Anne Swärd: Akademien har missat många stora kvinnliga författarskap

”Frågorna kring jämställdhet hade nog fått andra svar om jag var 25 år. Allt blir både mer komplext och klarare med åren. När jag var yngre hade jag en tendens att underdriva hur stor roll det spelade att jag är tjej och ju äldre jag blir desto mer har perspektivet vidgats.

Ibland händer det att jag tänker att vi väl ändå har diskuterat färdigt det här och då brukar jag alltid försöka zooma ut och tänka utifrån ett internationellt perspektiv.

Då tar det mig en sekund och jag kommer på att: nej det är fortfarande så stora ojämlikheter i världen.

Jag har ändå skrivit så pass länge och fått bekräftelse för det jag gjort – ändå kan jag känna att jag måste ursäkta mig när jag drar mig undan för att arbeta. Dels tror jag att det beror på min bakgrund men också för att jag är kvinna. Det provocerar mig, men jag noterar att jag fortfarande gör så.

Det finns något oanständigt i att ägna så mycket tid åt någonting.

Att stänga in sig för att skriva är ett klassiskt manligt privilegium, det är väl därför det tar tid för kvinnor att komma ikapp det.

Jag tror fortfarande att män blir mer tagna på allvar för vad de gör.

Om en kvinna skriver om sin uppväxt väger den inte alls lika tungt som om Knausgård skulle göra det. Men jag är övertygad om att det sker en förändring för att det finns så många fler kvinnliga författare nu än tidigare.

I Svenska Akademien är vi fortfarande bara en tredjedel kvinnor. Sex av 18 stycken. Det går aldrig att komma ikapp när det gäller Nobelpriset eller ledamöter.
Historiskt har vi haft nästan 200 ledamöter i Akademien och bara 17 kvinnor. Nobelpriset har delats ut till 117 pristagare, varav 16 kvinnor.
Det kommer ta hundra år att komma ikapp även om vi skulle dela ut priset till kvinnor varje år.

Jag tror att Akademien har missat många stora kvinnliga författarskap, som de inte haft på sin radar. Alla har ju olika radar och jag kan inte heller täcka in allt och alla på min. Statistiken ser betydligt bättre ut de senaste åren, men även i modern tid finns brister. Exempelvis gick Akademiens nordiska pris bara till två kvinnor mellan 1986 och 2006. Men jag tyckte att det var en påfallande brist. Det kan vara så enkelt att de inte haft koll på kvinnor men också att de inte kunnat värdera deras verk på rätt sätt.

Saker och ting är mer infekterade nu, frågan om kön, än vad det var för ett antal år sedan. Samtidigt finns det en kraft i det – att något håller på att förändras och ifrågasättas. Det går inte smärtfritt och det kommer aldrig att gå smärtfritt.

Nu ska jag sitta med i Nobelkommittén så jag kommer vara en av de fem som har stort inflytande framöver. I arbetet med Nobelpriset finns det verkligen ett kvinnligt perspektiv att ta hänsyn till. Eftersom det är ett internationellt pris måste vi vara medvetna om att vi rör oss i en värld där de manliga författarskapen ofta tar så mycket större plats än de kvinnliga.

Jag kunde nog känna en ännu större lust eller angelägenhet i detta faktum att jag skulle bli ledamot i Svenska Akademien när det var som det var – än fem år tidigare när allt var lugnt. Nu känner jag att jag verkligen kan bidra med något och det känns meningsfullt och värdefullt.”