Han tar en klunk kaffe och berättar att han hade varit i Oslo med några kompisar och sett Imperiet och Fläskkvartetten spela.
– Vi hade hyrt en bil och chauffören var 18 och inte så väldigt erfaren. På väg hem satt vi i våra t-shirts i baksätet och drack öl när vi fick sladd i 100 kilometer i timmen. Bilen slog runt och vi hamnade på sidan. Vi var oskadda men bilen var kvaddad. Det var mitt i natten, 20 grader kallt och vi gick till ett hus där vi inte fick nån hjälp. Det har jag tänkt på, hade vi haft lite mer otur där så… då hade jag kunnat dö.

– Jag upplevde det inte så dramatiskt i stunden men chocken kom efteråt.

”Jag är inte rädd för att dö”

Varför just döden spelar en så central roll i hans pågående romansvit har han däremot inget lika givet svar på.
– Min enda erfarenhet av döden, fysiskt och konkret, var när jag såg min far död. Det var chockerande på många nivåer, personligt men också existentiellt: Vad är det här? Det är ju det stora mysteriet och det som definierar hela livet. Att vi vet att vi ska dö. Det som triggar mig i Vargarna från evighetens skog är tanken på odödlighet, jag är intresserad av de tankarna.
Till och med boken om datorer kommer handla om död, varnar Karl Ove som dock konstaterar:
– Jag är inte rädd för att dö. Jag är förfärligt rädd för att mina barn ska dö men inte för min egen del.

Vi är framme vid det grusomme. I Nattens skola händer det som inte får hända. Ett barn rycks bort i en tragisk olycka. Karl Ove uttrycker att det var hemska scener att både skriva och ha i huvudet.
– Det var ett tungt universum att vara i. Lyckligtvis kunde jag släppa det värsta när jag lämnade skrivrummet, men jag passade väldigt noga på barnen när vi var ute på stan. Annars går jag inte och tänker så ”om det händer barnen nåt”. Det är för destruktivt. Men om jag skulle säga en sak som jag är rädd för så är det det. Jag kan inte tänka mig något värre.
Då har ni sju barn i familjen, ingen vidare riskminimering?
– Ja, och de fina allesammans, säger han och ler.

Knausgård om den stora familjen med sju barn

Författaren är i dag gift med Michal Shavit som tidigare var hans brittiska förläggare. För fem år sedan fick de en gemensam son som plussade på de fyra barnen han hade från äktenskapet med Linda Boström och hustruns två barn sedan tidigare.
De två äldsta har börjat på universitetet men det är fortfarande trångt i huset i södra London. Han beskriver relationen till ex-hustrun Linda som "bra".
– Hon bor i Sverige och barnen reser dit på helger, lov och högtider. Det funkar.
Till den som tycker det är full sjå med två, vad har du för tips?
– Jag är inte den som ska tipsa om det. Fråga barnen om jag varit en bra eller dålig pappa så får du se. Men jag har med tiden fått ett mer avslappnat förhållande till att de ska prestera. Det får de komma på själva och det är så jag är uppfostrad också. Jag hade mycket frihet från min mor. Att jag hade en sträng pappa har satt sig också

Han medger att det är något helt annat att vara småbarnsförälder nu jämfört med för 20 år sedan. Han är betydligt lugnare.
– Första barnet när allt är nytt är du uppmärksam på minsta sak. Det dominerar allt och det kan nog bli för mycket av det goda för barnen också. Med erfarenhet av många barn är man mer så ”det går nog bra”. Precis som jag inte har tänkt på hur jag skriver mina böcker har jag inte tänkt på hur jag ska vara som förälder. Den pappan. Det är som det blir. Det är helt säkert inte bra nog men det är vad som bjuds. Det finns inga extra bra saker att kasta in.

Fortfarande ingen ”medelålders kvinna med permanent och axelvaddar” men en man i hatt kikar från baren mot vårt bord i hörnet.
Det händer att folk känner igen honom i London, men "totalt annorlunda" från Norge och Sverige, säger Knausgård och konstaterar att Stockholm är härligare att komma till än att bo i. Men han saknar landskapet i Österlen (där de har kvar huset) och det svenska välfärdssystemet.
– Det är svårt att se när man bor där men grundstrukturen som finns med sjukhus, skola, universitet. Allt är tillrättalagt för folk medan allt här är tillrättalagt för folk med pengar. Det är en väldigt stor skillnad. Samtidigt är det spännande att bo här, säger Karl Ove Knausgård som har ett ständigt London-tips:
Gå på konsert.

Har slutat att titta sig i spegeln

Själv har han planerat att se se Radioheads nya band The Smile och Soundtrack of our Lives som "han spelade mycket på 90-talet". På den tiden.
Hur ser han på tiden som går?
– Det jag tänker på är att jag inte började läsa om naturvetenskap förrän jag var 40. Jag upptäcker hela tiden nya fält som är superintressanta och så är det så kort tid kvar. Jag vill såklart vara med och se hur det går för barnen så länge som möjligt. Bortsett från det så har jag accepterat att det är den vägen det går.

Att det står 55 i passet är något han bara försöker förhålla sig till.
– Jag hade aldrig trott när jag var 20 att jag skulle sitta här och vara 55. Det är märkligt. Jag känner mig som 19–20, det är där det stoppar. Om jag går på en pub eller är i ett rum med massa unga människor tänker jag aldrig att jag är jättegammal. Det slår mig inte att jag har vitt skägg och vitt hår.

Vem ser du i spegeln sen då?
– Jag försöker att inte titta mig i spegeln. Det blir hos frisören i stort sett. Det är bättre utan helt enkelt. När jag är hos frisören eller ser ett hårstrå som trillat ned på golvet inser jag att jag har lika blont hår som jag hade när jag var liten. Det är ens grått längre, det är vitt.
– Att tiden går skulle man också velat ha tänkt på mer och justerat, men det får man inte. Det går fort och det går fortare och fortare.

”Min Kamp kommer aldrig bli film”

Mot Greenwich Market via Queens house och parken. Var det här nånstans Kristian Hadeland möte uteliggaren i Nattens skola? Det ligger nära till hands att tänka film när man rör sig i Knausgårds miljöer. Det omskrivna projektet med Alexander Payne, regissören bakom Sideways, vill han inte prata om, hintar i stället hemlighetsfullt:
– Min kamp kommer aldrig bli film i alla fall, det är helt uteslutet, men de här böckerna... vi får vänta och se.

Han styr stegen ut i vimlet. Hem till kvittohögarna, barnen som ska hämtas och snurren med middag och kvällsbestyr. Kanske få till ett flow också, som i Lines historia, den i romansviten författaren själv tycker bäst om.
– Det är därför kanske jag skriver. Inte för att få tänka att det bra men för att man försvinner helt. Då är författarskapet ett bra ställe att vara på.
– Resterande 83 procent är slit. Att sätta sig och komma på hur man ska beskriva ytterligare en solnedgång eller en bil som parkerar en gång till.
Ikke grusomt. Men kjedelig. Tråkigt.